Flickan och skulden

Den första av Wennstams två böcker om samhällets syn på våldtäkt.

Kan en hora våldtas? Givetvis, men otroligt nog är det inte självklart för alla. Rannsaka dig själv och fundera över din egen inställning till våldtäkt: finns det fall då tjejen faktiskt litegrann får skylla sig själv? Får man gå genom mörka parker ensam på natten, får man klä sig utmanande och flirta med okända män, får man plocka med sig nya bekantskaper från krogen, får man sätta sig i en bil med flera okända män? Boken ger många exempel på fall där människor stämplar våldtagna kvinnor som horor, eller åtminstone alldeles för lösaktiga för sitt eget bästa. I rätten är det offret som förhörs om sina sexuella erfarenheter och om vilka kläder hon hade på sig. Skulden förskjuts på ett oroväckande sätt från gärningsmannen till offret. För gärningsmannens dåd är det förbluffande lätt att hitta förmildrande omständigheter – var han full eller kåt tycks han fråntas allt ansvar för sin gärning. Dessutom är många av dem ju ”så fina killar”, så det är klart att det inte kan ha varit ”en riktig våldtäkt”!

Sexualbrottslagen har ändrats sedan Wennstam skrev den här boken, men när hon gjorde det var det inte våldtäkt att ha sex med någon som befann sig i ett hjälplöst tillstånd, t.ex. genom att vara väldigt onykter. Det klassades som det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande. Wennstam ger upprörande exempel där förövare gått fria eftersom brott inte kunnat styrkas, då flickan varken var redlös nog för att brottet skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande men inte heller gjort motstånd nog för att det skulle vara fråga om våldtäkt i lagens mening. Hur tusan kan det bli så?

Wennstam bjuder på upprörande läsning och en rad otäcka exempel från våldtäktsfall. En smula vinklat blir det såklart, men vem kan förhålla sig neutral till ett sånt här ämne? Wennstam gör i alla fall ett bra jobb med att vara saklig och citera källor. Kanske saknar jag något bemötande av argument från ”den andra sidan”. Är det inte så att det är svårt med våldtäktsfall just för att det faktiskt är normalt beteende för kvinnor och män att ha sex med varandra och man inte kan utgå från att det är våldtäkt bara för att ena parten säger det? Å andra sidan kan man hävda att det är normalt att ge saker till varandra också, vilket någon skulle kunna försöka få att framstå som stöld. Wennstam skriver faktiskt mycket om hur det blir när ord står mot ord och hon intervjuar en advokat som säger att de ytterst få fall där offret ljuger aldrig håller för rätten. En annan grej är det här med offrets berusning – visst är det väl ganska naturligt att offrets berusningsgrad och hur mycket hon minns påverkar hur pass mycket vikt man kan lägga vid hennes vittnesmål? Men det ska givetvis inte vara en förmildrande omständighet att offret inte förmår göra motstånd.

En riktig våldtäktsman fokuserar mer på gärningsmannen och är mycket intressant läsning.

BokinfoTitel: Flickan och skulden
Författare: Wennstam, Katarina
Relaterade inlägg:

En reaktion på ”Flickan och skulden”

  1. Jag blev inte så imponerad av Flickan och skulden. Det kändes som att där inte stod någonting alls som inte Maria-Pia Boëthius skrivit i ”Skylla sig själv”, redan 1976 – i sig en sorglig notering. Men, visst verkar det ha hänt en del saker de senaste femton åren? Fallet med ”Stureplansprofilerna” där män blir dömda för att de ignorerar tjejens protester, trots att de tidigare utövat avancerat och samtyckande sex ihop… jag kan inte föreställa mig att en sådan dom kunnat utfärdas i början på 80-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *