Lite ihop av Johanna Lindbäck

Nej, jag vet, jag brukar inte skriva om barnböcker här… men nu ville jag det. Johanna Lindbäck skriver ju oftast ungdomsböcker, men det här är en 9-12-bok, precis som jag tror att den jag skriver på är. Eftersom jag gillar Johanna Lindbäck var jag såklart nyfiken att läsa den här boken i studiesyfte.

Det handlar om Majken som går i 6:an och inte är särskilt intresserad av killar. Det är däremot hennes kompisar och inte minst hennes bästis Tessan, som plötsligt slutar berätta saker för henne. I stället börjar hon hänga massor med den där jobbiga Belinda…

När Majken så smått lär känna den nya, snygga killen som heter Ivan klurar hon ut en plan. Om alla tror att det är något mellan henne och Ivan kommer hon att bli intressant för Tessan igen…

Boken är väldigt bra skriven. Jag blev också lite… jag vet inte, förvånad..? över att den liknar min berättelse på vissa punkter. Jag menar, bara en sån liten detalj som att Majken obsessar över namn… det gör min Milla också! Och Milla är inte heller lika intresserad av killar som kompisarna… plus en sak som jag inte ska spoila som är lite lik… men nej, det är ju inte helt samma story i alla fall som tur är.

Jag har helt klart mycket att lära av JL. Framför allt: dialog! Den är än så länge väldigt outvecklad i mitt utkast och jag måste verkligen jobba med den om det ska bli något. Jag tycker det är svårt, men jag får försöka följa tipset som bland andra JL brukar ge: att tjuvlyssna på folk i rätt ålder. Jag har ju ganska god tillgång till tredjeklassare åtminstone. :)

Angående namnbesattheten är detta bokens första mening:

Ava är ett snyggt namn.

Det tyckte vi var ganska kul, jag och dottern Ava. :) (och jag håller ju med, såklart)

Den episka läsutmaningen:
En fördel med att blogga om boken här är att jag då kan pricka av något i min bokutmaning!
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)
90. En bok du läser på en dag. (kanske liiite fuskigt när det är en barnbok…)

BokinfoTitel: Lite ihop
Författare: Lindbäck, Johanna
Relaterade inlägg:

Skriva barnbok av Annika J. Nasiell

Som tidigare chefredaktör för Barnens Bokklubb är Annika J. Nasiell en auktoritet inom barnboksbranschen. Mycket därför blev jag nyfiken på att se vad hon har att säga om att Skriva barnbok när jag stötte på boken med just den titeln. Och såklart för att jag tänker en hel del på barnboksskrivande nu, eftersom jag börjat omarbeta ett av mina gamla manus och hoppas få rätsida på det så småningom.

Boken är liten och lättsam, kort och snabbläst. Den innehåller en del skrivövningar som jag inte gjorde (…ja, jag erkänner…), men som det finns linjerade sidor i för att göra. Det kunde jag såklart inte ha gjort eftersom jag lånade boken på biblioteket (fast nu tänkte jag just att det kunde ha varit rätt kul om någon fyllt i den före mig!), men jag tror inte att jag skulle ha skrivit direkt i boken även om jag ägt den.

Annika J. Nasiell går igenom skrivandets grunder på ett trevligt sätt med barnboksvinkling och bjuder dessutom på citat från riktigt tunga författarnamn, som Astrid Lindgren, Peter Pohl, Mårten Melin och Lisa Bjärbo.

Trevlig läsning som passar bra om man behöver en lättbegriplig snabbguide till skrivande.

Den episka bokutmaningen
I den episka bokutmaningen hittar jag följande som passar:
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
7. En faktabok. (Upptagen)
73. En bok om böcker eller läsning.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)
En är ju bättre än ingen!

BokinfoTitel: Skriva barnbok
Författare: Nasiell, Annika J.
Relaterade inlägg:

Veganbokprat #4: Never let me go med julbord på Koloni

SPOILER ALERT

Den här boken är skriven så att man har väldigt lite information från början och det häftigaste är nog att läsa den utan att veta mer. Men väldigt ofta när det skrivs om boken spoilas det vad det handlar om. Det är för att det är väldigt svårt att skriva något om den utan att avslöja det, så jag valde att spoila även här. Men om du inte redan vet från något annat håll kan du väl sluta läsa nu och börja läsa boken i stället. Den är bra!

Till Veganbokprat #4 föreslog jag att vi skulle läsa något av årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro och så röstade vi fram Never let me go. Vi träffades på Koloni Telefonplan där vi diskuterade boken under inmundigande av deras fantastiska och helt veganska julbord.

Boken utspelar sig i en alternativ version av 1980-90-talets England. Berättaren Kathy berättar i jag-form om sitt liv, och framför allt uppväxten på internatskolan Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy, på ett sätt så att informationen portioneras ut lite i taget. I början säger hon liksom i förbifarten att hon är vårdare av donatorer, men det som inte är jättetydligt om man inte läst det utanför boken är att barnen på Hailsham inte är några vanliga barn. De är kloner som föds upp för organdonation. Just på Hailsham (det antyds att det finns många ställen med olika villkor) får barnen bra utbildning och de har personal som försöker visa för omvärlden att de är människor och inte bara objekt att skörda organ från. Men omvärlden vill inte så gärna lyssna, eftersom organdonationerna räddar så många liv på ”riktiga” människor.

Trots att hela klon-och-donation-grejen är något som mest finns med i bakgrunden ägnade vi nästan allt prat åt det. Det går såklart att dra paralleller till veganism och frågan vad som ger människor rätten att bestämma att vissa varelser är våra att utnyttja som vi vill.

Men det boken ägnar flest ord åt är egentligen relationerna. Ruth har en förmåga att skapa drama, då hon är både fantasifull och manipulativ. Hon är en häftig karaktär som jag liksom älskar att hata.

För ganska länge sedan nu såg jag och Jonas filmen som är baserad på boken. Eftersom jag har guldfiskminne när det gäller de flesta filmer kom jag inte ihåg särskilt mycket. Jag kom ju ihåg den stora grejen, att de var kloner som föddes upp för organdonation, men inte så mycket detaljer. Jag mindes lite av stämningen mellan vännerna, men inte så att jag kunde sätta ord på konflikterna. Jag var ganska nyfiken på att höra när de andra i bokcirkeln förstod grejen med klonerna och organdonationerna, men många av dem hade fått det spoilat av presentationstexter om boken. Knepigt det där, för man måste ju skriva ganska intetsägande och föga intresseväckande om man inte får ta med det, men samtidigt är det ju synd att spoila!

Jag tyckte i alla fall väldigt bra om boken och skulle gärna läsa mer av Ishiguro. The Remains of the Day ligger ju nära till hands att välja, inte minst för att den skulle låta mig bocka av ”34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.” i den episka bokutmaningen.

Den episka bokutmaningen
Med den här boken kunde jag pricka av följande i utmaningen:
3. En science fiction-bok. (om än väldigt lågmäld sf)
21. En dystopi.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
41. En bok skriven av en författare från Asien. (räknas född i?)
64. En bok som är skriven i jagform.
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.

BokinfoTitel: Never let me go
Författare: Ishiguro, Kazuo
Relaterade inlägg:

Bokcirkelbok: Kejsarn av Portugallien med julbord på Kokyo

Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen.

Den andra boken jag var med och diskuterade i Vego-bokklubben blev en jag föreslog: Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, utgiven 1914. En riktig klassiker som jag kände att jag borde ha läst. Jag har ju läst Gösta Berlings saga för länge sedan och hade för mig att jag tyckte den var ganska seg, men jag lät ganska positiv ändå i inlägget om den. Jag har ändå tänkt på den mer som en bok som är kul att ha läst än en bok som är kul att läsa… Jag hade högre förväntningar på Kejsarn av Portugallien och de infriades. På 90-talet såg jag i oklar omfattning (jag och mitt minne) miniserien med Ingvar Hirdwall som Jan i Skrolycka och det jag minns från den är framför allt en stämning som jag ville läsa boken för att få uppleva igen.

Det handlar alltså om Jan i Skrolycka och hans Kattrina, som verkar leva ihop mest av praktiska skäl och sliter och släpar utan några direkta glädjeämnen i livet – ända tills de, till Jans initiala förtret, blir föräldrar. Så fort han får dottern i sina armar händer något med Jan, det är som att en helt ny del av honom väcks till liv. Aldrig har han känt något liknande förut, nej han har nog knappt känt något över huvud taget. Kärleken som väcks till dottern Klara Gulla är omvälvande och fantastisk. Första delen av boken gör anekdotiska nedslag under Klara Gullas uppväxt och det görs tydligt att det finns ett starkt band mellan far och dotter.

