Älskar, älskar inte… mig själv

Jag kan inte sova. Jag låg och tänkte på mina märkliga issues och gjorde ytterligare ett försök att förstå mig själv. Det mest aktuella är min enorma aversion mot utseendefixeringen och olika mediaformers flitiga exponering av perfekta, lättklädda kroppar. Att jag kom in på det nu beror på att jag tänkte på filmen Sin City. Jag började se den för ett tag sedan, men tekniskt trassel gjorde att jag inte kunde se klart den. Nu hänger det över mig att jag borde se klart den, men det känns jobbigt eftersom jag mådde så dåligt av den och blev så arg på den. Våld och nakna kvinnor innehöll den. Jag är mest upprörd över när skurken sitter hemma hos sin kvinnliga, lesbiska parole officer som går runt naken tillsammans med sin flickvän. Hur många lesbiska par skulle gladeligen strutta runt nakna framför en bov? Jag kallar det omotiverad nakenhet, men som Jonas mycket riktigt påpekat är det säkert till för att överraska tittaren; man ska tro att boven har ihop det med tjejen och sen haja till. Jag tycker fortfarande att det är omotiverat eftersom samma effekt skulle ha uppnåtts om tjejen masserat hans axlar eller något annat oskyldigt, men givetvis så väljs alltid, alltid nakenhet i sådana här situationer. Alltid! Egentligen har jag väl ingen större anledning att vara argare på den här filmen än på många andra, men den fick mig verkligen att må dåligt. Kanske extra mycket för att Jonas hade sett den och storgillat den och för att han alltid måste argumentera mot mig när jag tar upp sånt här. För att inte helt såga filmen nu får jag väl lov att nämna att det är jäkligt coolt att den verkligen använder serien den är baserad på som en storyboard. Man känner verkligen igen den, ruta för ruta, om man så bara skummat serien lite.

Varför är det här så jobbigt för mig då? Det vore ju enkelt att förklara det hela med att jag ogillar att omöjliga ideal målas upp av överperfekta, halvt ihjälbantade modeller som dessutom måste retuscheras på foton för att ”duga” och att detta får otroligt många tjejer att må dåligt. Visst har det med saken att göra, jag tycker att det är jävligt illa. Det är också jobbigt att i synnerhet kvinnor så ofta visas så lättklädda (en kvinna med bar överkropp ÄR mer lättklädd än en man med dito), eftersom kroppar alltmer blir allmän egendom snarare än privata och för att varenda kille kan jämföra oss operfekta flickor med supermodeller vi inte kan mäta oss med. Men egentligen spelar lättkläddheten inte så stor roll, det är mer det att det framgår så tydligt hur man ”ska” se ut, en effekt som ofta nås även med kläder på. Dessutom verkar folk när sånt här diskuteras tycka att bikini ”inte visar nåt”. Det är verkligen sjukt att bikini anses som påklätt! Det är klart att jag förstår att killar, precis som jag själv inte förväntar mig att alla killar ska se ut som Brad Pitt, kan skilja mellan supermodeller och vanliga människor och har förmågan att beundra tjejer med skavanker, så det borde inte vara det som är orsaken heller.

Dessutom har jag ju min underbara pojke som tycker om mig som jag är. Jag borde ju inte behöva bekymra mig, men ibland får jag mina slängar av paranoia, som dessutom ger mig ännu mer paranoia eftersom det inte är attraktivt att vara paranoid. Kanske är det ännu mer andra situationer som är besvärliga. Det är onekligen jobbigt att behöva känna sig som ett ufo i klädaffären, eftersom ingenting passar en icke-modellperfekt kropp som min. Det är heller inte så roligt att vara liten, alldaglig och bortkommen när man gör saker och träffar människor.

Samtidigt är jag ju totalt ointresserad av att göra mig till. Jag sminkar mig inte, köper inte spektakulära kläder, fixar inte med håret. Jag skulle aldrig vilja göra en skönhetsoperation.

Egentligen känner jag mig nästan schizofren vad gäller min självkänsla. Ibland känner jag mig söt, social, trevlig och stolt över min naturlighet. Då mår jag naturligtvis som bäst. Andra gånger känner jag mig ful, bortkommen, klumpig, blyg, tyst, tråkig och allmänt malplacerad. Det är säkert fullt normalt med sådana bergochdalbanor av självkänsla, men kanske har det varit för mycket dalar den senaste tiden för att jag inte trivts där jag varit. Är det därför jag mår så dåligt av skönhetsidealen och kvinnokroppsexponeringen? Det är klart att jag egentligen tycker att alla borde vara stolta över sig själva, precis som de ser ut. Det vore fint om alla trivdes med att visa sina kroppar oavsett mängden kläder, men det är svårt när det är så oerhört viktigt hur man ser ut. För det ÄR det ju. Jag säger inte att det är något nytt, det har nog alltid funnits förtryckande skönhetsideal. Kanske är det ändå svårare att värja sig idag.

Jag tror att jag har förstått vad som menas med att ”man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan”. Det är inte själva älskandet som är svårt egentligen, utan att våga lita på att man är älskad tillbaka. Det är ju faktiskt en del av älskandet. Jag måste tro att han älskar mig och alltid kommer att göra det, annars kan jag lika gärna ge upp allt vi har, men när jag känner mig som en liten lus måste jag kämpa för att tro.

Undrar när jag ska våga se färdigt Sin City, det vore skönt att vara av med den. Allra bäst vore förstås om jag kunde sluta vara arg på den först och sluta må dåligt av att tänka på den.

Relaterade inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *