Örfilen

En solig eftermiddag vid en grillfest i en förortsvilla ger en av gästerna en trotsig treåring en örfil. Barnet är inte hans son.

Örfilen delar hela umgängeskretsen i två läger: de som tycker att den är ett grovt övergrepp och de som tycker att incidenten var en bagatell. När pojkens föräldrar bestämmer sig för att göra rättssak av det fördjupas konflikten. Vänskapen mellan gamla vänner sätts på prov och familjelojalitet ställs mot moral och principer.

Boken nominerades till Bookerpriset 2010. Den har sålts i en miljon exemplar, översatts till 20 språk och även blivit en framgångsrik teveserie som sänds i SVT under 2012.

Den här boken hade jag hört talas om, eller rättare sagt hade jag hört talas om originalet The Slap, innan erbjudandet kom från Booked att läsa den. Jag nappade, det var svårt att göra annat när jag hört från flera håll hur bra den är. Men det blev inte riktigt den fantastiska läsupplevelse jag hoppats på. Läsningen gick segt, mycket för att jag fick den som pappersbok och pappersböcker numera kräver så mycket mer av mig. De behöver vara väldigt bra för att jag faktiskt ska avsätta tid för att läsa dem. Enklare med e-böcker som alltid följer med mig på mobilen. Jag fullföljde mitt Booked-åtagande att skriva om den två gånger på Facebook innan deadline 10 september, fast egentligen var förstås min plan att hinna skriva denna slutgiltiga recension inom den angivna tidsrymden.

Boken börjar med ett myllrande grillparty där det är svårt att hålla reda på alla människor. Perspektivet är värden Hectors och efter honom får ett antal andra nyckelpersoner ett och endast ett kapitel. Det är ett intressant sätt att berätta på och jag gillar det. Karaktärerna lämnas abrupt, men sedan blinkar de förbi i andra personers kapitel så att man ändå kommer till avslut med dem.

Konflikten kring örfilen var det som gjorde mig nyfiken på boken och jag kunde inte låta bli att känna mig snuvad för att den tar så lite plats. Precis som beskrivningen säger delar den visserligen bekantskapskretsen i två delar, vilket får en del konsekvenser, men det känns ändå inte som att boken riktigt handlar om den. Det handlar mer om alla dessa människor som överlag är så osympatiska att det är irriterande. Och det är väl det som stör mig mest med boken. Det och synen på manligt, kvinnligt och äktenskapet som förmedlas. Karaktärerna är dessutom så tröttsamt lika varandra. Alla män bär på mer eller mindre undertryckt våldsam aggressivitet, är otrogna och super och/eller knarkar. Kvinnor beskrivs som mödrar (såvida de inte valt bort mödraskapet) och mödraskapet är något som påverkar och definierar en kvinna på djupet, medan faderskapet lämnar mannen opåverkad.

Det är också gott om snaskigt sex och grova ord. Det är inte det att jag är pryd, men känns det verkligen sannolikt att alla dessa personer skulle välja samma, grova ord för könsorganen, som flitigt omnämns?

Boken slutar starkt i och med den homosexuelle tonårskillen Richies kapitel och det är tur, för det sätter stämningen för hur jag känner inför boken när den är utläst; bättre än om den slutat med ännu ett svin till man… fast åh, så fånigt att författaren måste ta till en homosexuell yngling för att visa en annan sorts man. Det förstärker bara intrycket av att författaren påstår att alla män är som Hector, Harry, Gary och Manolis. Jag ångrar inte att jag läste boken, men jäklars vad jag retade mig på den.

Min Barnboksprat-kollega Veroniqa fick också boken via Booked och det var en kul bonus att kunna diskutera den så smått under läsningen. Vi tyckte väldigt, väldigt lika. Se hennes inlägg: Hector, Anouk och Harry in i Örfilen (delrapport) och Örfilen (slutrapport).