Vab

Hemma för vab idag. Ava har feber, skrällhosta och har dessutom kräkts. Och som om det inte vore nog märks det på andra sätt att vab är befogat:

Bevis 1:
Låg bredvid Ava i sängen och nattade igår kväll. Har egentligen börjat sitta bredvid sängen i stället, men hon var så eländig att jag ville mysa lite. När jag trodde att hon somnat reste jag mig upp.
– MAMMA, DU GLÖMDE PUSSA!
– Okej. *pussar*
– SÅ. NU FÅR DU GÅ.

Bevis 2:
Efter maten nyss. Jag sitter fortfarande och äter.
– MAMMA JAG ÄR FÄRDIG. NU SKA JAG GÅ OCH VILA LITE. *Lägger sig i soffan*
– Okej.
– JAG VILL HA TÄCKE. (Vill hon aldrig!) *Jag fixar*
– Okej, jag sätter mig här och äter färdigt.
Tystnad. Jag tänker att när som helst flyger hon upp.
– MAMMA, JAG HAR LITE VASSA NAGLAR. (Ok, nu var det slut på lugnet, tänker jag.)
– Ojdå, vi får klippa dem sen.
– JA, VI GÖR DET SEN NÄR JAG HAR VAKNAT.

Och nu ligger hon här i soffan bredvid mig och sover. Jag åt klart, dukade av, flyttade tvätt och startade en ny maskin. Och nu sitter jag här och bloggar. Tänkte se om jag hinner jobba lite också…

Vårt barn är inte ett barn som brukar acceptera att somna själv. Och när vi är ”lediga” brukar hon inte ens sova efter lunchen längre. Detta känns skumt.

Relaterade inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *