Plötsligt låg en främmande människa okontaktbar utanför min dörr

Det är inte utan att jag är lite skärrad nu.

Jag satt och åt med Ava (Jonas är på en kollegas avtackning) och plötsligt såg jag en medelålders kvinna gå förbi utanför fönstret bredvid ytterdörren. Alltså på vår privata gård. Hon försvann ur sikte, jag frös till is och väntade på att se henne gå ut igen. Jag väntade några ögonblick som säkert var kortare än de kändes. Det hann i alla fall röra sig mycket skumt i mitt huvud och jag var väl mest rädd att hon med eventuella kumpaner var på väg att begå någon sorts brott… fast jag hoppades att hon bara skulle hämta en boll som kommit på vift.

Så smög jag fram till kontoret och kikade ut genom fönstret. Jag såg ett par fötter som ryckte. Jag hann avverka ett antal ytterligare skumma teorier om att det hela på något sätt skulle vara hotfullt, innan jag gick ut till kvinnan som låg där och var otäckt okontaktbar, fick fram telefonen och ringde 112.

Lyckligtvis andades hon och låg i något som åtminstone vagt påminde om framstupa sidoläge. Ett tag rosslade hon otäckt och lät som om hon inte fick luft, men sen andades hon igen.

Ava satt o barnstolen och åt. Jag fick springa och ge henne mer spaghetti, så satt hon ett tag till. Men hon hann klättra ner och komma och titta innan ambulansen kom fram efter en kvart – tjugo minuter. Det hade jag gärna undvikit, men jag ville förstås inte lämna kvinnan länge nog för att sätta Ava framför en film.

Jag hoppas förstås att hon är en sån som brukar få den här sortens anfall och att det hela var något helt ofarligt. Men jag vet ju inte. Jag ville heller inte ta upp ambulanspersonalens tid med en massa frågor, utan svarade på deras bara. Så jag lär väl inte få veta hur det gick för henne. Men jag kommer säkert att ha det hela i bakhuvudet och hålla utkik efter henne på gatorna…

Relaterade inlägg:

3 reaktioner på ”Plötsligt låg en främmande människa okontaktbar utanför min dörr”

  1. Oj vad otäckt! Tack o lov har barn ändå ofta ett naturligare sätt gentemot det läskiga än vi vuxna har. Mer accepterande på nåt vis. Hoppas du hämtat dig från förskräckelsen.

  2. Ja, väldigt otäckt och jag har nog inte riktigt hämtat mig ännu… sitter och googlar på epileptiska och dissociativa anfall…

    Ava har tagit upp det hela några gånger. Hon säger att tanten ramlade och fick skrapsår, sen kom de och hämtade henne så hon fick ligga på sängen. Men hon verkar inte bry sig så värst mycket om det. Hon har ju inte samma uppfattning som jag om att det är VÄLDIGT konstigt när en annan människa ligger och ”sover” på ens gård.

  3. Hej! Jag heter Joanna och är 23 år gammal när jag var 14 fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppenhjärtat om livet med diagnosen så folk ska få mer förståelse för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder och vad det innebär så besök gärna min blogg:)
    kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *