Liten och stor

Ibland tänker jag att Sander har blivit så himla stor. Som när han vågar prata med folk vi träffar, när han visar sina tågbanebyggarskills, när han är alldeles nyklippt och finklädd, när han har koll på eller kommer ihåg oväntade grejer, när han säger smarta saker.

Ibland tänker jag att det ska bli skönt när inte Sander är så liten längre, som när han skriker sig igenom en hel morgons bestyr av olika anledningar som till exempel att sk*nkan han fick på mackan var platt (eh, ja…?), eller när han insisterar på att sitta i mitt knä när vi ska äta.

Ibland tänker jag att det är mysigt att Sander fortfarande är så liten så man kan ha honom i famnen och får gosa och mysa massor. Det är så lätt att älska någon man man kan ha i famnen.

Relaterade inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *