Det är rätt fint med hösten, om man bara hinner se den. Ibland flyger ju bara årstiderna förbi. Nu är vi i alla fall ute och promenerar en hel del, jag och Ava, och då kan man passa på att njuta av alla fina höstfärger.
Eller för all del, vi kan titta ut i trädgården också:
Men det där med kyla gillar jag inte. Än så länge är det ok, men vinter ser jag inte fram emot. Gråkallt och slaskigt är ingen hit.
Idag tog jag på mig min vinterjacka för första gången den här hösten. Åh, vad skönt det var!
Jonas var i alla fall ledig en dag den här helgen, efter att ha kommit hem lagom till nattningen (som numera äger rum ca kl 20) av Ava hela veckan… men idag (söndag) är det alltså jobb igen. Det är ganska ofta som det är alldeles för mycket att göra på RUAG.
Igår hann vi i alla fall med en höstpromenad längs Backavägen, lite duktigsaker (Jonas städade förrådet medan jag och Ava städade köket) och ett parti Alfapet.
Här är ett par av bilderna från höstpromenaden (och fler finns här):
Jättemysigt! Kanonväder och vackra höstfärger! Men det var lite kallt och Ava blev väldigt kall om händerna, eftersom hon givetvis vägrade ha på sig vantarna i mer än fem sekunder…
Det blir många höstpromenader med färgsprakande ögongodis just nu. Bara det inte regnar så känns det bra att komma ut med Ava en sväng på eftermiddagen så vi får lite frisk luft.
Lite bilder från gårdagen:
På ena sidan om radhusområdet finns en vägg av träd. Det ser ut så i alla fall. Kärleksberget heter det faktiskt (eller okej, det står Brattåsberget på kartan, men det finns åtminstone en väg däruppe som heter Kärleksberget, så man kan ha det som adress), och det är himla snyggt nästan jämt.
Sån utsikt är det faktiskt ganska många i Landvetter som har. Sjön, kyrkan och skogen. Inte så illa, fast det är svårt att göra den rättvisa på foto.
Den här kullen ser alltid så spektakulär ut där den reser sig ovanför ett småhusgytter. Inte blir det värre med höstprakt och solglöd i löven precis.
Ava med skor och allt, för nu är det kallt.
Busken här hemma är också fin.
Idag gick jag och Ava åter på höstpromenad efter värmande sopplunch. Ava älskade för övrigt spenatsoppa! Hon har inte fått äta spenat tidigare, eftersom bäbisar inte får det, men nu är hon ju stora damen.
Lite höst i Stommen:
Okej, den är lite upphottad. Men här kommer ett par bilder au naturel från Landvettersjön:
Jävlar i min lilla låda vad det blåste där nere vid sjön. Jag vågade inte släppa vagnen av rädsla för att den skulle flyga iväg… Men när jag gick med vinden i ryggen var det rätt häftigt. Som att bli föst av en jättehand. Kan knappt minnas att jag varit med om starkare blåst än vissa av vindpustarna som drämde in över stranden.
Undrar ni vad Svampbob gör i inlägget? Ja, jag undrar vad han gör vid sjön…
Mysig dag idag. Skrivandet under Avas förmiddagstupplur kändes bra och jag började faktiskt på det sista kapitlet i mitt första utkast till en bok jag faktiskt har outat på Barnboksprat om du är nyfiken. Därmed inte sagt att allt innan det sista kapitlet är klart, men på det stora hela är det ett nästan färdigt grovt första utkast. Kul!
Sen åt jag en höstigt värmande murkelsoppa till lunch innan jag och Ava gav oss ut på en rejäl långpromenad. Vi inledde med att gå och titta på lite hus här i närheten, men sen kände jag mig obeskrivligt dragen till skogen i Gallhålans naturreservat. Ett par gånger lät jag mig nästan hindras av sörjiga pölar på vägen dit, men lyckligtvis stod jag på mig och det var inte så farligt när jag väl kommit in en bit.
Jag vet att Gallhålan inte låter alldeles lockande, men tydligen förklaras namnet så här:
Namnet Gallhålan (Galla-hula) går tillbaka till 1550. Galla torde vara detsamma som ”starkt ljudande, ekande”, jämfört med ”gallskrika” och hula ”hålan”, d.v.s. ”hålan där det ljuder starkt, ekohålan”.
Källa: Västkuststiftelsen
Först kommer man till Agntjärn, reservatets lilla sjö. Strax därefter korsas den lilla skogsstigen (precis tillräckligt bred för barnvagnen) av en större skogsstig, som jag och Jonas följde åt vänster förra och enda gången jag varit i Gallhålans naturreservat. Nu tänkte jag prova att gå åt höger. Det innebar att gå uppför världens längsta och brantaste backe. Efter den kom en ännu längre och brantare backe. Sen kom man till Paradiset. Ja, det hette faktiskt så. Paradiset är ett område med små, för tillfället höst-ödsliga, sommarstugor. Det föreföll mig inte särskilt paradisiskt för tillfället, men kanske mest för att jag hade slut på vatten och var alldeles matt.
Jag visste inte att jag hade varit i Paradiset förrän jag kom hem och tittade på en karta. Det märkliga är att medan jag gick där i skogen tänkte jag på allt otäckt som kan hända ensamma kvinnor med barnvagnar när de lämnar civilisationen sådär. Och så fabulerade jag ihop en ny bokidé, en sorts deckare fast ändå inte. Den skulle handla om just en kvinna med barnvagn som gick just där jag gick och sen försvann. Tanken var att hon och barnet kunde hittas mördade i en av de där sommarstugorna eller så. Och då skulle de alltså ha hamnat i Paradiset…
Hur som helst, efter Paradiset kommer Tahult. Det är ute på vischan och det finns en massa hästverksamhet där. Som en liten påminnelse om att civilisationen fortfarande existerade någon annanstans kom Röd Express brummande på vägen. Det kändes tryggt. Jag fortsatte att gå och kände så småningom igen mig. Vid det laget hade Ava somnat av allt vagnskak för länge sedan och det var egentligen inte alls planenligt, eftersom vi har nog besvär ändå med att få henne att sova på kvällarna, utan att hon sover mer än hon brukar om dagarna. Men jag hade just inte mycket att sätta emot en skakande vagn.
Nåväl. Det var en promenad som heter duga och imorgon lär jag väl ha träningsvärk i benen efter min klättring mot Paradiset. Men nu har jag varit där i alla fall.
Här är lite bilder. Tyvärr kan jag inte dela med mig av något fotobevis från Paradiset, endast Agntjärn och dess absoluta omgivning finns här till allmän beskådan (och visst är det trevligt att jag äntligen kan posta bilder i lite större format!):
Jag missar den mesta höstprakten i mina månadsbilder, så här är en kompletteringsbild!
Det är snyggast att ha röd jacka på hösten. Det passar så bra med alla gula löv. Nån gång ska jag ha en röd höstjacka – fast nu har jag svart.
Nu är det höst. Löven på björkarna här utanför är gula. Och nu till hösten börjar det nya livet.
Jonas och jag kämpar för att vänja oss vid att sova 23-07. Med en snoozning.
Jag exjobbar. Jajemän. Jag har börjat litegrann i alla fall. Jag ska jobba med vidareutveckling av ett distribuerat säkerhetskopieringssystem med versionshantering. Programmering i Java. Men exakt vad jag ska göra, det vet jag inte ännu. Tanken är att jag ska bestämma det inom någon vecka. Just nu känns det inte helt enkelt att säga vad jag vill pyssla med resten av hösten. Hittills har jag kommit så långt som att jag fått tag i den befintliga koden och lyckats kompilera den, ungefär. Nästa steg är väl att lista ut hur programmet egentligen funkar.
Jag exjobbar hemifrån. Jonas också, just nu. Det kräver disciplin, men jag tycker det är skönt att slippa åka någonstans. Bra att kunna vara flexibel. Och uppenbarligen är jag åtminstone disciplinerad nog att inte blogga hela tiden (trots att jag har massor jag vill skriva om) – det har ju gått en vecka sen jag skrev här sist! Och vad gäller filmsidan ligger jag “bara” 23 filmer efter just nu…
En annan del i det nya livet är att vi tränar nu. Vi är så duktiga. Idag köpte vi aktivitetskort på Geråshallen, jag, Jonas och så Linnéa som också började träna idag. Hon och jag körde golvgympa och Jonas gymmade. Känns skönt, jag hoppas att jag kommer in i det ordentligt och blir träningsvan eller ännu hellre träningsberoende.
Extrajobb ska det förhoppningsvis bli ibland också. I fredags demade jag färdigrätter på Hemköp i Kullavik. Det var lite för långt bort och det var rysligt kallt att stå bredvid frysen hela dagen, men jag blev åtminstone ovanligt hjälpsamt bemött av personalen.
Så är det, alltså. Nytt liv. Exjobb. Fasta sovtider. Träning. Extrajobb. Seriöst.
Nästa år ska jag nog ta månadsbilder åt det här hållet i stället, träden är mycket snyggare hitåt.
