Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Ibland läser man böcker som det egentligen inte är särskilt troligt att man skulle läsa. Det kan vara en stor del av tjusningen med att till exempel hitta bookcrossing-böcker. I det här fallet vann jag boken i Petras Jultävling på En annan sida. Väldigt roligt, jag är glad att jag fick läsa den.

Det här är en smäktande roman om livet, kärlek, sorg, hemligheter och vänskap. Författaren Veronika åker till en enslig stuga i Dalarna för att bearbeta en sorg och skriva en roman. Där uppstår en oväntad vänskap med den enstöriga gamla kvinnan Astrid, som bor i huset intill och bär på mörka hemligheter. Vänskapen blir viktig och omvälvande för dem båda och jag får erkänna att slutet ger mig en tår i ögonvrån.

Ibland blir dialogen lite väl högtravande och djuplodande. Jag har svårt att se framför mig hur kvinnorna säger tillrättalagda saker som:
“Jag tror att jag på nytt kan se skönheten.”
“Ja, det finns skönhet. Man måste bara ha det rätta sinnelaget, för då kan man se den överallt.”

Dessutom stör jag mig på att kvinnorna innan de sätter igång att berätta händelser ur sina liv alltid inleder med att säga: “Jag skulle vilja berätta om…”

Men det är en fin berättelse som är väl värd att läsas. Jag visste inte att den var översatt från engelska, eftersom jag lät mig luras av det svenska författarnamnet, men så är det alltså. Jag undviker att läsa översättningar i den mån det är möjligt (dvs om originalspråket är engelska eller svenska), för att få en rättvis bild av författarens språk. Nu vet man inte riktigt hur mycket som är Linda Olssons stil och hur mycket som är Lisbets Holsts påverkan.