Det glada singellivet?

Jahapps… då var man i Nyköping igen då, staden med alla föräldrar, fel färg på bussarna och bilar som faktiskt stannar för fotgängarna vid övergångsställen. Det senare kändes riktigt konstigt, när jag släpade hem min tunga packning från tågstationen. De stannar här och i Stockholm, men i Norrköping – glöm det! Någon som har någon teori om varför?

Jag är inte särskilt glad nu… Jag har åkt ifrån David och Norrköping och därmed är jag åter att betrakta som singel… trots att vi i allra högsta grad fortfarande vill vara tillsammans… vilket känns en aning beige, för att ta till århundradets underdrift.

Detta gör att jag för allt i världen inte kan förmå mig att tycka att det är kul att jag ska till London i ett par dagar, för att sedan åka till Norfolk och träffa massa folk och tjäna pengar. Surt. Jag hoppas att det ger med sig… Jag vet ju att jag vill ut i världen och att jag vill passa på medan jag är ung och outbildad och allt det där. Och om jag skulle stanna i Norrköping vore ju året helt bortkastat, då skulle jag ju lika gärna kunnat börja plugga nu.

Jag har glasögon på mig idag, linserna skulle bara ha blivit helt täckta av salt… Jag förstår inte dem som aldrig gråter… som David… Fast iofs, om man bara kan sluta TÄNKA vore det ju ingen konst att hålla tillbaka tårarna. Men det kan inte jag. Min hjärna tvingar mig att tänka på allt som är tråkigt, det här är sista gången jag sover med David, det här är sista gången jag viker hans tvätt, det här är sista gången jag kramar honom utan kläder på, det här är sista gången jag kysser honom, det här är sista gången jag SER honom på jättelänge och sen kanske det aldrig mer blir det samma. Det är sånt som får mig att gråta… jovisst, jag gråter nu när jag tänker på det.

Jag vet inte vad jag ska hoppas. Alternativ:
1) Det blir jättekul i Norfolk, massa roliga folk, aktiv fritid, jag klarar mig och saknar David bara hanterbart mycket och stannar till jul.
2) Det blir trist, tråkiga folk, bara sitta och sakna David utan något annat att sysselsätta mig med… jag åker hem efter minimitiden och får vara med min David.
På sätt och vis kommer jag ju vara en loser om jag åker hem tidigt, men samtidigt låter det just nu ganska lockande ändå att försöka hitta något jobb i Norrköping och få vara med David… fast usch, så lågt kan jag väl inte sänka mig? :) Dessutom ska jag ju ändå vara i Cornwall 7 januari, så det är ju bara att köpa lite tid, väldigt lite tid.

Jaja. Jag ska försöka i alla fall…

Relaterade inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *