Min nya dator ASUS ZenBook UX430UN-PURE6X

För två veckor sedan köpte jag en ny dator! Man vet att man är vuxen när man kommer hem med en ny dator och ställer sig och lagar middag och sköter ruljangsen… för att sedan jobba toksent dagen därpå… Nåväl. Det har tagit mig ett tag att utvärdera den och göra den till min, men just nu håller jag på och resettar min gamla för att göra den till Avas, så nu är det väl definitivt…

Det blev en Asus ZenBook UX430UN-PURE6X den här gången. De har inte så klatschiga namn, hmm… Men det där PURE betyder i alla fall att den inte är full med Asus-bloatware. Fortfarande sånt bloat som följer med Windows, förstås, men… jag gillar att det är renare än det hade kunnat vara.

Det var precis sådär som det brukar vara, att det enligt tillverkaren finns cirka tusen balla färger att välja mellan, men sen när man kollar butikerna så finns i praktiken bara en. Så jag har en mörkblå dator nu. Lite otippat, men varför inte? Färgen kändes inte som det viktigaste, även om det hade varit kul att välja mellan alla färgerna såklart.

Det var svårt att välja! Jag funderade till och med på att köpa en Mac, men är glad att jag inte gjorde det. Största anledningen var att jag inte har hittat någon fotohantering jag är nöjd med till Windows (eller rättare sagt, att Windows Live Photo Gallery som jag gillar är övergiven utvecklingsmässigt och känns läskig att förlita sig på) och att Mac Photos ser trevlig ut. Men jag testade på jobbdatorn (har ju en MacBook Pro på jobbet), googlade en del och kom fram till att inte den heller skulle uppfylla mina önskemål plus att Mac är orimligt dyrt.

Mina datorönskemål: 512 GB SSD (hade varit så mycket lättare att kunna ha en mindre disk, men jag vill kunna ha alla foton m.m. på datorn… har redan fått förpassa våra gamla videokamerafilmer till enbart extern disk och molnlagring, vill inte behöva göra det med foton också), bättre styrplatta än min gamla, bra prestanda, bra grafikkort…

Mina fotoönskemål: att programmet använder EXIF/IPTC-taggar som mina tidigare program så att jag har nytta av taggarna jag satt, att programmet visar alla foton i datumordning oberoende av mappstrukturen med smidiga filtreringsmöjligheter, att programmet låter filerna ligga där jag lagt dem och inte importerar dem in i något märkligt låst format, att det lirar med min snitsiga setup där foton jag tar på min Android-telefon hamnar automatiskt på datorns disk via molntjänst. Bonus för om man kan få upp alla bilderna på en karta som man kan i Mac Photos. :)

Jag gillar datorn! Jag är iofs inte helt förtjust i att den känns plastig, men den är trevlig att jobba med och känns piggare än min gamla. Mitt första intryck var tveksamt eftersom den gav ifrån sig ett obehagligt ”coil whine” i början, men jag har inte hört det sedan dess. Däremot lät fläkten väldigt mycket, men det har också blivit lugnare sedan jag är klar med att dra ner alla filer från min molnlagring där jag har ”allt” sedan ett tag tillbaka (det enda jag backade upp från gamla datorn innan rensningen var save-filer och speldata för The Sims 4).

Fotohanteringen är inte löst ännu, men jag kan konstatera att Windows Photos går mycket bättre på nya datorn (toksegt på gamla) och är riktigt trevligt, även om det saknar taggningen).

När jag köpte min gamla Lenovo ThinkPad Yoga 14 såg mitt datoranvändande ganska annorlunda ut. Då hade jag ett kontor och satt med extern skärm, mus och tangentbord. Sen gick skärmen sönder och eftersom det ändå inte skulle få plats någon efter ommöbleringen till lilla kontorshörnet i sovrummet så köpte vi ingen ny. Nu är jag redo för att bete mig mer laptopigt och med nya datorn har jag bättre förutsättningar för det, då jag trivs bättre med styrplattan och troligtvis inte kommer att använda den externa musen ens om jag sitter vid bordet. Halvligger t.ex. i sängen nu medan gamla datorn står på bordet och resettar sig… Annars är min favoritdatorplats numera fåtöljen i vardagsrummet, att jag inte sitter där oftare beror bara på att det är upptaget/stökigare där. Jag brukar sitta i den när jag jobbar hemifrån.

Lite lustigt att min förra dator var väldigt anpassad för ett mobilare beteende med touchscreen, surfplatteläge och skärm som gick att vrida hela varvet bak… Jag spanade lite på en liknande, en nyare variant av HP Spectre som jag valde mellan när jag köpte den gamla. Har intrycket att de känns gedigna (icke-plastiga) och är trevliga att jobba med, men jag tror att jag hade fått offra prestanda och/eller betala mycket mer för att få det där hybridbeteendet som jag nog egentligen inte verkligen behöver.

Det ska nog bli bra det här. Får se om mitt bildprogramssökande slutar med att jag installerar det gamla programmet igen (och om det fortfarande går)…

Relaterade inlägg:

Jag lever fast jag är född av Georg Sessler

Georg Sessler kom som flykting till Sverige 1956. Den här boken är berättelsen om hur hans familj kämpade för sin överlevnad som judar i Budapest under andra världskriget och den sovjetiska belägringen under efterkrigstiden. Det är sannerligen en bedrift att han lever fast han är född!

Georg föddes 1943, men berättelsen börjar innan dess, när hans far Lajos och mor Susanne levde vanliga liv i Budapest och drev ett framgångsrikt företag. Sedan blossade antisemitismen upp och resulterade i att uppemot 600 000 ungerska judar mördades, efter att först ha fråntagits allt de ägde och plågats svårt.

Lajos och Susanne körde på strategin att splittra familjen och hålla sig undan, med stor driftighet. Lille Georg fick bo hos en vän och den äldre sonen Thomas skickades till katolska nunnor, som behandlade honom hemskt.

Det är en hemsk historia, baserad på Georg Sesslers intervjuer med sina överlevande släktingar och berättad på ett skönlitterärt men också sakligt sätt. Här och var kommer rena faktatexter om vad som hände inom politiken och kriget. Raoul Wallenberg finns också med på ett hörn. I början tyckte jag kanske att det var lite torrt, mycket kanske på grund av att texten är sparsam med skönlitterära grepp som dialog och gestaltning, men när jag kommit en bit gick det inte att vara oberörd av familjens öde – såklart alla hemskheter judarna utsattes för, men också det lite ”enklare” i familjens splittring och stackars Thomas reaktion på att bli övergiven av sina föräldrar.

Passande nog åker jag till Budapest snart och har nu fått en inte så upplyftande historielektion. Jag kommer garanterat att tänka på familjen Sessler när jag är där och kanske ser minnesmärket med skorna vid Donau.

Läsutmaningen

Ja, det här är ju alltså en sån där bok jag letat rätt på just för att den passade in i läsutmaningen. Georg Sessler var faktiskt den enda författar-Georg jag hittade (däremot fanns ju flera George). Fanns några Astrid, men jag blev mest sugen på den här boken.

23. En bok baserad på en sann händelse. (Upptagen)
45. En bok av en författare med samma förnamn som din mamma eller pappa.
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (Upptagen) – och i nutid såklart, inte i bokens tid!
67. En bok som utspelar sig under andra världskriget.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Jag lever fast jag är född
Författare: Sessler, Georg
Relaterade inlägg:

Veganbokprat #9: Teodlarens hustru av Dinah Jefferies

Senaste Veganbokprat-träffen ägde rum på Chutney i måndags. Tio personer dök upp, varav fyra helt nya. Vi var tvungna att dela upp oss i två och prata med de närmaste, för det var ganska sorligt i lokalen.

Om boken rådde delade meningar, vilket ju alltid är mer intressant. Jag hörde till dem som visserligen gillade den skapligt mycket, men ändå inte tyckte den var fantastisk.

Boken utspelar sig i Ceylon på 1920-talet, då den unga och nygifta Gwen flyttar dit från England för att bosätta sig hos sin make teodlaren. Laurence är äldre och mer erfaren, han har varit gift en gång tidigare och allt Gwen egentligen vet är att exfrun dog under tragiska omständigheter. Men exfrun ser hon inte som något stort bekymmer, däremot verkar maken lite väl intresserad av den amerikanska änkan Christina. Konkurrens finns även från Laurences ogifta syster, som är väldigt fäst vid sin bror. Det blir många gånger ensamt för Gwen när Laurence är borta på jobb och annat och hon får inte heller röra sig fritt eller beblanda sig med arbetarna.

Lyckligtvis blir hon gravid ganska snart och då ska väl allt bli bättre… eller, näe, såklart inte. Ojojoj, vad allt blir krångligt!

Det jag gillade med boken var nog mest skildringen av tiden, platsen och den mycket centrala frågan om skillnaden på folk och folk. Det är också en fascinerande intrikat historia med många komponenter och förvecklingar som dras många varv, men kanske blir det både lite mycket av allt och lite… enkla vägar ut, eller vad man ska säga. Men det jag mest aktivt retade mig på var att språket och berättandet är övertydligt och ganska mycket tell snarare än show.

Det var ändå en mysig läsupplevelse och jag blev gripen av handlingen så läsandet flöt på bra.

Bokutmaningen
I läsutmaningen funkar denna gång:
6. En kärlekshistoria. (Upptagen)
8. En historisk roman. (Upptagen)
49. En bok som du väljer enbart på grund av omslaget. Jag bestämde mig för att bocka av denna, så jag gick till Ica och spanade på bokavdelningen. Den här lockade för den såg fin ut och hade koppling till te. :) Sen föreslog jag den som bokcirkelbok också och den vann ju omröstningen, men anledningen att jag föreslog den var ju enbart baserat på att jag sett omslaget.
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel. (Upptagen)
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (Upptagen)

BokinfoTitel: Teodlarens hustru
Författare: Jefferies, Dinah
Relaterade inlägg:

Danderyd, Täby, Vallentuna och Norrtälje

Idag gjorde jag min första utflykt för att samla Stockholms kommuner. Jag tunnlade till Danderyd, där den första cachen hittades. Sen blev det buss till Täby. Jag var inte så välplanerad, utan hoppade av vid första hållplatsen i Täby, vilket råkade vara inte alltför spännande Roslags Näsby trafikplats. Därifrån blev det en promenad som tog mig till en fin park med ett bad, som nu var stängt så att det var lugnt och skönt på platsen.

Sen hoppade jag på dubbeldäckarbussen mot Norrtälje, men hoppade av vid Brottby trafikplats, för att det låg i Vallentuna kommun. Där hann jag precis logga en cache på en bro (bilden ovan) och kila till Ica för att köpa en flaska vatten – orutinerat nog hade jag glömt att fylla på den jag hade i ryggsäcken – innan nästa buss dundrade in.

För att vara maximalt effektiv skulle jag förstås ha hoppat av så snart som möjligt efter kommungränsen och sen vänt tillbaka, men eftersom det var dags att hitta något till lunch åkte jag ända till Norrtälje. Där var det ju jättemysigt! Nästan snubblade över ett café som skyltade med veganmat och låg jättefint vid ån.

Jag lekte såklart med tanken på att åka till Åkersberga (Österåkers kommun) och sen Vaxholm (Vaxholms kommun) på vägen hem, men det skulle ta så förbaskat lång tid med buss att jag inte skulle hinna hem till middagen, som jag sagt att jag skulle. Så det fick bli myslunch och promenad i Norrtälje i stället. Scannade dessutom av hela parkeringen utanför busstationen och hittade 016 som stod på tur i familjens platespottinglek (efter att också ha hittat 015 vid Stadshagens tunnelbana när jag gav mig iväg).

Det känns riktigt bra att ha fått enorma och avlägsna Norrtälje grönmarkerat på kartan:

Inte för att den egentligen är värd mer än någon annan kommun, men det ser ju ändå lite mer överkomligt ut nu på något sätt. :)

10 av 26 kommuner avklarade… får se när jag får möjlighet att logga någon ny…

Projektet känns ju lite mysigt crazy, men det känns också väldigt jag. Jag gillar ju sånt här! Att åka till ganska slumpmässiga platser som man inte vet så mycket om och se vad som händer. Ett favoritnöje när jag bodde i London och var ganska fattig men hade busskort var ju just att åka buss till oväntade ställen. Och jag och Jonas ägnade oss åt att turista ställen som Motala när vi hade massor av tid och frihet… Och tack vare dagens lilla utflykt har jag lärt mig att Norrtälje är jättegulligt med en massa gammal småstadscharm. Så mysigt att få en bild av stället när jag hör eller läser det framöver. (Lite orättvist mot Vallentuna, jag vet men…)

Relaterade inlägg:

Mitt fantastiska nya geocachingverktyg

Det har hänt mig flera gånger att en magnetförsedd burk har suttit t.ex. i en skylt ett par decimeter högre upp än jag når.

En gång kom jag tillbaka med en hink att kliva på. En gång släpade jag dit Jonas. Nu har jag köpt ett verktyg (på inrådan av andra längdmässigt begränsade geocachare):

Det är alltså en plockmagnet från Clas Ohlson, ser ut som en teleskopisk penna med magnetspets.

Sen kunde jag få ner – och upp, icke att förglömma – en cache som gäckat mig länge. Yay! Har fler på lager som jag ser fram emot att återvända till…

Relaterade inlägg:

Skor för min fot

Jag har ju kommit fram till att endast mina Teva-sandaler och mina Lowa-vandringskängor funkar för min havererade högerfot att ha till vardags. Eftersom jag inte tycker det känns kul att gå i öppna sommarsandaler har jag gått i kängorna. Men de är vaaaarma..! Dessutom har det nötts hål i dem, inte så att de är obrukbara på något sätt, men det märks att de inte kommer överleva för alltid. Så jag vill gärna spara på dem till kallare tider och hitta något svalare, lättare, för nu.

Dessutom har foten inte varit helt problemfri på sistone. Endast lättare känningar, dock.

Det jag tror att jag behöver är förstås breda skor med utrymme för tårna och en hård sula som inte flexar så mycket. Och att jag ska tänka storlek 38 i stället för 37, som jag tidigare gjort.

Jag började med att klicka hem tre par från Zalando. De var helt fel och projektet kändes omöjligt.

Igår efter konferensen tänkte jag att jag kunde gå en sväng på stan eftersom jag ändå inte skulle hinna hem till middag. Konferensen slutade rätt sent, men tio minuter före stängning gled jag in på Skopunkten utan större förhoppningar. Ett par lovande skor var visst herrskor och fanns såklart inte i 38… men så sprang jag på ett par svarta, enkla sneakers för 199 kr. Hann inte mycket mer än att glida ner högerfoten i dem, men… det kändes ju helt ok?!

Är ju tidigt att ropa hej angående långtidseffekt, men jag har gått till Sanders skola och travat runt en del på Fridhemsplan för att äta frukost innan konferensen och det känns i alla fall fortfarande bra!

Håller tummarna för att jag inte får problem i dessa!

Relaterade inlägg:

Geocaching-utmaning antagen: alla kommuner i Stockholms län

Mitt nya geocachingprojekt är att logga (minst) en geocache i var och en av Stockholms kommuner. När jag lyckats med det får jag logga challengecachen  Challenge #042AB – Alla kommuner i Stockholms län.

Så här är mitt nuläge, alltså innan jag ens börjat uttryckligen försöka med detta mål:

6 av 26 kommuner loggade, 20 kvar. Förhoppningen är att kunna logga ett par stycken imorgon…

Det finns för övrigt en challengecache Challenge – Stockholms läns kommuner på en dag också. Haha! Det lär inte hända… Om jag inte skulle bli kompis med en hängiven och bilburen geocachare möjligen förstås. :)

Relaterade inlägg:

Inget PB på Tjejmilen i år…

Förra året satte jag PB på Tjejmilen. I år blev det bara mitt 8:e snabbaste millopp… av 8… Ja, jag är helt klart ur form och rutin. Men jag blev peppad att ändra på det i alla fall och siktar på att åtminstone springa snabbare på Hässelbyloppet i oktober än vad jag gjorde på Tjejmilen.

Men ja, trevligt var det i alla fall. Fint väder. Blev en ganska lång dag pga skulle hämta nummerlapp (på ett annat ställe än loppet), äta nåt, gå på toa (underskatta icke tiden i bajamajakö vid lopp…), lämna väska… och sen tog det tid efteråt också. Tyckte i alla fall att det var smidigare med köerna i år, tog inte lika brutalt lång tid. Gick till och med på toa två gånger efter att jag kommit till området. :)

Relaterade inlägg:

Platespotting

I somras såg vi en bil med registreringsskylt som slutade på 001. Det kändes som ett lämpligt semesternöje för familjen att börja med platespotting under en bilsemester, så i och med det var vi igång.

Vi ska alltså hitta 001-999 i nummerordning.

Det går ju inte jättefort alltid. 003 kändes helt omöjlig, vi såg bara 004 om och om igen, inklusive två stycken på samma parkering på Öland! Det var inte förrän vi kom till Stockholm igen som vi hittade den vid Stadshagens tunnelbanestation.

Tänk att det finns en fördel med att bo i ett biltätt område…

Eftersom alla i familjen är engagerade i leken bestämde vi att vi samlar tillsammans. Alla behöver alltså inte vara närvarande vid fyndet, men man ska helst ta en bevisbild. Vi räknar bara svenska registreringsskyltar med format ABC 123.

Således håller vi på och skickar bilder på bilar till varandra… Än så länge har vi i alla fall lyckats fånga alla ej gemensamt sedda på bild.

Sander har till och med engagerat en kompis familj. När han var ute med dem skickade kompisens mamma en bild på barnen och 007.

Jag hittade just 010 och 011 på väg till tunnelbanan. 013 stod mellan dem, men det hade jag ju tyvärr ingen glädje av.

Vi kanske är klara om 17 år eller så…

Relaterade inlägg:

Konferens i Bratislava

I helgen var jag på jobbkonferens i Bratislava. Temat var det agila arbetssättet och vi hade konferenspass ledda av externa agila coacher, lite tid till sightseeing och såklart Awards-middag där projektet jag är med i prisades som årets affär.

Eftersom vi flög till Wien och därifrån åkte buss till Bratislava var jag givetvis väldigt sugen på att försöka geocacha i tre länder på samma dag för första gången. På ditvägen var det inte möjligt, men på hemresan gick det att avvika en liten stund medan de andra gick in på flygplatsen. Så jag lyckades, yay! Se så vackert:

Det blev några cacher i Bratislava också. Det fanns inte jättemånga, men 8 stycken skrapade jag ihop varav hela 4 var virtuella. Cumil :: Man at work hade jag spanat in i förväg, eftersom den är Bratislavas mest favoritmarkerade (passerade 1000 FP medan jag var där). Tyvärr var den borta när jag skulle ta den, men jag skrev det i loggen och fick strax ett meddelande om att den var på plats igen. Älskar när det händer!

Jag värvade en kollega till geocaching också. Får se om hon fortsätter…

Det var en kul helg, men intensivt och tröttande också såklart. Vis av tidigare erfarenheter tog jag eget hotellrum och det var skönt att kunna dra sig undan lite.

Vi hade lite otur med vädret… Det var soligt och dundervarmt (32 grader) när vi kom och när vi satt inne i konferenslokalen utan fönster, men när vi hade fri tid var det snarare 15 grader och regn/blött. Menmen. Kanske iofs skönt att det inte var sådär varmt när vi promenerade runt och tittade på stan.

Nu ska det bli intressant att se hur vi kommer vidare med att jobba mer agilt.

Bilddump:

 

Relaterade inlägg: