Björnens sång av Benjamin Chaud

Normalt sett skriver jag ju inte om bilderböcker här och jag har faktiskt redan skrivit om Björnens sång på Barnboksprat (medan jag fortfarande var aktiv skribent där). Men min läsutmaning kräver en bilderbok och då får jag redovisa en sådan. Jag passar även på att bocka av en foliant som enligt definitionen jag hittat är en bok som mäter minst 26 cm. Den här mäter 36,5 cm. Just det är jag lite kluven till, faktiskt. Många gillar ju det stora, lyxiga formatet. Jag är lite putt för att såna böcker inte kan stå vettigt i bokhyllan. Numera har Sander i alla fall en bokhylla som är djup nog, så den här boken står med botten utåt i stället för ryggen. Det är bättre än att inte alls få plats bland böckerna, men ändå inte så kul.

…men det och det mesta andra jag kan säga om boken har jag ju egentligen redan skrivit på Barnboksprat.

Jag gillar hur som helst boken och Benjamin Chaud är en favorit. Båda barnen har gillat böcker där man ska leta efter något på myllriga boksidor och det är kul att den här kombinerar det med en berättelse. Det var ett tag sedan vi läste den, men jag läste om den nu för att ärligt kunna bocka av den. Mysigt.

Den episka läsutmaningen
Nu kan jag bocka av dessa och nå 70 av 101 i läsutmaningen:
2. En bok översatt från ett annat språk än danska, norska eller engelska. (Upptagen)
16. En bilderbok.
19. En foliant.
75. En bok med ett vilt djur.
90. En bok du läser på en dag. (Upptagen)

BokinfoTitel: Björnens sång
Författare: Chaud, Benjamin

Sun Zis krigskonst

Ibland får min läsutmaning mig att läsa lite underliga saker…

Under 2500 år har detta ansetts som den bästa boken om ledarskap. Från början var den avsedd som lärobok i krigsfilosofi men idag anses den som en oöverträffad text om ledarskap och problemlösning. Vad du än sysselsätter dig med kan denna gamla bok leda till nya insikter och ­kunskaper om hur du ska bemästra de ­svårigheter du ställs inför.

Mm, jag vet inte riktigt vad jag skulle ta med mig till dagens verklighet, kanske:

O denna finkänslighet! Låt ingen verksamhet sakna spioner.

:D

Boken var faktiskt inte sådär dundertråkig som jag befarade, och den är snabbläst med luftig text på 98 sidor inklusive förordet. Krigsstrategi ligger kanske inte i topp av mina intresseområden, men tja, varför inte… Sun Zi beskriver sin strategi som går ut på att krigsföring är list. Man ska vinna genom att göra så lite som möjligt. Man ska lära känna sin fiende (genom spioner!), terrängen, allt som går att veta, och man ska dra nytta av allt som går att dra nytta av och överraska fienden. Ibland blir det lite poetiskt.

Exempel:

I strid möts arméer vanligtvis efter förutsägbara manövrer. Segern, däremot, vinns efter oförutsägbara drag.

Den som behärskar överraskandets konst får därför möjligheter obegränsade som himmel och jord och outsinliga som floderna.

Slutet följs av början som solen av månen.
Döden följs av livet som vintern av våren.

Fler än fem toner finns inte.
Ändå är deras kombinationer fler än som kan höras.

Fler än fem färger finns inte.
Ändå är deras kombinationer fler än som kan ses.

Fler än fem smaker finns inte.
Ändå är deras kombinationer fler än som kan uppfattas.

Stridens kraft bestäms inte av annat än oförutsägbarhet och förutsägbarhet. Ändå är deras kombinationer fler än som kan uttömmas.

Ibland är det ju rätt festligt att gå utanför sin trygga sfär när det gäller läsning och det uppmuntrar läsutmaningen verkligen till. Det var för övrigt Ingela som tipsade mig om att den passade in på två åtråvärda punkter i läsutmaningen (som hon också tipsade om). Boken är inte bara över 1000 år gammal utan i inledningen kan man även läsa: ”…Zi kom från landet Qi…” Ett land som inte (längre) finns, alltså!

Var snabb som vinden,
långsam som skogen,
aggressiv som elden,
orubblig som berget,
obskyr som mörkret och
rörlig som åsksnärten.

Den episka läsutmaningen
Jag läste boken för att kunna bocka av följande i läsutmaningen:
2. En bok översatt från ett annat språk än danska, norska eller engelska. (Upptagen)
7. En faktabok. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
25. En bok som är minst 1000 år gammal.
41. En bok skriven av en författare från Asien. (Upptagen)
46. En bok av en författare från ett land som inte finns.
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
58. En bok som rekommenderats av en vän. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Sun Zis krigskonst
Författare: Sun Zi

Fem söker en skatt av Enid Blyton

Fem söker en skatt – med ett hemskt omslag… (klicka för större)

Ibland får ju min läsutmaning mig att läsa ganska märkliga saker som kanske inte alltid är det jag hade tänkt att läsa. Den här hade jag väl inte direkt heller tänkt mig… men åh, så härligt det var!

Bakgrund: När jag var liten, kanske ungefär 7-8 år, hittade jag en skatt. Det var en massa gamla Fem-böcker som låg på vår vind. Jag började läsa och blev helt fast! Jag tror inte att jag hade läst några ”riktiga” böcker själv tidigare, utan jag minns det som att det var Fem-böckerna som var starten på min läskarriär. Och vilken start sen då! Det är så mycket som är fantastiskt med de här böckerna: såklart att de är riktigt spännande, men också den underbara frihetskänslan i att de här barnen får ge sig ut och äventyra på egen hand. Miljöerna! En härlig hund! Pojkflickan George! Jag älskade alltihop.

Det var ett kärt återseende att läsa boken och jag förstår verkligen vad det var jag föll för. Det var spännande nu också.

I den här första boken kommer kusinerna Julian (12), Dick (11) och Anne (10) för första gången till Kirrin för att tillbringa sommarlovet hos sin dittills okända farbror Quentin, faster Fanny och kusin Georgina (11). Julian, Dick och Anne är ganska typiskt välartade barn, medan Georgina är en bångstyrig virvelvind och en riktig ensamvarg. Hon svarar inte om någon kallar henne Georgina, eftersom hon vill vara pojke och heta George. ”Hon” som pronomen verkar gå bra ändå, men att gå längre än till namnvalet kanske hade varit väl stort när boken gavs ut 1942. Det börjar inte så bra, men kusinerna lyckas bli vänner till slut. Den femte i gänget är Georges hund Tim, som hon i hemlighet har behållit efter att föräldrarna tvingat henne göra sig av med honom. Tim bor hos en fiskarpojke i byn, men får följa med barnen på alla äventyr.

I Kirrin-bukten ligger Kirrin-ön, som tillhör det sista av Georges en gång rika familjs ägor. På ön finns en slottsruin och ute i vattnet nära ön ligger ett skeppsvrak på botten. Eftersom George ska få ärva alltihop ser hon det som sin ö, sitt slott och sitt vrak. Det är många barn som velat följa med henne ut dit, men det är först när kusinerna vunnit hennes förtroende som hon är beredd att dela platsen med någon. När de är ute på ön kommer en rejäl storm och vraket spolas upp på ett skär! Barnen förstår att de måste vara snabba för att hinna dit och undersöka det innan alla andra. För det är många som är intresserade av skeppet och den guldskatt det sägs ha varit lastat med…

Jag blev faktiskt riktigt sugen på att läsa några böcker till i serien. Fast jag har mycket på läslistan…

Några reflektioner: Vad tusan är det för omslag på den boken jag lånade från biblioteket? Har personen som gjorde det ens läst boken? Omslaget visar chica ungdomar som ser ut att vara en bunt år äldre än Fem-karaktärerna. Hunden Tim är svart, trots att det står tydligt i boken att hans päls är ljus. De springer på en strand mot vraket, trots att det är tydligt i boken att vraket ligger ute på ett skär som de måste åka båt till. WTF?!

Så här såg ”min” bok ut (googlad bild):

Fem söker en skatt – omslaget min bok hade. Åh!

Föräldrarna! Alltså, Julian, Dick och Anne går på internatskola. I början av boken verkar de just ha kommit hem på sommarlov. Julian frågar om familjen ska åka till Polseath som de brukar på lovet. Föräldrarna svarar typ: ”Oj, har vi inte sagt att vi ska åka till Skottland utan er hela sommaren? Vi behöver lite barnledigt! Och nä, vi vet inte riktigt vad ni ska göra än. Ni kanske kan åka till Quentin?” De behöver alltså barnledigt när barnen just kommit hem från internatskolan och trots att de åker till Skottland snart har de inte planerat något för barnen. :D

Min inre bild, då och nu: Jag reflekterade inte alls över det medan jag läste, men jag skapade en helt ny inre bild av miljöerna i boken och tänkte inte alls på den jag haft som liten. Men plötsligt, några timmar efter att jag läst klart, hade jag plöstligt en bild i huvudet som bara måste vara från Kirrin-ön i min barndoms mentala bild. Den var vriden åt ett annat håll och en del uppenbara saker verkade saknas, men jag tror att den faktiskt såg ut så. Hur coolt?

Det har ju riktats en del kritik mot böckerna om att de kanske inte åldrats så väl i alla avseenden. Rasism märkte jag inte av något i just den här boken, inte så att alla ondingar automatiskt var zigenare. Könsrollsmässigt är det kanske lite olyckligt att Anne är en sån baby, men hon är ju ändå yngst och har en motvikt i George. Det görs också väldigt tydligt hur pojkar är och hur flickor är och eftersom George inte passar in kan hon varken vara flicka eller pojke i full bemärkelse. För könsrollskorrekthet hade man såklart gärna sett fler flickor som haft mer neutrala roller, men det behövs inte fler karaktärer och jag tycker ändå att George är en underbar karaktär som problematiserar könsrollerna på ett intressant sätt. Och det blir ju mer intressant när Anne utgör en motsats.

Jag är alldeles lycklig över detta återseende, jag trodde faktiskt inte att boken skulle hålla riktigt så här bra! Visst kanske jag ser somligt som går väldigt fort eller känns väldigt förenklat nu, som jag antagligen inte gjorde när jag var liten, men på det stora hela ger jag tummen upp.

Den episka läsutmaningen
Anledningen att jag läste denna var för att kunna bocka av följande fetlagda kriterier i min läsutmaning.
13. En klassiker. (Upptagen)
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (Upptagen)
84. En bok du redan läst mer än två gånger.
85. En bok du läste när du var i 7-10-årsåldern.

89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)
90. En bok du läser på en dag. (Upptagen)
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (hmm, eller har jag..?) (Upptagen)

BokinfoTitel: Fem söker en skatt
Författare: Blyton, Enid

Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen

Den här boken vann jag i en Instagram-tävling! Det var kul. Och nu har jag läst den med Sander.

Sander är lite svårflirtad när det gäller kapitelböcker. Vi har fått lägga ner flera stycken för att han varit för ointresserad. Vi slukade böckerna med Saga-sagor, de funkade bra (har inte skrivit om dem för att jag vanligtvis inte skriver om barnböcker här, men kanske börjar jag skriva om åtminstone kapitelböcker). Men annars är det mest bilderböcker och enkla nybörjarläsarböcker som funkar bäst. Jag hoppades att Musse & Helium skulle locka för att den är så fin. Det finns gott om fantasifulla och färgrika illustrationer av Jan Jäger och de gör verkligen att boken känns som en lyxig karamell – det och guldbokstäverna på framsidan, jättefin bok.

Hur gick det då..? Tja, lite blandat. Jag kände direkt att boken var lite för omständigt berättad för att det skulle funka riktigt bra. Men jag ville verkligen inte ge upp, så jag insisterade på att vi skulle läsa hela även när Sander var lite opepp. Det är en mysig saga om mössen som bor hos människan Camilla, men sugs in i ett hål som tar dem till Djurriket, som de en gång kom ifrån. Deras föräldrar visar sig vara kungen och drottningen i Djurriket och de var en gång tvungna att skicka iväg sina barn för att rädda dem från de hemska Duvjägarna, som ville kidnappa dem för att komma över Guldosten. Det är nämligen Guldostens ägare som styr över Djurriket.

Först kom berättelsen ut som ljudbok och i det formatet har den blivit väldigt populär. Den här boken är den första av fyra i pappersformat. Och det är ju lite tråkigt att den bara innehåller introt till alltihop och att man måste vänta på nästa del…

Jag tyckte också att den var lite svår att läsa högt, mycket beroende på att det är så många beskrivningar av hur saker sägs, som kommer efter repliken. Det var så många gånger som jag sa något med kraftig röst och sen stod det ”viskade Helium”. Jag hann oftast säga några ord av meningen innan jag såg det och då kände jag mig alltid lite dum… Men det är intressant, jag har ju många gånger läst rekommendationen att hålla sig till ”sa” i de allra flesta fall och här fick jag känna hur det kan bli annars. Ett bättre sätt kan vara att säga hur det sades först. T.ex. ”Hellium lutade sig fram och viskade: …” Lite var det säkert att vi lätt hamnade i en ond cirkel också. Sander otålig – jag stressläser – jag läser sämre – Sander mindre intresserad.

Kanske han skulle gilla ljudboken mer, där författaren själv gör alla röster med olika personlighet.

Jag tror i alla fall att boken kan passa ganska små barn, inte minst för alla fis-skämt…

Läsutmaningen
Jag tvekade lite om den här skulle få räknas i läsutmaningen, eftersom det är en barnbok. Men jo, jag tycker nog det..? Jag har ju läst vuxenböcker som är kortare och vissa punkter i utmaningen kräver ju barnböcker.

1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
4. En fantasybok. (Upptagen)
22. En debutroman. (fast egentligen som ljudbok då…) (Upptagen)
27. En bok av eller om en musiker. (orelaterat, men författaren är musiker också…) (Upptagen)
28. En bok som är utgiven under de senaste tolv månaderna. (Upptagen)
55. En bok som har guldbokstäver på omslaget. (Upptagen)
72. En bok där huvudpersonen inte är människa.
(…75. En bok med ett vilt djur… mnjeeej, jag tror inte det räknas med sagodjur…)

BokinfoTitel: Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen
Författare: Brinck, Camilla

Veganbokprat #8: Störst av allt

Det åttonde veganbokpratet ägde rum på The Green Queen på Norr Mälarstrand. Vi var fyra personer varav tre gillade boken – intressant att för en gångs skull tycka olika.

Det här är en roman om en skolskjutning och den efterföljande rättegången mot 18-åriga Maja, som varit delaktig. Det är Maja som berättar själv i jag-form under rättegången, med återblickar till vad som egentligen hände. Hur det kunde komma sig att hon, en duktig tjej uppvuxen i en fin familj på Djursholm, skulle häktas för mord på bland annat sin bästa vän. Allt börjar när hon blir tillsammans med den legendariske Sebastian, son till den omåttligt rike Claes Fagerman. Och det visar sig, allteftersom historien rullas upp, att frågan om vem som bär skulden inte är helt självklar.

På baksidan lovordar Lotta Olsson (DN) språket i boken:

Låt mig säga det från början: detta är en fruktansvärt bra bok, och det handlar inte i första hand om vad den handlar om och faktiskt inte ens om vad Malin Persson Giolito vill säga. Det är bara helt osannolikt skickligt berättat, med raseri i varenda mening och ett skrivet talspråk som är rakknivsvasst, snärtigt och så välformulerat att få författare kommer i närheten. Det är så här en bra bok ska se ut, så att man egentligen struntar i allt annat utom att njuta av läsningen.

Intressant nog var det språket som en av oss hade svårt för. Det och Majas otrevliga och nedlåtande attityd. Jag blev också en smula chockad i början när hon pratade nedlåtande om sin döda bästa vän, men jag gillade ändå hennes sätt att formulera sig. Vasst och mörkt humoristiskt. Det kändes trovärdigt att en motsträvig tonåring skulle kunna vara så här.

Jag reflekterade en del över att det här hade kunnat vara en ungdomsbok och orättvisan i att den i så fall förmodligen hade blivit långt ifrån lika framgångsrik och att det då mer hade tagits som en självklarhet att den lyckats skildra trovärdiga uttryckssätt för en tonåring… menmen.

