Marina

Vi minns bara det som aldrig har hänt.

Barcelona 1979. 15-årige Óscars föräldrar har dumpat honom på en internatskola, där han är uttråkad och vilsen. Sin lediga tid ägnar han åt promenader och det är under en sådan han hittar det till synes övergivna huset i det övergivna området. Men i huset bor Marina och hennes far Germán, konstnären vars konst dog samtidigt som hans hustru dog i en otäck sjukdom. Under en tid blir de nästan som en familj för Óscar.

Marina tar med Óscar till kyrkogården för att spionera på den beslöjade damen som punktligt en gång i månaden lägger en ros vid en namnlös gravsten. De följer efter henne och hamnar mitt i en härva av ouppklarade konflikter i det förflutna. Konflikter som inte riktigt vill stanna i det förflutna. Det blir ett storslaget äventyr, en praktfull saga med massor av hemligheter…

Jag har möjligen en fördom att författare med långa, krångliga namn också skriver långa, krångliga böcker, men Marina är lättläst med ett starkt driv. Det är bitvis riktigt spännande läsning. Visserligen använder författaren flitigt ett begrepp jag inte riktigt gillar: att låta karaktärer berätta en herrans massa backstory på ett lite för litterärt och allvetande sätt för att man verkligen ska tro på att de bara hasplar ur sig allt så där… och med lite mer info än de borde ha intresse av att ge. Det distansierar tyvärr. Men men, boken var bra ändå, för den gav en mysrysig känsla. Och jag tyckte det var mysiga miljöbeskrivningar, exempel:

Fontänerna på skolgården hukade sig under ett tungt, blygrått molntäcke. Regnet öste ner och jag hade inget paraply och inte ens en kapuschong att dra över huvudet. Lyktstolparna lyste som brinnande tändstickor.

Jag sprang mot utgången. Jag kryssade fram mellan vattenpölar och översvämmade avloppsbrunnar. Marken liknande en blödande åder med alla sina rännilar av regnvatten. Våt in på bara skinnet sprang jag genom de smala gatorna. Kloakerna röt mot mig när jag passerade. Det var som om hela staden var på väg att drunkna i ett svart hav. Tio minuter senare stod jag utanför grinden till Marinas och Germáns trädgård, fullkomligt dyblöt. Skymningen bredde ut sig som en gråflammig marmorvägg vid horisonten.

Läst som pappersbok i pocketformat från bokbytarhyllan på jobbet.

BokinfoTitel: Marina
Författare: Ruiz Zafón, Carlos
Relaterade inlägg:

Tutankhamun i Frihamnen

På lördagen efter barnvaktandet ville mina föräldrar åka på utställningen om Tutankhamun i Frihamnen. Den har ju jag också tänkt se någon gång, så jag följde med. Jag läste ju 5p egyptologi på distans höstterminen 2005 och den julen åkte jag och mamma på en intensiv rundresa i Egypten och såg många av de kända platserna jag läst om. Vi var i Konungarnas dal, men vi var inte nere i just Tutankhamuns grav. Däremot såg vi ju dödsmasken på museet i Kairo, förstås.

Utställningen i Frihamnen är ju bara replikor alltihop, men på ett sätt är det skönt att veta det och inte alltid undra över varje föremål som jag ofta gjorde i Egypten (är det det äkta föremålet? I så fall, hur pass restaurerat är det?). Men oj vad med grejer man får se och allt är så bra fixat. Det börjar med den spännande berättelsen om när Howard Carter efter många års slit äntligen hittade graven 1922. Det är gemensam filmvisning, men alla lyssnar på ljudet i sina egna audioguides. Sen kommer stationer där man startar ljudet själv genom att ange ett nummer, men det blandas med filmvisningar där man hoppar rätt in i ljudet där filmen är.

Oerhört fascinerande att de tillverkade så himla mycket överdådiga prylar och att så mycket finns bevarat. Tutankhamuns grav blev visserligen plundrad, men det var redan på faraonsk tid och de lämnade tillräckligt för att sysselsätta Howard Carter och hans team i många år efter fyndet.

Hittade en fin pressbild som visar hur graven såg ut (i själva gravkammaren en genomskärningsvy genom alla kistor och kapell som omgav mumien):

Se utställningen om du kan!

Frida Hyvönen på Vasateatern

Fotograf: Elin Berge (bilden du ser i toppen av inlägget, om du inte läser i någon läsvy som plockar bort den, förstås…)

I fredags kom mormor och morfar för att ta hand om barnen efter middagen så att jag och Jonas kunde åka in till Vasateatern och uppleva en mycket efterlängtad konsert med fantastiska Frida Hyvönen. Jag gillar ju verkligen hennes skiva Kvinnor och barn med dess drabbande texter och smäktande melodier och eftersom det var just den som skulle spelas kändes det hela som ett mycket säkert kort. Utöver den fantastiska musiken var Frida precis så bra på mellansnack som jag hade fått bilden av att hon skulle vara. Hon ackompanjerades av Linnea Olsson på cello och sång och Amanda Lindgren på… lite av varje! Vi stod så att vi såg Amanda bra för det mesta och det var fascinerande att studera henne när hon i en och samma låt spelade kornett med ena handen och elektroniskt trumkomp med den andra, samt sjöng ibland (ja, jag kollade upp vad instrumenten omnämndes som på nätet, jag hade nog gjort bort mig annars och skrivit trumpet och trumgrej). Hon spelade klarinett och kanske något mer också, fast inte samtidigt. De var i alla fall riktigt bra alla tre.

Men vi är möjligen lite gamla nu, för vi hade nog tyckt att sittplats hade varit fint… men vi gick inte under av att vi såklart glömt öronpropparna i alla fall, det var faktiskt bara njutbart ljud.

Relaterade inlägg:

Hundra år av ensamhet

Hundra år av ensamhet handlar om släkten Buendía under många generationer, från det att José Arcadio Buendía tillsammans med sin hustru Ursula i ett sällskap reser ut i vildmarken och grundar byn Macondo. Makarna är släkt med varandra och framförallt Ursula är rädd för vilka konsekvenser det kan ha, eftersom hon hört talas om inavlade barn som fötts med grissvans. Men som tur är för berättelsen så släpper hon på sina spärrar och familjen utökas med tre barn, José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Åren går och släkten växer, med den för läsaren förvirrande traditionen att namn går i arv. Boken inleds med en släktförteckning och det är ju inte utan att man behöver bläddra tillbaka till den ibland…

Det är en släktskröna alltså, men den innefattar också magisk realism på ett mysigt sätt. Man vet att vad som helst kan hända… I början suckade jag en del över att än en gång ställas inför berättelser om halvgalna, egensinniga män som tokar till det för alla, medan deras fruar stoiskt städar upp kaoset och håller familjen på fötter i bakgrunden. Det har man ju sett förr. Men till slut grep boken tag i mig… i omgångar, får jag väl säga, för ibland tappade jag lite fart.

Vid något tillfälle under läsningen kände jag mig smått förlorad och hade läst utan engagemang i lite för många sidor, så då googlade jag efter sammanfattningar av boken för att få lite erinranshjälp. Jag hittade en så skön snubbe som kallar sig skalman och som på ett mycket ambitiöst sätt har refererat hela boken (finns fler inlägg, men det där innehåller lejonparten) för Svenska B. Han har skrivit riktat till Cecilia, som måste vara läraren. Och jag blev väldigt full i skratt, för ungefär vid den delen av boken jag segade mig igenom skrev han:

Okej nu lackar jag helt på att alla har samma namn alltså jag kan knappt hålla ordning på dom alla döper sina barn till samma namn som dom har eller någon annan har aaaaaaaaaaaaaaaa fett svårt att hålla koll på vem som är barn till vem och sånt.

I feel you skalman, I feel you…

Och lite senare:

jaaaaaaaa du Cecilia i det här kapitlet får vi se att Macondo har blivit mycket mer betydelsefullt. man tycker nästan det är skönt när lite folk dör så att man slipper hålla koll på dom.

:D

Det blev rätt mysigt att nästan ha lite bokcirkelfeeling med skalman, jag fortsatte att läsa hans text så långt som jag kommit även senare i läsningen.

Vad är grejen med ensamheten, då? Jo, familjen tycks ha en förbannelse över sig som gör att de är oförmögna att vara lyckliga tillsammans. Även när de lever sida vid sida isolerar de sig. Och de är väldigt bra på att ställa till det för sig själva och för varandra – de drar sig inte för att beröva sina släktingar kärlek när möjligheten dyker upp. Så det är ju rätt mörkt egentligen och boken rymmer mycket dåligheter av olika slag. Men kanske smittas man lite av Ursulas hopp att någon Buendía till slut ska bli lyckad..?

Jag lånade boken på biblioteket och det fanns ett par olika utgåvor att välja mellan. Valet var inte alls svårt, jag gillade verkligen omslaget och den rejält rundade ryggen på mitt exemplar. Den syns i bilden av lånehögen här:

Gabriel García Márquez levde 1927-2014, Hundra år av ensamhet gavs ut 1967 och författaren fick Nobelpriset i litteratur 1982.

BokinfoTitel: Hundra år av ensamhet
Författare: García Márquez, Gabriel
Relaterade inlägg:

Snart Expeditionen och Björnstad

Om jag har flyt läser jag ut Hundra år av ensamhet ikväll. Jag har reserverat två böcker på biblioteket som jag ser mycket fram emot att börja läsa förhoppningsvis snart (dvs om de kommer till mitt bibliotek snart…):

Är sugen på Expeditionen för att alla som läst den verkar ha blivit så himla fängslade av den och för att jag känner till åtminstone lite grundläggande info om expeditionen i fråga (Andrées polarexpedition medelst vätgasballong 1897, gick mycket dåligt) och tänker att en djupdykning med en besatt person som försöker reda ut vad som hände borde bli intressant, och jag såg såklart noggrant till att välja den illustrerade utgåvan för att den verkar höja upplevelsen ytterligare ett snäpp.

Björnstad är jag sugen på för att allt jag läst av Fredrik Backman har varit väldigt bra, på ett lättillgängligt sätt med mycket driv, fast ändå med ett allvar som drabbar läsaren på ett sätt som lättillgänglig litteratur inte alltid gör, plus fyndiga formuleringar.

Oj, vad långa meningar jag råkade skriva idag…

Relaterade inlägg:

Taj Mahal på plats

Yess, nu har jag Taj Mahal i Township. :)

Relaterade inlägg:

Varjedagssysslor

Hur gick det här till? Jag som egentligen strävar efter att inte binda upp mig för grejer har nu massor av grejer jag ska komma ihåg att göra varje dag… Här är de:

Headspace

Headspace är ju sen gammalt. Jag är snart uppe i en streak på 200 dagar med 10 minuters meditation. Eller rättare sagt, ganska många dagar har jag också fuskat genom att i stället köra någon av de tre treminuters SOS-sessionerna… som hemma på helger eller när vi hade jullov. Det är mycket lättare att få till det i veckorna, då jag har rutinen att sätta mig i ett enskilt rum på jobbet när jag ätit lunch och riva av sessionen. Jag har fortfarande problem med rastlöshet och svårighet att fokusera… men jag vill inte sluta försöka. Inte än i alla fall.

1 Second Everyday

Både jag och Jonas filmar nu en sekund varje dag av våra liv! Detta med hjälp av initiativet/appen 1 Second Everyday. Vi såg en film som en bekant till Jonas gjort och… tja, fastnade. Hoppas att vi när året är slut har varsin 365-sekundare. (Jag kör egentligen alltid appen i stående läge, men tyckte liggande blev bäst för bilden…)

Duolingo

Jag har ju alltid velat kunna tyska och så bokade vi en Berlinresa i sommar och så har jag läst om att Hippiemamman använder Duolingo för att öva spanska… så jag blev nyfiken. Så nu övar jag tyska i Duolingo-appen (mest, bilden är från webappen) och har en 21-dagarsstreak. Duolingo tycker att jag därmed är 20% fluent in German, jag vet inte det jag… Men lite lär jag mig väl i alla fall.

Township

Jag och båda barnen har fastnat för ”Kospelet” (ikonen är en ko), som egentligen heter Township. Min stad heter Baskerville, Avas heter Atlantis och Sanders starllllllllggv. Här syns lite av Baskerville. Spelet är ett klassiskt resurshanteringsspel där man t.ex. ska odla majs för att sedan tillverka chips i en fabrik, för att sedan tillverka nachos i en annan fabrik och sedan lasta slutprodukten ombord på ett tåg för att t.ex. få byggmaterial till att bygga bra grejer i staden. Jag tycker själva stadsbyggardelen är mysig. Man kan köpa kända byggnader för ädelmetaller man bryter i sin gruva, ni kanske kan känna igen ett par stycken i den här bilden? :) Ofta är ju såna här spel kul en liten stund och sen tröttnar man, men jag tycker att Township gör ett ovanligt bra jobb för att hålla en fängslad. Det kommer mycket nya grejer hela tiden, både för att man får tillgång till saker när man levlar och för att de har olika säsongsbetonade tillfälliga grejer. Och det finns många kul saker att samla. Jag håller på att samla ihop till att bygga Taj Mahal… hur jag nu ska få plats med den, som alltid är det frustrerande att resurserna inte riktigt räcker till att expandera staden så mycket som jag skulle vilja. Man kan självklart betala riktiga pengar för att få mer in-game-pengar, men det är inte särskilt prisvärt…

Februarifoton

Och som om det inte räckte började jag fota #februarifoton på Instagram, trots att jag inte instagrammat något på över två år och därmed egentligen väl hade slutat?! Nåväl, denna är ju i alla fall ändlig…

Ja, och så vill jag helst läsa varje dag också!

Relaterade inlägg:

Jo, men det tar sig… 

Nu har jag läst 149 av de 494 sidorna i Hundra år av ensamhet och kan glädjande nog meddela att det inte bara kommer att bli pliktskyldig läsning av det.

Ikväll sitter jag på café och läser, efter att ha jobbat hemifrån och sedan varit på massage. Lyxig dag. 

Och så verkar det som att jag hoppat på utmaningen #februarifoton på instagram också… Dagens tema är Det här är jag och min bild blev denna:

Egentligen har jag ju verkligen tillräckligt många saker jag ska göra varje dag nu… Får skriva om dem snart! Men nu ska jag bege mig hemåt och kanske läsa lite till… 

Relaterade inlägg:

Och nu läser jag Hundra år av ensamhet

Nu läser jag Hundra år av ensamhet, även denna skriven av en nobelpristagare (Gabriel García Márquez). Det känns som att jag läst ganska länge utan att komma någonvart..? Ska jag orka med allt detta härj om galna, impulsiva män som ställer till det medan deras kloka fruar stoiskt härdar ut och sköter ruljangsen i kulisserna? Det känns lite tröttsamt stereotypt. Men jag har ju bara börjat. Det kanske blir en fantastisk läsupplevelse till slut? Då kan jag gå tillbaka till det här inlägget och småle åt hur oförstående jag ännu var.

Vi håller väl tummarna för det?

Egentligen finns det annat jag är väldigt sugen på att läsa nu…

Men någon som läser detta kanske har läst den och tycker att den är fantastisk? Då kanske jag kan få lite pepp? :)

Det här blir nog i alla fall sista nobelpristagaren för i år, om nu inte årets pristagare blir någon väldigt intressant…

Relaterade inlägg:

Nätternas gräs

Den här boken valde jag att läsa för att Patrick Modiano fått Nobelpriset, såklart. Eller egentligen valde jag Lilla smycket, men den stod inte i bibliotekshyllan där den borde. Det gjorde däremot den här. Modiano som Modiano, tänkte jag, på det där sättet man kan göra när man egentligen mer bryr sig om vad man kan bocka av genom att läsa boken än om själva boken… Nu kan jag ju inte jämföra med Lilla smycket, men jag är i alla fall glad att jag läste denna.

Jag kände mig nog en aning skeptisk först, då boken trots sitt lilla format kändes ganska långdragen. Man får veta så lite. Det handlar om en man som letar efter Dannie, kvinnan han älskade i sin ungdom. Allting med Dannie var mystiskt och till slut försvann hon spårlöst. Nu har han sin gamla anteckningsbok till hjälp när han går runt på minnesvandringar i Paris. Han har skrivit om platser de besökt, om Dannies besynnerliga bekanta, om sina biografiska bokprojekt och allt möjligt i en salig blandning.

Till slut får man faktiskt veta mer än jag vågade hoppas på. Det hade mycket väl kunnat vara en sån där berättelse som man knappt vet vad den handlar om ens när den är slut. Men jag kände nog att jag fick tillräckligt. Och bokens besynnerliga stämning stannade kvar hos mig en stund och gör sig påmind nu när jag tänker på den också. Så det blir ett ganska bra betyg!

BokinfoTitel: Nätternas gräs
Författare: Modiano, Patrick
Relaterade inlägg: