Persona

Alla har vi våra bergmanfavoriter, min egen är Persona. Det är den i mitt tycke sämsta av samtliga Ingmar Bergmans filmer. Om man nu inte ska uppfatta stycket som renodlad komedi, eller som Ernst Ingmars alldeles egna bergmanparodi. Ty som komedi funkar filmen utmärkt, det är stundtals rena farsen, och trots försök att avstå är man ofta nära till skratt. Den arma Bibi Andersson är i all sin begränsning något av ett komiskt snille. Hon hade i denna rolltolkning ledigt kunnat komma inknallande i vestibulen på Fawlty towers. Antagligen är hon en av vårt lands allra torftigaste skådespelerskor någonsin. Stackars Bibi. Men de roller Bergman gav henne var också utan undantag rent förfärliga. Han måste verkligen hatat den kvinnan. Vem drar sig inte med ett leende på läpparna, alternativt en grimas av obehag, till minnes lilla käcka Sara Kavat i baksätet på dr Borgs kärra i Wild strawberrys. Emellertid, hon är faktiskt ännu “bättre” i Persona. 1965: Bibi 30, ser ut som 35, ska spela 25 (en lite efterbliven, överbeskyddad hemmaflicka och nybakad sjuksköterska), syster Alma gunås, som ska agera barnvakt åt en uppenbart slagrörd Liv Ullman (Bettan Vogler), ja man kan definitivt förledas tro att hon lider av afasi; och det är också det enda positiva man kan säga om Livs insats, att hon de facto håller mun.
Men det gör minsann inte lilla syster Alma, hon pladdrar och går an. Värst, eller roligast, är hon i det jag brukar kalla “strandknullsmonologen”, där är Bibi helt obetalbar. Till hennes försvar ska sägas att textunderlaget, Bergmans manus, är så uruselt att inte ens en betydligt talangfullare aktris (exempelvis Harriet Andersson) skulle kunnat få liv i svadan.
Bergman som var en förträfflig språklig stilist kunde nämligen aldrig skriva samtidssvenska, när han väl försökte vara kontemporär och rent av skriva slang (Stig Olin!), så blev det så till den grad i fel tonart att man av någon anledning spontant associerar till Jokkmokks-Jocke. Därför har Bergman alltid varit bäst när han skapat vad vi skulle kunna kalla kostymdramer (i vilka hans obsoleta vokabulär mer kommer till sin rätt). Och hans storhetstid rent konstnärligt är ju utan tvekan femtitalet; där utvecklar han sina redskap till fulländning, där gör han sina bästa filmer och där (fullt logiskt) får han även sitt internationella genombrott (det sistnämnda förmodligen på sikt mest till skada för hans kreativitet). En lektion i kärlek, Gycklarnas afton, Sommarnattens leende (med marginell Bibi), Sjunde inseglet (Bibi ok), Smultronstället (trots Bibi) och Ansiktet (dito).
Sålunda är det alltså inte enbart p g a fru Andersson som Persona förvandlas till fars (för att återknyta). Liv Ullman är nära nog lika grotesk. Personligen tror jag filmen vunnit på om Ingmar Bergman gjort en “norsk” film istället, d v s låtit aktriserna byta roller; Bibi som den stumma och Liv Ullman som den snacksaliga tossan Alma. Liv hade absolut varit bättre som Alma. Man kan fråga sig varför inte Bergman själv kom på den radikala lösningen (när nu resultatet blev som det blev); litade han ännu inte på Liv Ullman som medium? Hur som helst hade fördelarna säkert övervägt.
Bara en sån sak som skådespelerskornas utseende och ålder, Bibi Andersson är ju så uppenbart den äldre av de två (en bidragande orsak till komiken).
Förutom att filmens story är krystad och pretentiös, vilka tolkningsraster man än lägger på anrättningen, så är dessutom den överskattade Sven Nyqvists foto direkt undermåligt. Styckevis ser det ut som någon sorts elevprov från filmförskolan. Hur f-n kunde karln (Berget) göra sig av med en så fulländad ljuspoet som Gunnar Fischer!
Att den här efter bergmansk standard genomdåliga filmen av sådana som i sammanhanget menar sig vara “vetare” (med ä möjligen) betraktas som Bergmans “kanske” bästa film är en gåta. Den är i Arne Mattsson-klass, en riktigt medioker Arne Mattsson.