Boken har ett starkt driv och jag susade fort igenom den. Mycket spännande och jag blev gripen framför allt av relationen mellan Maja och Sebastian och den hopplösa sits Maja hamnar i.

Det var ett mysigt prat med god mat och skönt att kunna promenera hem efteråt.

Läsutmaningen
Ingen match i läsutmaningen för denna, tyvärr.
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform. (Upptagen)

BokinfoTitel: Störst av allt
Författare: Persson Giolito, Malin

Fästingvaccin 2018

Idag har jag och Sander varit på Ica Maxi och fyllt på vår vaccination mot TBE. Jag hittade inte mitt eget vaccinationskort, bara ett blogginlägg om att jag tagit vaccinet 2013, så nu både bloggar jag om det och lägger in påminnelser fem år framåt i kalendern. Jag och Sander är i synk nu, så vi ska ta nästa gång 2023. För Ava är det dags 2022 (och Jonas vet jag inte, han håller koll på sig själv).

Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren och lite om Guldtuben

Therése Lindgrens YouTube-videor spelas en hel del här hemma. Jag och Sander tittar ibland på YouTube innan han ska sova och vi ser gärna hennes pyssliga filmer med t.ex. fruktkonst och vegansk matlagning. Det var också spännande när hon var och handlade i vår affär. :) Hon är ju otroligt produktiv och gör videos om många olika saker, så jag har verkligen inte koll på allt, men jag gillar såklart att hon är vegan och pratar mycket om veganism och vegansk mat.

Therése prisbelöntes stort i sin frånvaro på Guldtuben, som jag och Ava besökte nyligen. Jag har visst inte bloggat om det, så det får hijacka det här inlägget lite smått. Ooooh vad Ava fick selfies med och autografer av kändisar – det var stort.

Ava får selfies/autografer av IJustWantToBeCool, Irma Brohagen, Amanda Lundgren, Bianca Ingrosso och Thomas Sekelius – men inte Therése Lindgren.

Nu har jag läst boken om Therése Lindgrens problem med psykisk ohälsa. Efter att ha arbetat för hårt och varit för duktig i alldeles för många år drabbades hon av utmattningssyndrom och började få panikångestattacker. I boken berättar hon om sin resa, hur hon fått lära sig att leva på ett annat sätt för att klara vardagen så bra som möjligt. Problemen är inte borta, men hon har hittat sätt att hantera dem bättre. Det är bra skrivet om ett viktigt ämne. Jag vill gärna läsa Vem bryr sig? om hennes väg till veganismen också.

Läsutmaningen
I den episka läsutmaningen passar:
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
7. En faktabok. (Upptagen)
18. En biografi eller memoar.
48. En bok skriven av en författare som då var yngre än 30 år. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform. (Upptagen)
74. En bok som utspelar sig i en stad där du har bott. (Upptagen)

BokinfoTitel: Ibland mår jag inte så bra
Författare: Lindgren, Therése

Söder Runt 2018

Yaaaay! Jag klarade det!

Maffig medalj

På grund av problem med fötter och skor kändes det som att det kunde gå lite hur som helst… Att jag dessutom gjort mitt bästa för att ignorera ont i knät de närmast föregående dagarna tänkte jag egentligen inte lika mycket på, men det kändes riktigt dåligt när jag inte kunde genomföra uppvärmningen inför loppet. Klarade verkligen inte belastade böjningar och vridningar… men som tur var gick det bättre att springa. Eller, knät gjorde sig påmint efter 300 m och då blev jag nervös, men strax var det som bortblåst.

När jag startade var målet bara att ta mig runt, helst springande. När jag började känna att det skulle gå hoppades jag på att komma in under 1:05. Och det gjorde jag ju faktiskt, det blev 1:04:32. Det var inget nytt rekord, men under omständigheterna är jag vansinnigt nöjd. Kilometrarna gled förbi ganska snabbt, kändes det som, och det var många som peppade och ville hi5a längs vägen.

Jag var anmäld som tillhörande klubben Vegan Runners IK, men tvekade inför att ta på mig tröjan… Ville inte visa att veganer måste GÅ längs banan… men så blev det ju inte, lyckligtvis. Jag gick för all del när jag drack vatten vid de två vätskestationerna, men det får vara okej. Hur som helst är jag glad att jag tog tröjan, då den genererade en del pepprop. :) Kul med lopp där man inte ”måste” ha en särskild lopptröja. Egentligen kanske man aldrig verkligen måste, men ”alla” har ju det på t.ex. STHLM-loppen och Midnattsloppet.

Skyltmannen var där och hejade! På ett väldigt bra ställe mot slutet också, jag var seg men kände peppen verka!

Såg även ”SKYLTMANNENS MAMMA” på en skylt som en dam höll i början av loppet. :)

Efter loppet träffade jag Lena & c:o igen (vi sågs på Vegomässan också). Mycket trevligt. Hennes man var den andra deltagaren från Vegan Runners IK. Han sprang ”lite” fortare än jag.

Känns bra att det kändes bra eftersom nästa millopp är på torsdag…

Hur svårt kan det vara att hitta löparskor?

Svar: Nästan precis hur svårt som helst, tydligen.

Just nu springer jag i löst knutna och för stora skor som ser ut så här. :) Saucony Triumph ISO 4

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag ska behöva misslyckas med att hitta skor jag kan springa i utan att de begränsar mig. Min skohistorik:

  1. Random Adidas-skor jag hade hemma när jag började springa sommaren 2015.
  2. När jag började tro på att jag skulle fortsätta köpte jag ett par seriösa löparskor på Stadium. Försäljaren tittade på mina gamla jag hade på mig och sa ”du har väl inte sprungit i de där?”. Han sa också, baserat på att bara titta på mina fötter, att jag skulle ha pronationsstöd. Det blev ett par Asics Gel Convector 2 i storlek 37,5 enligt råd från säljaren att gå upp en halv storlek från vanliga storleken. Det gick väl rätt bra till en början när jag inte sprang så långa sammanhållna sträckor… men jag problem med domningar och stickningar i fötterna, framför allt tårna, som jag till slut fattade berodde på att de var alldeles för små. Efter att ha sprungit var jag också alldeles öm frampå tårna och jag utvecklade hårda valkar där… Så sommaren 2017 började jag leta nya skor (sen såg jag att det gått hål i meshen på dem, så det började vara dags oavsett).
  3. Letade seriöst på Intersport med full konsultation och garanti så att jag kunde testspringa i 30 dagar och byta skor (en gång) om det inte blev rätt. Kom fram till att jag inte behövde pronationsstöd. Köpte ett par Brooks Glycerin 14 och gick upp till storlek 38,5. De problem jag hade blev kanske bättre, men jag fick hysteriskt ont frampå smalbenen. Det var ju inte så lätt att veta hur jag skulle förhålla mig till det, men jag gick tillbaka…
  4. …och bytte till ett par Saucony Triumph ISO 3 i storlek 38. Detta var i juli 2017. Att det blev just dem var egentligen mest för att de var de enda tänkbara av de som fanns. De flesta var för smala. Och jag hade ju bara ett byte. Men jag tyckte också att de kändes rätt bra. Fast inte så länge… Något bättre var de kanske, men jag har haft fortsatta problem med domningar av framförallt högerfotens tår. Så inför sommarsäsongen 2018 begav jag mig till Runners Store och började äntligen få koll på vad jag behövde: ordentligt med plats för tårna, men också rejält breda skor. Inte så svårt? Jo! (Jag hade spanat på Altra-skor pga rymlig tåbox, men de var suuupersmala i övrigt.)
  5. Efter att ha testsprungit i butiken tills jag inte pallade mer (fötterna var redan ömma efter allt kläm…) fick jag lov att köpa ett par Brooks Ghost 10 och provspringa på löpband hemma innan jag bestämde mig. Jag gick upp till storlek 40,5 för att få plats med fötterna, men de var ändå för smala. Mina tår fick plats, men jag fick skavsår på insidan av foten och kramp på utsidan… Bara att gå tillbaka. Provade sååå många skor i butiken, sprang länge på löpbandet med varje par och är såå tacksam för att de lät mig hållas och var behjälpliga. Runners Store Regeringsgatan är bästa, bästa stället! Men inte hittade jag några skor för det. Jag tyckte att Saucony Triumph ISO 4 kändes lovande, men lite smal, i dammodell. Herrmodeller är generellt bredare, men den fanns inte inne, så det blev att jag köpte den på nätet…
  6. Saucony Triumph ISO 4, herrmodell, storlek 40,5. Den har jag nu. Men tror ni inte att den också är för smal?! Mina tår får plats, det är underbart, men om jag knyter dem vettigt hårt får jag kramp i fötterna. Så det jag gjort nu är att knyta dem löjligt löst (behöver inte knyta upp för att ta av och på dem…). Då går det hyfsat bra. Helst hade jag letat vidare i stället för att behålla dessa, men jag känner att mina tådomningar börjar bli allvarliga så jag vill verkligen inte springa i mina gamla skor. Valet stod därför mellan dessa eller att hoppa över löpning just nu inklusive Söder runt och STHLM10… I skrivande stund har jag genomfört Söder runt i dessa, alltså sprungit ett millopp, utan att hindras av domningar eller kramp. Det känns fantastiskt och jag är därför glad att jag köpte dem. Men det känns ändå inte klockrent. Vet inte om jag skulle våga springa ett traillopp i så stora, klumpiga skor… Får se om de blir bättre, kanske kan jag knyta dem så de sitter stadigare om jag lyckas töja ut dem lite.

Vad jag lärt mig

Jag tycker ändå att jag har lärt mig en del nu. Framför allt att JA, skor påverkar. Till en början trodde jag kanske att det kanske inte är så stor skillnad på skor och skor egentligen och att det mest är folk som vill sälja skor försöker få folk som springer att köpa en massa dyra skor hela tiden.

Tårna: Visserligen kanske jag har problem med nedsjunket främre fotvalv och tendenser till Mortons neurom, som kan ge mig problem oavsett vad jag har för skor, men jag känner definitivt skillnad med skorna. Jag behöver ordentligt med plats för tårna. De får inte tryckas ihop av skorna och ska inte ta i skokanten någonstans, ens efter att jag sprungit en stund. Det måste gå att spreta ordentligt med dem inuti skorna. Då kan jag springa utan att tårna domnar bort.

Sidorna av fötterna: Det var inte så lätt att förstå vad den krampaktiga känslan längs utsidan av fötterna berodde på. Men efter att ha testsprungit många olika skor är det extremt tydligt att det beror på att de är för smala. I vissa skor blir det jättehögt tryck på en specifik punkt, som då gör väldigt ont och skav kan uppstå. I andra skor är det mer ett jämnt fördelat övertryck som leder till en mer diffus krampsmärta längsmed hela foten. Jag har hittat skor som inte har gett mig detta problem! Till exempel den sko jag hade tidigare fast i större storlek, Saucony Triumph ISO 3. Minns inte vilken storlek, men säkert 40-40,5 nånting. Problemet var bara att tårna trängdes ihop i den och större kunde jag inte gärna ha. Det verkar vara nästan hur svårt som helst att hitta skor som både är breda och har plats för tårna…

Annat? Ja, rädslan nu är ju litegrann att när jag får bukt med de kända problemen dyker det upp helt andra saker…

En vacker dag ska jag hitta bra löparskor…

 

Vegomässan 2018

Förra året var det ju bara jag och Sander som åkte till Vegomässan, i år blev det hela familjen. Ja, och så ganska många andra människor, förstås… Nackastrandsmässan var proppfull! Lite jobbigt, men kul att det finns ett så stort intresse, såklart.

Vi var mest där för smakproven och mååånga såna blev det. En bra blandning, köttsubstitut, choklad, chips, godis, groddar, zucchinistrimlor, juice, glass, yoghurt, kex, salta pinnar… Vi hade funderingar på att köpa lunch efter det, men det behövdes inte riktigt… Hittade inte heller något som såg ut att kunna uppskattas av barnen, men om vi varit där själva hade jag och Jonas definitivt nostalgiätit roti, som vi åt på bröllopsresan till Tobago.

Vi träffade några bekanta också, det var trevligt. Och jag blev igenkänd av en bloggläsare, som värsta nätkändisen. :D

Det blev inte många bilder, men här röstar i alla fall barnen på djuren i Vegovalet:

Och så här nöjd var Sander efteråt: