Gösta Berlings saga

Nu har jag läst en riktig, svensk klassiker! Gösta Berlings saga gavs ut 1891, det är nästan svindlande länge sedan. Den är så gammal att hela boken finns att läsa hos Projekt Runeberg, och författaren är såklart damen på tjugolappen, Selma Lagerlöf.

Boken beskrivs väldigt bra i baksidestexten, närmare bestämt som en ”mustig skröna”. Denna formulering är så bra att jag inte kan låta bli att använda den. Det är precis vad Gösta Berlings saga är. Den är mustig för att det är en rejäl kluns (438 sidor) i vilken massor av saker händer. Redan när jag läst de första 50 sidorna tänkte jag att vad jag läst hittills skulle kunna broderas ut till en hel roman. Språket är mustigt så det räcker och bitvis också blir över, och historierna är skrivna med en tydlig berättarröst som inte drar sig för formuleringar som: Om det skulle hända er, att ni sitter eller ligger och läser detta om natten, liksom jag skriver det under de tysta timmarnas tid, då skall ni… Boken framstår som en samling legender, skrönor och historier berättade av en sann sagotant.

I centrum för all handling står Gösta Berling, en avsatt präst, som tas omhand av majorskan på Ekeby. Han upptas i skaran kavaljerer som lever loppan på Ekeby, med nöjen som högsta mål i livet. Vi får bekanta oss med en hel rad av dessa kavaljerer, ofta i kapitel som skulle kunna läsas helt fristående. Dessutom lär vi känna massor av människor i bygden och särskilt de kvinnor som Gösta svärmar för.

Att läsa om den tidens förväntningar på kvinnor respektive män är riktigt otäckt. Selma Lagerlöf använder uttrycket ”att äga en from hustru till sitt stöd” och det är många gånger tydligt att männen verkligen äger kvinnorna. Samtidigt är kvinnorna ofta högt aktade och älskade av männen, men det är hela tiden på villkoret att de är så vackra och undergivna som kvinnor ska vara. Så här beskrivs idealen:

Kvinnor: O, forna tiders kvinnor! Att tala om er är som att tala om himmelriket: idel skönheter voren I, idel ljus. Evigt unga, evigt sköna voren I och milda som en mors ögon, då hon ser ned på sitt barn. Mjuka som ekorrungar hängden I om mannens hals. Aldrig skalv er röst i vrede, aldrig tog er panna rynkor, er mjuka hand blev aldrig sträv och hård. I, ljuva helgon, som smyckade bilder stoden I i hemmets tempel.

Män: Ah, Gösta, en man måste bära allt, vad livet bjuder, med mod i hjärtat och löje på läpparna, eljest är han ingen man. Sakna så mycket du vill, om du har förlorat din käresta, låt samvetskvalen gräva och tära i ditt inre, men visa dig som man och värmlänning! Låt blicken lysa av glädje, och möt dina vänner med glada ord!

Kvinnor ska vara vackra och tysta, män får inte visa svaghet. Jag önskar att jag kunde säga att det inte är så längre, men även om det sannerligen inte var bättre förr så har det heller inte blivit bra till idag.

Ofta känns boken överdrivet pratig, men det är samtidigt del av dess charm. Jag måste kapitulera inför tilltag som att sjöar och berg talar med varandra på samma sätt som människor, även när jag tycker det går överstyr.

Det är väldigt roligt att ha läst Gösta Berlings saga och jag förstår varför den blivit klassisk. Det är en riktigt mustig skröna med ett fullspäckat persongalleri, medryckande människoöden och mysigt övernaturliga väsen.

BokinfoTitel: Gösta Berlings saga
Författare: Lagerlöf, Selma
ISBN: 9100107425
Relaterade inlägg:

2 thoughts on “Gösta Berlings saga”

  1. vilket intressant och bra inlägg! håller sj på att läsa boken. Det är faktiskt hemsk det där med män och kvinnoroller inte ändrats märkvärt. Men som jag brukar säga till mig sj ofta: ”Vill man ändra nåt i samhället måste man börja med sig själv”!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *