Hoppa till innehåll

En sexists bekännelser

Det viktiga med den här boken är att den är skriven av en medelålders man med bakgrund som chef och headhunter. Nu erkänner han att han är sexist, alltid har varit och fortfarande är, men nu med en medvetenhet och en vilja att göra något åt saken. Han har ignorerat kvinnors åsikter och undvikit att rekrytera dem för att de “kanske får barn”. Han har fällt fördomsfulla kommentarer om män som “hjälper till” hemma. Listan kan göras lång, det är mycket skit han berättar om.

Jag håller med Engström om mycket, men inte om allt. Boken handlar såklart mest om kvinnor ute i det professionella arbetslivet, vilket jag såklart inte provat på ännu. Givetvis känner jag mer igen mig i de kapitel som berör kraven (uttalade och outtalade) på dagens unga kvinnor. Han skriver att han “tror att unga kvinnor idag är mer stressade och pressade än någonsin tidigare /…/ Unga kvinnor ska vara snygga, vältränade, smala och – framförallt – klä av sig. /…/ Jag anser att problemen accelererar samt att pornofieringen och hetsjakten på flickor och kvinnor har tilltagit de senaste åren. Det finns till synes ingen tydlig motkraft.” Så skönt att få höra något sånt från en man, för en gångs skull. Annars känns det ofta som att män är ganska positivt inställda till fenomenet – de får ju se lättklädda kvinnor överallt. Engström förklarar vidare varför nakenheten är ett medel för förtryck: “En avklädd människa är alltid sårbar och det är ett sätt att göra kvinnan ofarlig, att se henne som en produkt, en sak att använda sig av vid behov. Män känner sig tryggare då och kan slappna av lättare, död åt feministerna, kvinna tige i församlingen. Det senaste i Sverige är att kvinnliga idrottskvinnor [sic!] ska vika ut sig i tidningarna Slitz och Café” (vilket alltså förringar deras insatser och gör dem till ofarliga objekt). Vidare säger han att han “vet flera män som tycker att det är obehagligt med avklädda killar i annonser.” Fin värld vi lever i, eller hur?

Däremot känner jag inte igen mig ett dugg när Engström säger att säkert 100% av alla kvinnor sköter hushållsarbetet hemma. Så upplever jag verkligen inte att det är i mina kretsar – studerande i åldern 20-30. Jag och Jonas delar på det så jämnt det går eftersom ingen vill göra det men det måste göras. Visst, jag har tidigare klagat på våra olika toleransnivåer gällande växande diskberg och skräp som lämnas framme, men det är bara en liten del av det hela och dessutom skärpte han sig en hel del när det slutligen gick fram hur irriterad jag faktiskt var. Och om jag nu kanske fixar lite mer i köket så gör han andra saker, han vattnar och planterar om blommorna och han putsar våra skor. Vi initierar städning båda två, det är inte så att jag tar kommandot och han motvilligt “hjälper till”. Hur tusan kan man säga att en man “hjälper till” hemma? Det är ett så fruktansvärt irriterande uttryck. Vadå “hjälpa till”, det är väl lika mycket hans ansvar? Om BARNEN kan man möjligtvis säga det, men för vuxna människor kan jag inte se det så.

Engström säger vidare att den unga generationens något bättre könsbild ofta kuvas när de kommer ut på arbetsplatsen. Män förväntas vara machomän och hånas när de ska handla mat efter jobbet. Vi får väl se hur det blir med den saken…

Engströms slutsats är vad jag ogillar mest. Han förespråkar kvotering för att få in fler kvinnor i chefspositioner. Jag tycker att det är att attackera symptomen i stället för problemet; problemet är väl inte att det finns för få kvinnor där utan att de som vill dit motarbetas, rätta mig om jag har fel! Jag förstår inte hur han kan förespråka kvotering i samma bok som han konstaterar att “ärvd makt följs ofta av förakt. Det man inte gjort sig förtjänt av ska man egentligen inte ha.” Här känns det lite som att han säger att en stackars man som ärver sin maktposition kan folk se ned på och det är ju väldigt tråkigt, men en kvinna kan vi kvotera in för hon kommer ju ändå att bli sedd ner på.

Men jag behöver inte gilla allt Engström skriver för att tycka att boken är viktig. Just att det är en man, ett riktigt sexistiskt svin om ni ursäktar, som erkänner sina fel och uttrycker önskan om förändring gör att boken får tyngd. Men det är ju såklart inte JAG som borde läsa den egentligen, utan andra män som inte hunnit få Engströms insikter. Fast för all del, kvinnor har nytta av den också. Engström belyser ansvaret som kvinnor har eftersom de oftast står för merparten av uppfostran – förhoppningsvis “hjälper pappor till” numera, men dagisfröknar är väl fortfarande vanligare än dagisfarbröder? Kvinnor har absolut del i att stöpa barnen i givna formar beroende på kön och det är verkligen värt att uppmärksammas.

Det är en tunn och lättläst bok, så det finns inga ursäkter för att inte läsa den! :)

BokinfoTitel: En sexists bekännelser
Författare: Engström, Lars Einar
Publicerat iBöckerVardagsliv

5 kommentarer

  1. Jo men kvotering är ett verktyg och har ingenting med kompetens att göra. Det är enda vägen om det ska hända något på kort sikt. Jonas är säker en bra man, men det sägs att problemen börjar när barnen kommer och karriärer skall startas ungefår samtidigt. Svin? Jo det är nog sant men å andra sidan försöker jag ju gravla mig upp ur svinstian…

  2. Helena Helena

    Lars Einar, jättekul att du hittade till min hemsida och kommenterade mitt inlägg om din bok! Jag har fortfarande många funderingar och tveksamheter kring kvotering och har funderat vidare lite i ett nytt inlägg.

    Jonas är absolut en bra man och jag tror att vi båda är medvetna om hur det kan bli och att ingen av oss vill ha det så. Jag kommer då rakt inte att acceptera att bli någons husa (givetvis finns inte ordet huse i den bemärkelsen) i alla fall.

    Ett medvetet svin är ett mycket bättre svin än de som blundar för problemen. :)

  3. Lena Bergström Lena Bergström

    Hej
    För första gången känner jag mig tvungen att svara på en sån här sida. Måste kommentera begreppet kvotering. Jag jobbar med kompetensutveckling som egen konsult och lärde mig för många år sedan att kvotering definitivt har med kompetens att göra. I Jämställdhetslagen står det att när det råder lika kompetens kan organisationen, om man formellt beslutat det, kvotera in underrepresenterat kön. Vem vill ha ett jobb enbart pga sitt kön? Och det är ju där vi måste få en förändring, att kvinnor TROTS kompetens inte får sökta tjänster. Om man tillsätter tjänster enbart pga kön blir ju kompetensnivån lidande. Kvotering gäller ju även män, t ex inom barnomsorgen. Men nog sjutton ser jag hellre en majoritet kompetena kvinnor än ett antal inkompetenta män. Om man kvoterar in en kvinna anbart pga kön kan hon ju misslyckas i jobbet, och då får hon klä skott för hela kvinnokollektivet: att kvinnor är inkompetenta. Vi skulle ha anställt en man, säger man då. Med all rätt! Nej, vi måste hålla på att kvinnor är kompetenta och får jobb, även kvoterade, av den anledningen.
    Hälsar Lena i Göteborg

  4. Jag hoppas verkligen att kvotering inte innebär sämre kompetens, men kompetens är ganska svårt att bedöma. Det blir ju till slut frågan om subjektiva värderingar eftersom det inte räcker att räkna ihop högskolepoäng och erfarenhetsår utan det spelar roll vad man gjort och vad man har för framtoning. Går det ens att säga att person X och Y är likvärdigt kompetenta? Jag tror att de som ser ner på inkvoterade personer kanske med visst befog har svårt att tro det. Men visst, det är viktigt att få en bättre könsfördelning på alla möjliga ställen, så kvotering kan säkert vara bra om det görs rätt. Men om jag blir invald någonstans med mitt kön som avgörande faktor är jag inte så säker på om jag vill att jag och övriga anställda ska veta att det var därför…

  5. J S J S

    Hej
    Problemet ligger i kompetensdefinitionen dvs att säkerställa att man är överrens om vad som menas med en specifik kompetens. Säkerställer man sedan att dessa kompetenser uppfylls av ett antal kandidater oavsett kön så vet man alla dessa kan leverera önskvärt resultat. Det finns en mängd objektiva bedömningsmodeller som säkerställer definierade kompetenser. Om vi sedan vaskat fram ett antal kandidater som uppfyller kompetenskraven så håller jag med Lars om att dessa kan kvoteras in. Alla innehar ju kompetensen och är därför intressanta att anställa för updraget. Således uppfattar jag detta som positiv kvotering och inte alls skadligt för varken individen eller organisationen…

Lämna ett svar till Lena Bergström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *