Marie Antoinette

Sofia Coppolas Marie Antoinette försöker inte ge en helt och hållet realistisk bild av den stackars drottningen av Frankrike under revolutionen. Nytt och gammalt slås ihop till en hejdlös och färgsprakande blandning – maffiga 1700-talsklänningar (se bild) varvas med modern, ösig musik. Jag gillar resultatet.

Jag hade fått uppfattningen om att filmen skulle skildra Marie Antoinette som oerhört naiv och väldigt mycket partybrud, men det är bara delvis sant. Filmen börjar när hon som osäker dotter till Maria Teresia av Österrike skickas till Frankrike som en annan handelsvara för att bli bortgift med den blivande kung Ludvig XVI. Jag blir mer gripen av det tragiska i hennes situation än jag föreställt mig – hon kommer till ett främmande land, tvingas gifta sig med en okänd man, har värsta pressen på sig att föda arvingar (“annars har du inte din plats i hovet säkrad”, skäller mamma hemifrån Österrike) och till råga på allt är hovlivet så förbenat tråkigt och regelstyrt. Det verkar hemskt och ensamt. Inte undra på att hon gör lite uppror och festar till det en smula…

Filmen hoppar över en hel del av historien. Vi får inte se henne bli avrättad, men vi förstår att folkets missnöje ökar. Av filmen kan man tro att hon inte alls förstod vad som hände – i det skyddade hovlivet kom hon inte alls i kontakt med omvärlden och kunde inte tänka sig någon annan tillvaro än den där hon själv fick allt materiellt hon pekade på, men inte friheten hon egentligen ville ha.

Jag tycker om filmen!