När familjen råkar i ekonomiska bekymmer föreslår Klara Gulla (18 år) att hon ska ta anställning i Stockholm och skicka hem pengarna som behövs för att klara knipan. Jan försöker lösa det på annat sätt, eftersom han inte vill vara utan henne ens en kort tid, men när han förstår att hon inte enbart erbjudit sig av självuppoffrande skäl utan för att hon faktiskt vill komma loss och ut i världen går något inom honom sönder. Hon åker iväg och pengabekymren löser sig, men Klara Gulla varken skriver eller kommer hem. På omvägar får de höra att hon råkat i dåligheter. Jan kan inte ta in det utan skapar sig en fantasibild av Klara Gulla som kejsarinnan av Portugallien, som en dag ska återvända till dem. Som kejsarinnans far börjar han titulera sig kejsare och bete sig som en sådan. Han dyker upp på de finare tillställningarna i bygden och kräver tillbörlig respekt.  Och åren går…

Jan är inte stollig, sa hon [Kattrina]. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på’n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.

Till slut kommer Klara Gulla tillbaka, men det blir inte som någon av dem tänkt sig. Och det är så sorgligt alltihop att jag grät en skvätt på slutet. Det blir många känslor: det är så fint med den starka faderskärleken som helt tar över Jan, det är frustrerande att Klara Gulla beter sig som hon gör (och att man får veta så lite om det som hände henne i Stockholm) och det är något visst med relationen mellan Jan och Kattrina, som jag till en början inte gav mycket för.

En väldigt bra bok att välja om man vill läsa något av Selma Lagerlöf, tycker jag.

Vego-bokklubben läste den inför en träff på Kokyo, där det serverades julbord. Några blev sjuka i sista sekund, men vi blev i alla fall tre personer som bokpratade och åt ett väldigt gott, om än inte så traditionellt julbord.

Om någon är intresserad av att ta över mitt exemplar av denna fina pocketbok är det up for grabs. Jag köpte den, men sparar inte böcker.

Den episka läsutmaningen
Den här gången kunde jag välja och vraka bland utmaningar att uppfylla!
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
6. En kärlekshistoria.
13. En klassiker.
14. En svensk klassiker.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.98. En bok som får dig att gråta. (Upptagen)
99. En bok som börjar med en ikonisk mening. (se citatet överst i inlägget)

BokinfoTitel: Kejsarn av Portugallien
Författare: Lagerlöf, Selma
ISBN: 9789174296006
Relaterade inlägg:

Skrivardag

Idag har jag haft en skrivardag! Jonas och barnen har varit på utflykt med museum med mera och jag har haft lägenheten för mig själv.

Jag har alltså plockat upp ett gammalt barnboksmanus som jag började på 2009. Jag har redan jobbat om det en del genom åren, dels levlade det från 6-9 till 9-12 och så flyttade jag det från 90-tal till nutid (det var väldigt mycket mer min egen mellanstadietid tidigare). Men den senaste omarbetningen är kanske både den viktigaste och den jobbigaste. Idag blev jag klar med den: att skriva om alltihop från första person nutid till tredje person dåtid. Alltså, det är ju ”bara” en barnbok på i nuläget lite mer än 20 000 ord, men ändå: försök bestämma sånt i ett tidigare skede. :D

Fantastiskt att jag blev klar idag. Jag behövde jag-formen för att komma närmare min huvudperson och det var många krystade och högtravande formuleringar som försvann pga att de verkligen inte funkade i jag-form. De var roliga att formulera, men texten blir mycket bättre utan dem.

Men jag har alltså bara ändrat väldigt grovt och mekaniskt för det mesta. Nästa steg blir att gå igenom allt noga igen och verkligen dra nytta av det nya berättarsättet och få bort mer av gamla rester som inte passar längre.

Ja och sen måste jag på något sätt lyckas förbättra alltihop beträffande strukturen och sånt större… Jag brukar bli så förlamad av sånt för att jag inte vet var jag ska börja, men just nu har jag faktiskt någon sorts flyt jag ska försöka klamra mig fast vid.

Det är roligt att skriva igen. Synd bara att det inte ryms riktigt i vardagen, idag var ju speciellt.

Och imorgon är det jag som ska ta med barnen ut och Jonas som får göra vad han vill hemma. Dvs spela tv-spel. Alla har vi våra olika prioriteringar… :)

Relaterade inlägg:

Julklappsbokbyte 2017

Jag har arrangerat ett litet julklappsbokbyte i all sin enkelhet genom att fiska efter intresserade på Facebook. Fick napp så att vi blev 9 personer. Om jag hade varit lite mer bloggflitig hade jag väl annonserat här också, men nu skriver jag precis innan jag ska slumpa ut vilka alla ska skicka till. Att skriva här ökar i alla fall chanserna för att jag ska komma ihåg det och göra det till en årlig tradition – det vore kul!

Dessutom blir det här en naturlig plats att skriva en kommentar om boken man får, ifall någon som är med i bokbytet skulle vilja dela med sig av det.

Så här skrev jag på Facebook:

VILL DU HA OCH GE EN JULKLAPPSBOK?

Jag tänkte dra igång ett julklappsbyte. Så här tänker jag mig det:

– Anmäl intresse genom att skicka din adress till mig senast nu på fredag 8 dec (snabba ryck, så tveka inte!).

– Jag svarar på lördag 9 dec med adressen till en slumpmässigt urvald person som är med i bytet.

– Du skickar en favoritbok till personen så att den hinner fram innan julafton. Boken ska vara inslagen i julklappspapper. Den ska vara skriven på svenska. Lägg gärna i ett litet brev med någon rad om varför du gillar boken. Du kan vara anonym om du vill.

Jag sätter ribban till ”fräsch pocketbok”. Den kan vara läst om den är fräsch, den kan också vara inbunden om du vill.

Du kan alltså få vilken bok som helst och eftersom du förmodligen inte känner personen du ska skicka till kan du inte göra en kvalificerad gissning på vad personen skulle uppskatta för bok – men jag tänker att det är ok! Det kan bli jättebra, eller också inte.

(jag delar även denna inbjudan i mina bokcirkelgrupper)

Jag hinner inte med!

Hjälp! Det går för fort! Plötsligt är det två veckor kvar till jul, hur gick det till?

Jag ligger liksom efter med allt nuförtiden. Jag som har brukat vara ute i så himla god tid med såna där stora grejer som att planera födelsedagar, jul och sånt. Det är inte så nu…

En sak jag verkligen försöker att inte göra, för att det är så tråkigt, är att blogga om att jag inte har tid att blogga. Men det är ju så, såklart. Inte för att det råder brist på saker att blogga om, jag föreställer mig som alltid det mesta som händer i bloggform. Det blir bara aldrig tid att omvandla det till det. Och det kanske inte gör något att ha en vilande blogg, men det som är tråkigt med det är att det ju är så jag befäster mina minnen. Har jag inte bloggat om det försvinner det ju bara…

Tänker ofta att jag ska bli bättre på att snabblogga i farten, men det är svårt ens att få tid till det…

Ligger efter med allt och hinner inte göra mina projekt, vare sig de måstiga eller de roliga… gaaah, kan jag få TID i julklapp, tack?!

Relaterade inlägg:

Avas övernattningskalas

Förra helgen hade Ava sitt efterlängtade 9-årskalas med övernattning. De var 10 barn som åt hamburgare och tårta, samt tittade på Descendants med en massa snacks och godis. Tre gick hem innan det var sovdags, men 7 barn på madrasser i vardagsrummet kändes ändå ganska mycket…

Tårtan blev en riktigt chokladig variant av min ”säkert-kort-tårta”. Chokladbottnar med två lager chokladmousse, täckt med chokladmousse och garnerad med chokladbollar och chokladströssel. Inte så dumt, om man gillar choklad förstås.

Och givetvis, när vi är klara med barnens födelsedagar för i år är det hög tid att preppa jul…

Relaterade inlägg:

Sanders femårskalas med tre vänner

Igår hade Sander sitt efterlängtade barnkalas. Vi tänkte först bjuda fler, men landade i att bara bjuda tre av de bästa kompisarna (inklusive en som flyttat och bytt förskola) och det blev väldigt bra. Sander tyckte att det var för många barn förra året och nu blev det ju mycket mer överskådligt och att de lekte tillsammans allihop.

Vi styrde såklart upp fika, musik, paketöppning och skattjakt på godispåsar, men annars satt vi mest och tittade på när barnen lekte. Ganska soft ändå. :)

Nästa helg har Ava kalas och sen är vi klara med födelsedagarna för i år. Dags att tänka på julklappar…

Relaterade inlägg:

Familjefotografering 2017

Nu har vi fått bilderna från vår tionde familjefotografering – så himla bra tradition och så kul att vi lyckats upprätthålla den. Fotograf denna gång var Elin Selin, som var väldigt bra på att busa och få oss att slappna av.

Här är alla tio ”officiella familjebilder” samlade:

» ‘Familjefoton’ på Flickr

Och det här är årets familjebild:

Familjefotografering 2017

Här kommer de övriga bilderna vi köpte:

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Familjefotografering 2017

Relaterade inlägg: