Första steget mot Den stora ommöbleringen

Idag testar jag att använda Ivar-hyllan som skrivbord. Vi tror att den skulle gå att knöka in i sovrummet, men innan vi provar tänkte jag testa om det känns ok att sitta så. Preliminärt säger jag ja. Det är klart mindre bordsyta än tidigare och ytan är obehagligt sträv, men det kanske kan gå att leva med (tills barnen är utflugna och jag kan återerövra ett rum)… Särskilt som att vi inte har någon extern skärm som kräver plats längre, den har slutat fungera. Känns lite inte som prio 1 att köpa ny även om det är trevligt att ha.

Anledningen till experimentet är alltså att barnen ska få varsitt rum. Ava ska flytta in i det som nu är kontoret och vårt sovrum ska få en kontorsplats. Fåtöljen i kontoret får byta plats med bokhyllan i vardagsrummet (hej då avskilda läshörn…). Ava ska få ny loftsäng/skrivbord/skåp-kombo.

Den största utmaningen är alla SAKER som också finns i kontoret.

Nu är det visserligen lite extremt, eftersom kontoret används som mellanlagring av grovsopor i väntan på att vårt soprum ska öppna igen… Så här fint är det:

Den vita skrivaren stod alltså tidigare i hyllan som nu blivit skrivbord och den vita hurtsen som nu står intill garderoben stod under nuvarande skrivbordsskivan. Det mesta av det som står på golvet under stringhyllan väntar på soprummet.

Målningarna på garderoben hade kunnat vara Sanders, men de är Avas… Suttit länge…

Det känns som ett stort och jobbigt projekt som såklart innebär försämring för mig och Jonas, men det känns som en bra grej att kunna ge Ava ett eget rum. Det får väga upp.

Men vi lär ju möblera om så fort barnen flyttar till studentboende… För mig var det väldigt lyxigt att jag hade kvar mitt rum långt efter att jag egentligen flyttat (jag har fortfarande mycket saker där…), framförallt då när jag åkte ”hemhem” på lov och så, men vi har ju inte lika mycket yta som mina föräldrar…

Turtles all the way down

Klart jag blev nyfiken när John Green släppte en ny bok! Jag har tidigare läst The fault in our stars, Looking for Alaska och Paper towns. Länkarna går till det jag skrev om dem på Barnboksprat (har visst inte skrivit om Paper towns). Och alla var synnerligen kompetent skrivna ungdomsböcker, på den nivån att man gärna sätter dem i händerna på inte bara ungdomar man känner utan vuxna också.

Okej, så Turtles är kanske inte riktigt lika drabbande som svårslagna The fault in our stars, men den var också väldigt trevlig läsning. Huvudpersonen är high school-eleven Aza Holmes, som lider av ångest och tvångstankar. Hon fastnar lätt i överväldigande tankespiraler om bakterier som tar över hennes kropp. Vid sin sida har hon sin livliga och karismatiska bästis Daisy, som extrajobbar på en snabbmatsrestaurang och skriver romantisk fanfiction om Rey och Chewbacca i Star Wars.

När en saftig belöning utlovas till den som kan bidra till att den kände mångmiljonären Russell Pickett hittas efter att ha rymt från rättvisan och sina två barn blir Daisy sugen på att prova lyckan som detektiv. Att Aza faktiskt känner en av sönerna Pickett, sedan de åkt på ett läger för barn som förlorat en förälder (Azas pappa, Davis mamma) för flera år sedan, gör det oemotståndligt. Men det blir inte precis okomplicerat när Aza återfår kontakten med Davis och tycke uppstår.

Den som undrar vad titeln syftar på kan läsa mer här: Turtles all the way down (Wikipedia)

Fin bok och fint skildrade psykiska problem.

Den episka läsutmaningen
I utmaningen passar (fetlagda blir det):
6. En kärlekshistoria. (Alltså, den är ju mer än det, men…)
9. En Young Adult-bok.
28. En bok som är utgiven under de senaste tolv månaderna. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform. (Upptagen)

BokinfoTitel: Turtles all the way down
Författare: Green, John

Donken, strumpshopping och Coco på bio med Sander

I helgen sov Ava över hos en kompis och de gick och såg nya filmen Coco på bio. Jag tänkte att Sander också borde få se den (eftersom vi sett reklam för den och pratat om att se den), så han och jag åkte in till stan idag. Först lunchade vi på McDonald’s. Sander var inte sugen på hamburgare, så det slutade med att vi delade på en McVegan & C:o… dvs jag åt burgaren och han åt några pommes. Jag som hade hoppats att nya veganburgaren skulle vara ett säkert kort… det hade underlättat mycket i sommar när vi ska resa runt, t.ex. Nåja… vi får väl se hur det går med det. (Han ville ha pizza idag, men pizzeriorna som funkar för oss ligger inte jättenära bion och de öppnade 11 eller 12 och filmen började 12.)

Sen hade vi lite tid innan bion och eftersom Sander har väldigt många tunnslitna och/eller egentligen för små strumpor slank vi in på Lindex på väg dit. Jag har tittat på strumpor åt honom själv ett par gånger, men inte riktigt vågat fatta det stora beslutet åt honom. :) Så idag fick han bestämma själv och vi kom hem med dessa:

Lite otippade val för killen som gärna påpekar att han hatar rosa… Jag skulle ju aldrig ha vågat köpa dem själv. Men han tar ju på sig sina rosa kläder emellanåt (senast igår hade han en rosa/gul-randig tröja hemma och på kalas) utan att blinka och det känns väldigt mycket som att det bara är något han lärt sig att säga. Nåväl, blir intressant att se hur han gillar strumporna framöver. Jag tänkte ju i alla fall inte vara föräldern som påminde honom om att han valde ”fel” färg. Kaninstrumporna var kanske lite av ett misstag, eftersom vi missade att de hade antihalkpluppar, vilket han inte vill ha. Men han tyckte inte att det gjorde något när vi såg det. Han gillar verkligen strumpor med djur som hamnar på ovansidan av fötterna, så det vägde väl upp.

Och sen blev det Coco:

Jag tyckte att den var alldeles fantastisk, rekommenderar verkligen!

Fodrade galonkläder!

Nu är det sånt där härligt mittemellanväder när det snöar men ändå bara blir blött.

Vi har aldrig haft fodrade galonkläder förut, eftersom vi haft så mycket annat. Vanliga fodrade vinterkläder (ofta både overall och set med jacka och byxa), galonkläder, skalkläder… Men nu köpte jag det fleecefodrade galonsetet som bilden visar till Sander, strax före jul på rea. Och jag känner väl ungefär: halleluja! Det är sååå skönt att slippa dra på galonbyxor utanpå vinterkläderna, något som Sander verkligen ogillar och som därför kan resultera i en del drama utöver att det är bökigt.

Och det är så skönt att all lera sätter sig utanpå i stället för att tränga in i tyget och att man kan spola av det värsta och ändå ha ett torrt set nästa dag.

Det är en variant med isydd fleeceväst i byxorna och jag var väl lite orolig för passformen, men det funkar jättebra och ger ju både extra värme och glipfritt mellan byxor och jacka.

Skönt att konstatera att det var ett bra köp.

Veganbokprat #5: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg

I landet Egalia äter männen p-piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius till slut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot orättvisan.

Egalias döttrar är en sådan bok som jag länge känt till på avstånd, men jag visste inte mer om den än att den vänder på könsrollerna. Nu röstades den fram i min bokcirkel (inte mitt förslag) och det kändes kul att få stifta närmare bekantskap med denna feministklassiker.

Något av det bästa med boken tycker jag är hur författaren belyser språket och hur mycket av det som utgår från att mannen är norm. I Egalia är det förstås tvärt om. Man säger inte människa, utan kvinniska. Och man säger förresten inte ”man” som generiskt pronomen, utan ”dam”. Alltså säger dam kvinniska. Det tar ett litet tag att komma in i det, men det är ganska roligt. Och allra roligast är kanske begrepp som ”manlig riksdagskvinna”. Det låter ju så knasigt, ändå är det precis sånt vi säger idag fast förstås tvärtom.

Männen i Egalia ska helst vara feta och ha små penisar. För kvinnor gäller inga skönhetsideal med motiveringen att deras kroppar ändrar form naturligt i och med graviditeten. Det vore befängt att försöka styra kvinnokroppens utseende. Männens roll är att sköta barn och hushåll medan kvinnan jobbar och drar in pengar. Fullt naturligt, eller hur? Det är ju mannen som planterar barnet i kvinnan och när hon fött har hon gjort sin insats. Det gäller för mannen att få faderskapsbeskydd, annars kan han bli ensamstående far eller få finna sig i att en annan man uppfostrar hans barn om kvinnan väljer honom i stället.

Det finns gott om exempel i boken på hur samhället prioriterar annorlunda när det är kvinnan som är normen. Det är träffsäkert och ofta humoristiskt. Alla dessa idéer är den stora behållningen av boken, tycker jag. Berättelsen om Petronius blir liksom mest ett sätt att få fram allting. Men det funkar.

En annan kul språklig grej är förresten namntraditionen: kvinnorna heter slagkraftiga saker med schwung, så som Gro, Rut, Lis eller Ba. Männen har pråliga namn, som illustrerar deras dekorativa roll i samhället: Petronius, Baldrian, Fandango, Mirabello, Britobert, Syprian, Lisello…

Och somligt känns ju riktigt aktuellt: några av de djärvare karaktärerna förespråkar att man (dam) i stället för att säga dam ska säga en som generiskt pronomen.

Kul att ha läst den!

Veganbokpratet blev på Feca, strategiskt nog eftersom den restaurangen ligger granne med mitt jobb. Vi var sex personer anmälda, men blev tyvärr bara tre. Men det gick ju det med. Vi åt mumsig pasta och tyckte ganska lika om boken.

Den episka läsutmaningen
Hittade bara en sak att bocka för i den episka läsutmaningen:
13. En klassiker. (kallas ofta feministklassiker)
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Egalias döttrar
Författare: Brantenberg, Gerd

Kärleken till livet – om Marie Fredriksson

Det var fint att läsa boken om Marie Fredriksson. Under några år på 90-talet var jag ett synnerligen hängivet Roxettefan och även om jag inte brinner för musik och idoler på samma sätt nu längre har de gamla favoriterna ändå en särskild plats i hjärtat.

Marie berättar om barndomen och karriären varvat med den nutida kampen mot sjukdomen hon drabbats av. Trots att jag inte lyssnat på vare sig Roxette eller Maries andra projekt på väldigt länge började musiken spela i huvudet nästan varje gång en låttitel nämndes. Det var mysigt.

2002 upptäcktes Maries hjärntumör och trots att den avlägsnades framgångsrikt har hon lidit svårt av sviterna efter strålbehandlingen och bland annat fått problem med minnet, sitt ben och med balanssinnet. Hon återupptog turnerandet under en tid och jag kan tänka nu att jag borde ha tagit chansen att se Roxette live igen (jag såg dem i Globen 1994), för nostalgins skull. För nu har Marie lagt ner konsertlivet. Det kändes skönt att ändå se henne se ut och låta som sig själv i videon Alone Again från 2017 (även om det såklart finns en anledning till att hon sitter ner).

Jag har fått lite mer restid till jobbet nu och läser ibland e-böcker på väg dit eller hem. Den här boken passade fint till det och jag susade igenom den rätt snabbt. Det enda som kändes synd med det är att jag tror att pappersutgåvan innehöll bilder, som saknades i e-boksvarianten (i ett kapitel stod det i alla fall att Marie och Helena valde bilder till boken). Jag får väl kanske leta upp ett pappersex och ta en titt på dem.

Det kändes ledsamt när boken var utläst. Sorgligt att Marie, som egentligen är så full av energi, drabbats så hårt. Samtidigt var det fint skrivet om hur hennes familj stöttat henne, att hon faktiskt överlevde mot alla odds, och att hon lyckas vara så positiv.

Den episka läsutmaningen
I den episka bokutmaningen väljer jag de feta:
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
27. En bok av eller om en musiker.
44. En bok av en författare med samma förnamn som du. (Helena von Zweigbergk)
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Kärleken till livet
Författare: Zweigbergk, Helena von & Fredriksson, Marie

Bloggat i 18 år

Bloggen är myndig! Min bäbis har blivit vuxen… Eller nåt.

Jag firar i vanlig ordning med lite statistik för det senaste året.

Söktermer brukar vara kul att titta på. Det är i ärlighetens namn inte särskilt många träffar den vägen för det senaste året. Själva termerna är inte enormt förvånande heller:

Mest lästa (det första väldigt överlägset så) inläggen är dessa (strunta i att ett är markerat, det var ett misstag som jag såg när jag redan var klar att posta inlägget och inte orkade gå tillbaka och fixa om…):

Och beträffande produktiviteten blev det 146 inlägg 2017. Kurvan:

Att det gått uppåt beror nog mycket på att jag börjat skriva om böcker igen.

Antal inlägg per månad:

Relaterade inlägg:
» Bloggat i 18 år

» Bloggat i 16 år

» Bloggat i 15 år

» Bloggen blir fjortis!

» 13 år i bloggvärlden

» Firar 12 år som bloggare

» Helenas dagar i 11 år

» Nu har jag bloggat i 10 år

» Nätdagboken 9 år!

» Nätdagboken 8 år!

» Nätdagboken 7 år!

» Nätdagboken 5 år!

» NÄTDAGBOKEN FYLLER ETT ÅR!!

Söka-skola-ångesten

Så. Nu har vi sökt skola till Sander. Och det finns ju egentligen bara en skola vi kan tänka oss, nämligen den som är Skolan för oss, den som Ava går på. Men syskonförturen gäller bara om det äldre syskonet går i max 3:an när det yngre börjar F-klass och Ava börjar 4:an i höst…

Så nu är det dags att våndas till mitten på mars då vi förhoppningsvis får ett positivt besked, annars blir det att våndas ännu mer (då vi kommer att överklaga, eller vad det kallas i detta sammanhang)…

Jag gillar inte ovisshet om sånt här viktigt…

Mål för 2018: bio själv fem gånger!

Det kändes klent när jag konstaterade att jag bara gått på bio själv två gånger 2017. Så varför inte sätta upp ett mål för det också (apropå läsmål)?

Jag tänker att det vore rimligt att åtminstone gå på bio själv fem gånger i år?

Jag har bara fyra gånger kvar eftersom jag såg Mordet på Orientexpressen i torsdags efter jobbet. Mysigt! Jag visste att den skulle vara kändisspäckad, men hade inte koll på exakt vilka som var med, så det var väldigt roligt att känna igen en massa folk. Rey! Ellie! Gastons sidekick! :)

Jag kände såklart till berättelsen tidigare, men visste egentligen inte mer än man kan läsa ut av titeln. Jag visste inte ens att det var en av dem med Poirot. Det visade sig vara en del oväntade grejer med i berättelsen. Lite sådär konstruerat som Agatha Christie-mysterier tenderar att vara, men jag gillade filmen.

Jag och Jonas har ju sett filmen om Ted Gärdestad också. Det skulle ju egentligen också kunna räknas, men när jag formulerade målet tänkte jag fem gånger själv så det får bli så. Vi går inte tillsammans särskilt ofta heller…

Skulle över huvud taget gärna se mer film igen. Om det inte dyker upp några väldigt viktiga serier att se i stället… Vi brukar se något (eller just nu spela något) på fredagkvällar, men det blir mest serier.

Första veckan på nya jobbet

Nu har jag varit en vecka på nya jobbet NR. Det har varit mycket introduktion och allmänt komigång förstås, men redan första dagen satt jag med på kundmöte med kunden P vars nya webbshop jag primärt ska jobba med nu i början. Jag har också varit med på kundmöte och efterföljande interna möten med kunden N som jag planeras jobba med framöver (de drar just igång ett stort initiativ med en hel del oklarheter).

Min dator var lite försenad, så den kom efter halva veckan ungefär. Innan dess hade jag en lånedator så jag åtminstone kunde kolla mail, intranät och göra lite basicgrejer. Jag har Mac nu! Första dagen fick min chef visa mig hur man scrollar! Jag har aldrig använt Mac, så det är verkligen att börja från noll på nya jobbet. Arbetssättet är ju helt annorlunda också. Men jag lyckades i alla fall med att sätta upp en styleguide för kund P. Det var det styleguidedrivna arbetssättet som lockade mig till NR, så det ska bli spännande att se hur det blir att komma in i det lite mer på riktigt nästa vecka.

Jag var ju tvungen att ”klä om” min mugg, som tidigare hade Valtech-klistermärken över Espresso House-loggan. En kollega var vänlig nog att förse mig med nya alternativ (Atomic design och JavaScript, den första passade ju in riktigt snyggt):

Det kan nog bli bra det här! Hittills är jag i alla fall imponerad av alla kompetenta människor och hur de jobbar med att kunna återanvända kod som man annars behöver skriva nytt för varenda projekt. Smidigt att ha en gemensam och genomtänkt bas till projekt.

Jag har massor att lära mig och det ska bli skönt när jag är lite mer varm i kläderna.