Fotopromenad på lunchen

Idag tog jag och Anna en fotopromenad på lunchen i vackert vårväder. Det var roligt att fota lite igen:

Oj, lite bokeh :)

Krokus

En liten gynnare

Som en skog av kronblad

» Fler foton på Flickr

PS: Så här såg mina knän ut när vi kom tillbaka till kontoret:

Relaterade inlägg:

Sodomsäpplet av Bengt Martin, Stockholm läser 2017

Varje år väljs en Stockholm läser-bok av en jury som representerar arrangörerna Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek. Kring den utvalda boken anordnas bokcirklar och andra evenemang, allt för att så många som möjligt ska läsa boken. Jag blev nyfiken. Så här motiverade juryn valet av Sodomsäpplet:

När Sodomsäpplet kom ut 1968, var det den första skildringen i svensk litteratur av en ung homosexuell man. Vi får följa Joakim Mander och hans upplevelser av att vara homosexuell i Stockholm på 1940-talet, hur det kändes att alltid hamna fel, att förföljas och kränkas. Bengt Martin (1933–2010) skrev uppriktigt, sanningsenligt och med mycket erfarenhet i orden. Kring ett tungt och tabubelagt ämne fick han till en lätthet som gav berättelsen vingar. Nu låter vi den flyga igen.

Det är ju inte precis någon munter läsning. Men det är en bra skildring av Joakim som känner sig fel. Han är naturligt feminin till sättet och får ständigt gliringar och kritik för det, vilket gör att han försöker anpassa sig. Men ibland när han är glad går det bara inte, då kommer hans rätta jag fram. Inte för att han har så mycket att vara glad åt. Sedan fadern dog lever Joakim och modern fattigt, med en inneboende i lägenheten. Mamman är en riktigt obehaglig typ och man känner inget större hopp om att Joakim ska få något stöd där. Hon kritiserar flitigt Joakim för att han är nervös och drar sig undan andra människor, och för att han är annorlunda. Det enda jag gillar med henne är att hon kallar honom Joa, vilket gulligt alternativ till Jocke. :) När Joa börjar komma underfund med ”det nya”, som han kallar homosexualiteten i början, håller han det hemligt för alla. Och det är först efter ungefär halva boken han börjar leva ut ”det nya”, när han träffar den betydligt äldre Nick. Men inte heller det blir ju någon solskenshistoria, förstås.

Sodomsäpplet är en läsvärd bok som visar hur hemskt det var att vara homosexuell på 40-talet. Jag menar inte att det är en dans på rosor nu, men det har ju hänt en del i alla fall. Det är inte kriminellt, åtminstone. Och det finns synliga förebilder.

Detta är den första boken i en trilogi, men i Stockholm läser-satsningen verkar de ha nöjt sig med att tillgängliggöra denna första del. Det är synd, tycker jag. Del 2, Nejlikmusslan, finns för all del som e-bok, så det kanske får bli den varianten.

Episka läsutmaningen:
I den episka läsutmaningen passar boken in på (åtminstone) dessa punkter. De två jag väljer är fetmarkerade:

1. En bok av en svensk författare.
20. En bok som har ett HBTQ-perspektiv.
62. En bok berättad ur manlig synvinkel.
74. En bok som utspelar sig i en stad där du har bott.
89. En bok du lånar på bibblan.
100. Sjunde boken från vänster, andra hyllplanet ovanifrån i valfri bokhylla. – Heh, jag erkänner att jag tog ett varv på biblioteket och räknade i hyllor tills jag hittade någon bok jag fastnade för.

» Stockholms stadsbibliotek om Sodomsäpplet

BokinfoTitel: Sodomsäpplet
Författare: Martin, Bengt
Relaterade inlägg:

Med en enkel tulipan

Hemma sjuk, dagsljus… och fotoinspirerad av kollega på jobbet. Så jag dammade av systemkameran och hivade fram macroförsättslinsen och gav mig på tulpanerna som står i den på Stadsmissionen nyinköpta tulpanvasen jag är mycket glad att vi äntligen har eftersom vi annars har en för låg vas och en för hög vas, that’s it. Men nu jäklar ska vi ha tulpaner hemma!

Med en enkel tulipan

Med en enkel tulipan

Med en enkel tulipan

Det som är lite extra intressant med dessa tulpaner är att de såg ut så här när jag köpte dem för en vecka sedan (och dagen efter, när de fått en mindre lifehackig vaslösning):

Tulpanerna vid inköp

De bytte färg, fascinerande.

Igår hade jag vääldigt ont i halsen och efter att ha fixat med en release m.m. nu på morgonen, fast hemifrån, ska jag försöka vila upp mig under resten av dagen. Jag mår kanske något bättre än jag trodde att jag skulle baserat på gårdagskvällen, så vi får hoppas att det inte blir långvarigt…

 

 

Relaterade inlägg:

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Tom och Karin har levt ihop i 10 år och nu väntar de sitt första barn. De har en lycklig tid framför sig, men de kommer aldrig dit. I graviditetsvecka 33 insjuknar Karin plötsligt och läggs in på sjukhus med akut leukemi. Dottern förlöses med kejsarsnitt och klarar sig fint, men Karin dör. Tom blir ensam kvar med en enorm sorg och ett nytt liv att ta hand om.

Det är en väldigt sorglig bok, såklart. Men… argh, det går ju nästan inte att recensera en sån här bok som baseras på en människas tragedi, det är så personligt och att ha invändningar känns liksom fult. Men jag säger väl ändå att det inte riktigt blev den läsupplevelsen jag väntade mig. Boken innehåller tre delar, varav den första handlar om tiden på sjukhuset. Då läser jag nästan febrigt och det är plågsamt hemskt. Del två handlar om livet både före och efter katastrofen. Del tre handlar om när även Toms pappa går mot döden efter en lång tids tärande sjukdom. Hjärtat värker för den här familjen som drabbas så hårt… men ändå uppskattar jag kanske inte läsningen så mycket som jag trodde att jag skulle. Det är mest för rörigheten. Tidshoppen, folk som inte introduceras utan plötsligt bara är där, och dialogen… argh, dialogen! Jag gillar bäst när dialog är tydligt markerad och det aldrig råder några tvivel om vem som säger vad. Så är det inte här. Exempel:

Ska du verkligen dricka mer? frågar hon. Det var en kille på stället som var jävligt otäck, svarar jag. Oj, okej, måste du dricka för det? Kan du inte fråga vad som hände? Okej, säger hon. Fråga då, säger jag. Ja, vad hände? Han sa något om mina kläder, jag konfronterade honom. Konfronterade honom? Det var en apa i kostym, det hände inget, jag kan ju slå på någon sorts jävla autopilot, säger jag. Fy, jag är glad att jag slapp se det, det verkar bara hända när du är med vänner? Ja, jag tror det, ja, så är det nog, svarar jag. Du har inte funderat på varför? Jag är fan skakis fortfarande, jag kommer fan inte våga visa mig på stan på typ en vecka, det var antagligen en kriminell jävel, jag fattar inte, jag fick en riktig jävla ångestattack i duschen när jag kom hem, frossa, jag bara skakade, jag blev tvungen att jobba. Varför då, tror du? För att få tänka på något annat, svarar jag. Ja, men varför fick du ångest i duschen? Vad har det för betydelse? Jag bara frågade, säger hon. Jag råkade stå i duschen, jag slappnade väl av. Men varför i duschen? Men vad fan, varför hakar du upp dig på det, det kunde lika gärna ha varit i sängen?

Episka läsutmaningen
Den här boken passar in under följande kriterier i den episka läsutmaningen. De fetmarkerade är de jag väljer att sätta den på:
1. En bok av en svensk författare.
22. En debutroman.
23. En bok baserad på en sann händelse.
62. En bok berättad ur manlig synvinkel.

64. En bok som är skriven i jagform.
74. En bok som utspelar sig i en stad där du har bott.
89. En bok du lånar på bibblan.

BokinfoTitel: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv
Författare: Malmquist, Tom
Relaterade inlägg:

I läshögen nu


Hoppsan, jag lånade visst lite böcker… 
Brukar försöka att inte ha så många hemma samtidigt, men eftersom det brukar ta ett tag att få reserverade böcker och olika tid för varje så lägger jag in en hel del i reservationslistan och idag kunde jag hämta tre böcker utöver de två jag redan hade hemma. 

Gäller att inte tappa fart nu…

Har en hel drös barnböcker hemma också, förstås. Ava Snapchattade med mig när jag var på biblioteket förra gången och beställde böcker om hundar. :) 

Min lyxiga introverta helg

Jag har ju inte nämnt min långa helg för mig själv! Senaste helgen var vi på lillkusin Timos ettårskalas, farmor och farfar sov över hos oss och barnen blev klippta av frisören. Men helgen innan! Då åkte Jonas och barnen till Oskarshamn på fredagen och tack vare att det var sportlov kunde de åka hem först på måndagen. Jag fick alltså TVÅ hela dagar, i vanliga fall när vi får till egna helger blir det ju bara en hel dag + en kväll och en morgon, typ. Jonas fick motsvarande under jullovet och det var väldigt lyxigt att det gick att få till för mig också (men vi nöjer oss nog med att sträva efter fre-sö igen framöver, det är knepigt nog att få till).

Hur som helst. Ingela hörde av sig och undrade om jag ville hitta på något på fredagen. Jag tog chansen att faktiskt bjuda hem en kompis till en lugn och tyst lägenhet för soft hemmahäng bara. Helt enkelt och smidigt, vi beställde pizza och bakade supersnabb mugcake till efterrätt. Åt och pratade. Gott så.

Och sen hade jag alltså mina TVÅ HELA DAGAR! Jag borde väl egentligen ha tagit ledigt på måndagen för att krama ur några ytterligare timmars soft hemmahäng, men aaah, det var underbart som det var. Jag gjorde mest bara vad jag kände för. Läste Björnstad, såg en film, fixade sidan om episka läsutmaningen som Ingela fått in mig på, lyssnade på Säkert…

Sååå skönt att bara göra som man vill och inte känna sig så attans jagad hela tiden.

Relaterade inlägg:

Bea Uusma på Naturhistoriska

Jag fängslades ju nyligen av Bea Uusmas Expeditionen och igår dök det passande nog upp i mitt flöde att hon skulle prata på Naturhistoriska idag. Det känns fint att Uusmas besatthet smittat mig så till den grad att jag faktiskt åkte dit…

Det var ett evenemang som kallades ”Arktiska spår: Polarexpeditioner” (del 1 i Arktiska spår). Innan paus pratade Bea Uusma och Nina Kirchner, klimatforskare och glaciolog (isexpert!). Efter pausen var det panelsamtal med flera deltagare.

Hela evenemanget var trevligt, men jag kom ju mest dit för Bea och det var också hennes del jag uppskattade mest. Jag visste inte om jag skulle våga hoppas på ett längre anförande specifikt om Andrée-expeditionen, men det var precis vad hon bjöd på. Första timmen ägnades åt att Bea pratade om sin bok och sina efterforskningar. Jag kände ju såklart igen mig i det mesta, med boken färskt i minne, men det var mysigt att höra allt från henne med små nya detaljer här och var. Och hon berättade att hon fortsätter följa nya spår och samlar bevis än idag. Jag blir ju hemskt nyfiken på att få veta mer om det!

Relaterade inlägg:

Häng med på en episk läsutmaning!

Jag har precis börjat bocka av böcker i The epicest of the epic reading challenges of the universe! Låter väl coolt? Jag har gjort en ny undersida där jag bockar av dem: Epic reading challenge!

I korthet är det en låång lista (101 punkter) med kriterier som ska uppfyllas av böcker du läser. Varje bok får sättas på två kriterier, så om man optimerar går det att uppfylla kraven med 51 böcker. Men troligtvis blir det väl några fler… vi får se hur det går! Se mer på länken ovan.

Visst vill du vara med?!

Expeditionen av Bea Uusma, precis så bra som jag hoppades

1897. Tre män ger sig av mot Nordpolen i en vätgasballong – Andrées polarexpedition. Ingen ser dem någonsin levande igen. Trettiotre år senare hittas deras kvarlevor på den otillgängliga glaciärön Vitön och man får veta en del om vad som hände. Att de bara efter några dagar landade på packisen sedan ballongen blivit oduglig och att de gick i tre månader på is för att ta sig till land. Men vad hände sen? De hade vad de behövde för att klara övervintring på ön, ändå dog de.

1990-tal. Bea Uusma är på en fest och drar ut en bok ur bokhyllan. Den handlar om Andrées polarexpedition. Hon blir så gripen av männens gåtfulla öde att hon läser allt som finns att läsa och besöker museer och arkiv i jakt på någonting som tidigare missats. Hon utbildar sig till läkare, vilket öppnar nya dörrar. Hon reser med isbrytare till trakterna där allting skedde. Besattheten pågår i många år. Hon skriver en bok.

Det här är den boken. Och Beas besatthet är smittsam. Vi följer omväxlande Andrée-expeditionen och Beas egna äventyr. Hon intresserar sig särskilt för expeditionsmedlemmen Nils Strindberg, som var nyförlovad när de gav sig av. Han skriver brev till sin älskade fästmö Anna, som väntar i trettiotre år på att få besked om vart han tog vägen.

Och faktum är att Bea faktiskt lyckas hitta nya uppgifter som hjälper henne att lägga fram en ny teori om hur Nils Strindberg dog. Jag blir övertygad. Hon får även fram detaljer om hur Andrée och Frænkel dog, som kullkastar tidigare teorier. Det finns ju ganska många teorier, nämligen, många som har skrivit och spekulerat.

Jag kan varmt rekommendera att välja den illustrerade utgåvan. Finns t.ex. hos Bokus, Adlibris, eller på biblioteket. Det är en rejäl bok – inget man bär med sig i handväskan – med många bilder och faktauppställningar. Och jag bara susar igenom den. Den är spännande som en deckare. Kanske blir jag tvungen att lyssna på P3 Dokumentär om Den dödsdömda polarexpeditionen, där Uusma medverkar, eller kanske hennes sommarprat från 2014, bara för att få lite mer.

Jag har använt Boktipset i flera år för att göra listor med böcker jag läser. Men jag har undvikit att sätta betyg på böcker, för jag tycker det är så svårt. Men jag tänkte att jag kanske skulle prova 2017 i alla fall. Den här boken fick 5/5.

Med denna bok bockar jag av i The Epic Reading Challenge:
7. En faktabok.
89. En bok du lånar på bibblan.

BokinfoTitel: Expeditionen - Min kärlekshistoria
Författare: Uusma, Bea
Relaterade inlägg:

Sett fram emot detta hela dagen… 

Relaterade inlägg: