Nouvelle Vague med överdos av rumpa

Igår var Jonas och jag på Storan och såg Nouvelle Vague. Bandet är alltså ett franskt så kallat musikerkollektiv under ledning av Olivier Libaux och Marc Collin, med en varierande uppsättning vokalister. Igår var det Nadeah och Marianne Elise som sjöng. Tror jag i alla fall, det är inte helt lätt att hålla reda på allihop.

Konserten gav verkligen upphov till blandade känslor. Givetvis var det kul att få se detta underbara band, men samtidigt stämde uppträdandet inte alls med intrycket jag fått från skivorna och videor på Youtube. Sångerskorna, eller ja, i alla fall Nadeah, var verkligen helt fel. Jag hade verkligen hoppats på att få se min favorit, sockersöta Mélanie Pain. Jag hade hemskt gärna sett Gerald Toto, Eloisia och Camille också. Marianne Elise stämde åtminstone någorlunda in med min bild av Nouvelle Vague, men Nadeah…

För att förklara min bild hänvisar jag till den mysiga Youtube-videon Love will tear us apart i live-version med underbara Mélanie Pain. Det är så charmigt – Mélanie är sockersöt i blommig klänning och sjunger med världens sämsta engelska uttal. Jättemysigt! Jag gillar verkligen detta lite lagom operfekta – dåligt uttal och sångerskor som visserligen är bra, men inte riktigt har de där kraftigaste röstresurserna. De är liksom bra på ett försynt, mysigt, stillsamt och charmigt sätt.

Showen igår var allt annat än försynt. Marianne Elise hade visserligen lite fransk brytning, men Nadeah var helt enkelt en för klassisk sångerska med alldeles för bra engelskt uttal och för klassiskt bombastiska röstresurser. Och som hon höll på och porrade sig då… Hon hade nätstrumpbyxor och en muskort klänning/top och ägnade all scentid åt att försöka vara så förförisk som möjligt. Det var otroligt mycket rumpputande och rumpvickande och ideligen exponerade hon sina trosor för publiken, eller böjde sig djupt framåt och slet i sin urringning. Allt som fattades var egentligen en stripteasepåle. Visst sjöng hon bra och visst var hon karismatisk och snygg, men det var fel på så många sätt. Dessutom var hon dryg mot publiken och klagade på att vi var tråkiga och satt i våra stolar.

Det var i alla fall kul att se musikergrabbarna och Marianne Elise. De mysigaste delarna av showen var hennes stillsammare nummer som God Save the Queen och hon gjorde även en bra version av Love will tear us apart. I dessa nummer kände jag igen mitt älskade Nouvelle Vague, men bitvis var det svårt att förstå att jag kommit till rätt konsertsal.

Relaterade inlägg:

2 reaktioner på ”Nouvelle Vague med överdos av rumpa”

  1. Vad snopet! jag tänker mig inte alls dem som porriga, och de MÅSTE ha kasst uttal, annars är det ju inte dom!

  2. Precis! Det är minst halva poängen! :) Men jag antar att det blir konstigt ibland när man byter sångerskor hela tiden… Får väl hoppas att de har med sig lite mer traditionella Nouvelle Vague-sångerskor nästa gång de kommer hit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *