Lost in Translation

* Innehåller spoilers *

Jag har sett den här filmen förut, men ville se om den nu när jag läst lite japanska. Och jo, jag förstod lite av vad de hysteriska japanerna skrek åt Bill Murray. :) Det var roligt.

Det handlar alltså om den desillusionerade stjärnan Bob Harris (Bill Murray) som tillbringar några dagar i Tokyo för att göra reklam för en whiskeysort. Han känner sig fruktansvärt malplacerad men det blir bättre när han träffar den unga Charlotte (Scarlett Johansson) som också är malplacerad i Tokyo som halvövergivet bihang till sin man.

Filmen är full av både saker jag tycker om och saker jag ogillar. Känslan av att vara i ett vilt främmande land och känna sig förlorad kommer fram väldigt bra och japanerna är roliga. Musiken är väldigt mysig. Men varför all denna oreflekterade otrohet? Jag tycker inte att den tillför någonting, det känns bara som ytterligare lite slentrian-inslängd ”män ska vara otrogna och det är helt okej”, som finns nästan överallt och inte är ett dugg unikt utan bara deprimerande. Och varför måste Scarlett gå omkring i genomskinliga trosor? Och VARFÖR kan de inte låta bli att pussas?! Filmen skulle ha varit sååå mycket bättre om de bara varit vänner. Men det är ändå en bra film.

FilminfoIMDB: Lost in Translation
Regissör: Sofia Coppola
År: 2003
Omdöme (1-5): 4

2 reaktioner på ”Lost in Translation”

  1. Absolut! Jag såg den m,ed en kompis för nåt år sedan, och vi var båda två besvikna, den levde inte upp till de lovord den fått. och i all synnerhet var vi besvikna över att de inte förblev vänner, det kändes som om man förstörde historien genom att låta vänskapen övergå i annat.

  2. Det här är min favoritfilm, om man nu ska ha en sådan, och jag tyckte japanerna var roliga utan att förstå vad de skrek :P haha

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *