Ava tog precis fem steg, alldeles själv! Hon stod vid lära-gå-vagnen och gick in i min famn. Just då såg det ut som att hon skulle ha kunnat fortsätta gå till världens ände! Men det svåra är att våga börja gå… Hon har tagit ett steg vid ett par tillfällen tidigare, men det här var verkligen framsteg (kul ordvits va?).
Vi har inte sett henne ställa sig upp utan stöd ännu, men det kommer väl det också.
Just nu är Jonas på väg hem från Linköping i en bil. Och inte i vilken bil som helst, utan vår bil. En Volvo V70. Årsmodell 2004, mätarställning 12969, färg Silver Metallic, automatisk växellåda. Än så länge har jag bara sett den på bild:
Bilderna är med tillstånd lånade från den numera borttagna annonsen hos Rejmes.
Det här känns minst sagt overkligt, men väldigt skönt. Nu slipper vi krångla så mycket med jultransporterna…
Nu är jag gift med en civilingenjör! Äntligen har Jonas examensansökan gått igenom (för några dagar sedan). Så skönt att vi lagt studenttiden bakom oss på riktigt båda två.
Hädanefter kan jag med gott samvete presentera mig som civilingenjör i informationsteknologi, för nu har jag fått min examen utfärdad!
Jag fick en avi i brevlådan idag, ett rekommenderat brev från Linköpings universitet. Jag har inte hämtat ut det, men examensbevis ligger ju nära till hands att misstänka. Hur som helst loggade jag in på Studentportalen för att kolla läget och jodå:
Lilla Ava hade bråttom ut! Hon kom elva dagar tidigare än beräknat och vi hann inte ens in till sjukhuset innan hon var född. Så här gick det till:
Fredagen den 7 november vaknade jag strax efter fem på morgonen med något jag undrade om det kunde vara värkar. Strax undrade jag inte längre och väckte Jonas med orden “Jag tror att Mini vill ut nu”. Man har ju lärt sig att processen ska vara lång och att man när man efter en evighet har kommit upp i tre värkar på tio minuter är det dags att ringa förlossningen. Jag klockade tre stycken redan vid första tidtagningen, 05.30-05.40… men jag har ju också fått veta att värkarna ofta går över, så jag avvaktade till 06.15 innan jag ringde första gången. Då hade värkarna tilltagit i styrka. Jag fick rådet att ta en varm dusch och vänta. Gjorde så, men det lugnade inte ner sig utan fortsatte att bli värre och värre. 07.15 ringde vi igen efter att ha klockat tre värkar på fyra minuter – vid det laget var jag inte kapabel till mycket, utan satt på toan med blod rinnande ur mig. Barnmorskan sa att värkarna var för korta för att ha någon effekt – hon tog tid på en till 20 sekunder och sa att de måste bli en minut långa för att något skulle hända. Jag skulle vänta till 8 åtminstone. Så vi la på… och en kvart senare var Ava född.
Huvudet började komma ut när jag fortfarande satt på toaletten och det vidaste partiet passerade medan jag sprang in till sängen (gamla sängen, som tur var…) och gallskrek efter Jonas. Han hittade mig i sängen med ett huvud mellan benen och fick snabbt rycka in som barnmorska. Och där låg plötsligt en bebis mellan mina ben… Jonas hann få ur sig ett halvkvävt, vädjande “Andas!” innan hon gav ifrån sig ett välsignat litet skrik.
I min efterkonstruerade journal står “Förlossningsställning: sittande”, vilket jag ser som en rejäl försköning av verkligheten. Antar att “springande” inte är så vanligt. :)
Efter ungefär en kvart var ambulansen på plats. Jag hade inte fått upp henne eftersom navelsträngen var kort och hon var insnodd i den, så jag satt och försökte hålla henne varm med handdukar medan hon låg och viftade så smått på armar och ben. Ambulanspersonalen klippte navelsträngen och lade henne i min famn. Det var ingen större brådska eftersom vi mådde bra. Jag fick gå själv ner för trappan för att sedan bli utburen till ambulansen på bår.
På förlossningen blev vi omhändertagna av samma barnmorska som jag pratat med i telefon. Hon var ganska förvånad – det brukar ju inte gå så snabbt, särskilt inte för förstföderskor. Vi blev ompysslade och journalen blev skriven så gott det gick utifrån barnmorskans frågor om saker vi inte hade särskilt bra koll på.
Moderkakan hade inte kommit ut av sig självt, så barnmorskan tryckte lite på min mage och så kom den. Den såg ganska äcklig ut, faktiskt. :) Jag behövde sys en del och det var inte alls skönt att först få en massa nålstick för bedövningen och att sen bli petad på och sydd i av flera olika läkare som skulle bedöma omfattningen av skadorna. Fick 9 stygn (5+4 kanske är mer korrekt att säga eftersom det var två olika bristningar som lagades). Det var inte riktigt lika bra bedövat överallt, så på vissa ställen gjorde det väldigt ont när de grejade – och de kompletterade faktiskt bedövningen när de skulle göra det sista, men det var ju så dags då…
Hur som helst mådde alla bra efter omständigheterna och vi flyttades till ett eget rum på BB där vi tillbringade natten. Dagen efter fick vi åka hem. Jag hade inga kläder med mig utom en tunika jag drog på mig medan vi väntade på ambulansen. Inga skor ens, men jag fick låna ett par foppatofflor från BB och ett par strumpor från Jonas som hade hunnit packa ner lite i BB-väskan. Så det hade jag på mig, plus en gigantisk blöja i sjukhustrosor förstås. Tur att vi åkte taxi…
Det har alltså tagit mig 10 dagar att skriva det här inlägget och det är väl ett ganska bra mått på hur upptagen man blir med bebis. Men mer om det senare…
Nu har vi blivit tre! Allt gick bra, om än inte utan dramatik. Lilla Ava hade nämligen så bråttom ut att hon föddes här hemma i Landvetter! Hon tyckte visst att det där med sjukhus och barnmorskor är överskattat…
Ava Ferry
Vi har fullt upp med vår sötnos nu, så mer rapporter kommer senare. Kan i alla fall tala om att hon föddes kl 7:34 den 7 november, vägde 3240 g och var 48 cm lång.
Nu bor vi i vårt alldeles egna radhus i Landvetter! Det känns redan som hemma, även om flyttkaos fortfarande råder i väldigt hög grad…
Jag är enormt tacksam mot alla snälla vänner som hjälpte till att flytta över våra saker igår! Det var 9 bärdugliga och så jag som pekade på saker och lagade soppa och äppelpaj till alla. TACK Julia, Jonas L, Henrik, Niclas, Malin, David, Linnéa och Björn!
Det är mycket att göra och ganska slitigt, fast den jobbigaste dagen var nog i fredags när vi var tvungna att packa ihop allt vi hade kvar… nu kan man ju pyssla lite mer i egen takt, även om det är svårt att ta det riktigt så lugnt som man borde. Det är ju inte så svårt att undvika de riktigt tunga momenten, men 357 lätta moment blir sammanlagt ganska påfrestande de också…
Det är underbart med diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare! De har gått i ett, mer eller mindre… och jag som nästan fnyst åt folks diskinkompetens när de säger att det blir mycket renare i diskmaskin än för hand står nu vid varje urlastning och är helt hänförd över hur fint det blir. Allt ser så otroligt rent ut…
När själva flytten var klar igår åkte Jonas med Jonas L och Julia till IKEA och köpte en säng. Det blev en 180 centimeter bred Malm nämnde tidigare. Kanske inte perfekt, men känns väldigt bra just nu! Tyvärr fick vi inte ihop den igår kväll pga ett missförstånd rörande en mittbalk, men idag har Jonas åkt och kompletterat och nu har vi fått i stort sett ordning på allt (lite madrassöverdragstrubbel bara…) och inatt får vi sova i en löjligt stor säng! Natten till idag sov vi i gamla sängen i Minis rum, med en nästan färdigbyggd säng i sovrummet intill… Vårt täcke ser väldigt fånigt ut i nya sängen! Måste skaffa ett dubbelsängstäcke…
Idag har vi officiellt fått tillträde till vårt radhus i Landvetter! Klockan 13 hade vi ett möte på Fastighetsbyrån i Mölnlycke och skrev på papper, fick en massa nycklar och information. Sen missade vi givetvis precis bussen därifrån till Landvetter, så vi satte oss och fikade en stund innan vi äntligen fick åka. Vi började med att gå till Ica Kvantum och skaffa Ica-kort och anmäla oss till självscanning och så handlade vi flyttmat, toapapper, diskmedel och lite sånt. Sen gick vi hem till vårt fina radhus!
Vi har ju haft ganska mycket tid till mental förberedelse, så det kändes faktiskt ganska naturligt att gå in där och packa upp våra matkassar, samtidigt som allt såklart var nytt och främmande. Jonas tog ett varv med videokameran och förevigade radhuset i tillträdesskick. Vi gick runt och klurade och mätte litegrann – vi kommer att få plats med en 180-säng (yipee!), men det blir lite klurigt att passa in vår tilltänkta soffa, vi får ta en funderare där. Sen gick Jonas och köpte pizza medan jag satt som en zombie och glodde i uterummet – jäklars vad trött jag var. Vi lämnade Landvetter vid sjutiden och det kändes jäkligt trist att åka tillbaka till Bergsjön. Vill bo i Landvetter nu!
Idag är en stor dag! Mitt exjobb blev inrapporterat i Ladok och således har jag ägnat en del av kvällen åt att sammanställa alla papper till min examensansökan som jag ska posta imorgon!
Nu är det bara en monstruös handläggningstid (8-10 veckor) kvar och sen ska jag vara civilingenjör!
Inte utan att jag känner mig lite duktig som har lyckats beta av SCWCD och examen nu innan Minis ankomst.
Jag heter Helena och är 29 år gammal, mamma till Ava, fru till Jonas och systemutvecklare på Acando. Jag tycker om att skriva och att läsa, bland mycket annat.
Jag har nyligen börjat använda Wordpress och än så länge går det att besöka min förra webbplats också. Den nya versionen börjar så smått bli som jag vill ha den, men jag pysslar kontinuerligt med den.
