I ran STHLM!

STHLM Above/Below

Jag klarade STHLM Challenge! För nu har jag sprungit alla fyra loppen: STHLM Trail Run, STHLM10, STHLM Urban Trail och så nu igår STHLM Above/Below. Jag har ju missat ett par lopp i år pga sjukdom, men är väldigt glad att det inte var något av dessa.

STHLM Above/Below beskrivs så här av arrangörerna:

Evenemanget startar i Tantolunden. Banan tar dig genom tre, sedan länge övergivna och normalt sett otillgängliga, tåg- och transporttunnlar längs med Årstaviken och Norra Hammarbyhamnen, för att sedan avslutas med en spektakulär målgång på det vackra Fåfängan.

Och här är deras bild av bansträckningen:

Om det var coolt? Ja, klart att det var! Det var minst sagt annorlunda att springa på räls. Kanske inget jag jättegärna gör till en vana heller…

STHLM Above/Below
I startfållan.

Loppet började ju ganska normalt, förutom att alla hade schnygga hjälmar på sig. Det var en vacker höstdag och vi sprang längs vattnet med alla flanörer. Men sen svängde vi och sprang plötsligt på räls! Fortfarande ute ett tag…

STHLM Above/Below
Rälslöpning!

…men sen rätt in i en tunnel.

STHLM Above/Below
In i första tunneln.

Här var det rätt knepigt faktiskt. Det kom löpare i andra riktningen också, eftersom vi skulle in och vända där tunneln och spåret plötsligt tog slut. Så vi skulle springa på vänstersidan. Utöver själva spåret fanns ungefär lika mycket yta till på bägge sidor, men där var det ju sten… eller jättegrus eller hur man ska beskriva det. Det var inte så skönt att springa på. Alternativet var att springa på syllarna, som låg med ojämna avstånd mellan. Jag varvade lite… och gick en del också, dels för att jag fotade och dels för att det blev lite trångt ibland, men också för att det kändes rätt slitigt med stenen och syllarna blev lite precisionsjobbigt särskilt när det var extra mörkt…

STHLM Above/Below
I första tunneln.

STHLM Above/Below
Ut ur första tunneln.

Sen kom vi ut i ljuset igen! En liten stund, i alla fall.

STHLM Above/Below
Ute i solljuset! Hjälmen ville inte riktigt sitta kvar… förrän precis i slutet såklart, då satte den sig som en smäck.

Nästa tunnel sprang vi rakt igenom, så det var ju lite enklare. Underlaget var kanske något snällare också.

STHLM Above/Below
Tunnel 2.

STHLM Above/Below
Ut ur tunnel 2.

STHLM Above/Below
Utanför tunnel 2.

STHLM Above/Below
Utanför tunnel 2.

Efter det blev det en ganska lång bit ute i vanliga världen innan sista tunneln kom. Den hade slätt golv, vilken barnlek!

STHLM Above/Below
In i tunnel 3.

STHLM Above/Below
Tunnel 3.

Efter det var det backen upp mot målet vid Fåfängan. Ojdå. Det var ju dunderbrant jättelänge. Ända in i mål! Men skönt att veta att man inte skulle behöva orka springa något efter backen i alla fall…

STHLM Above/Below
Upp mot målet!

STHLM Above/Below
Yaaay! I ran STHLM!

STHLM Above/Below
Uppifrån mål…

Tog en cache på Fåfängan, men begav mig sedan snabbt hemåt. Eftersom det inte fanns någon väskinlämning hade jag bara en tröja knuten runt midjan att ta till och jag var rädd att bli kall. Det var en solig och fin dag, men ganska kall.

Alla loppen har varit bra och jag är såklart sugen på att anta utmaningen 2018 också! Då återkommer Trail Run, STHLM10 och Urban Trail, men sista blir en överraskning. Above/Below var en engångsföreteelse och det var såklart kul att ha fått springa detta unika lopp. Jag fick en schnygg hjälm på köpet också…

Fler bilder:
» ‘STHLM Above/Below 2017’ på Flickr

Relaterade inlägg:

Kort lugg igen

Jag försökte fota mig själv före och efter – haha, det är så svårt att se vettig ut!

Efter 2½ år av att försöka få luggen att växa ut till något vettigt tröttnade jag. Den blev ju aldrig vettig! Så nu har jag kort lugg igen. Och det är sååå skönt! Jag har stört mig så mycket på hår som blåst in i ansiktet. Men mest på att det sett så trist ut. Min hårkvalitet lämpar sig bättre för kort hår, helt enkelt. Jag hade gärna haft lite längre, men jag vill inte kämpa för att ha långt på bekostnad av kvaliteten.

Jag ville ändå inte ha helt kort, så förutom luggen är det bara toppat och en smula uppklippt därbak. Kanske kan jag få till lite längre hår i övrigt. Men det är nog svårt att få håret på sidorna att hänga med, det blir väldigt tunt och slitet. Så egentligen borde jag väl ha riktigt kort, men tja, det får vara så här just nu i alla fall.

Relaterade inlägg:

Weekend i Tallinn med geocaching och veganmat

Geocaching-Tallinn efter vår framfart
Geocaching-Tallinn efter vår framfart. Glada gubbar är loggade cacher, det är väl det viktigaste att förstå… Jag noterade direkt nu när jag screenshottade denna att vi missat en cache vid katedralen, som uppenbart var längs vår väg. Den publicerades några dagar efter att vi var där. De två mystarna saknas från kartan, eftersom kartan jag screenshottade visade dem vid publicerade koordinater och det var en bit iväg.

Förra helgen ägnade jag åt en väldigt lyxig resa tillsammans med Ann. Extra lyxigt för att vi båda är geocachare och veganer och alltså väldigt synkade i vår syn på vad som är viktigt.

I fredags efter jobbet gav jag mig av mot Värtaterminalen där Ann väntade, efter att ha tillbringat hela dagen på bussen från Göteborg. Vi klev ombord på Victoria och lokaliserade vår lilla tvåbäddshytt, för att sedan ta ett varv på båten och till sist sätta oss i restaurangen Grill House där vi bokat bord eftersom de hade något veganskt. Eller ja, det fanns något veganskt på buffén också, men det kändes ovärt att betala buffépriset för att äta en bråkdel av allt som fanns. Veganrätten var en burgare, där själva burgaren visade sig vara rödbetsröra. Kanske inte jättekul eller matigt, men vi blev mätta (och trötta på rödbetsröra).

Vi var ju inte på båten för att festa precis, så vi tyckte mest det var skönt att få slappa på hytten tills vi ville sova. Med choklad från skeppsbutiken, förstås.

Efter en inte alltför god nattsömn åt vi frukost på båten (stooor buffé där väldigt lite var veganskt…) och till slut klev vi iland i ett grått och regnigt Tallinn.

Första cachen D-terminal fanns precis utanför terminalen. Där släppte vi varsin TB. Och det blev en till cache (Admiral 3) under promenaden mot hotellet och ytterligare en via en omväg från hotellet till Gamla stan där vi tänkte äta lunch: Port of Tallinn är Tallinns mest favoritmarkerade geocache, så den var på vår måste-lista. Och den fick hjärtan av oss också för att den var snyggt konstruerad och gömd på ett avundsväckande sätt. Hade gärna kunnat sätta upp en sån nånstans, men tror det är svårt att få till…

Gamla stan var väldigt fin! Den hade orimligt många souvenirbutiker, inte helt oväntat. Jag blev lite kär i de korta gatunamnen, vad sägs om Pikk? Eller Lai? Fanns många fina.

Vegan Restoran V
Efterrätt på Vegan Restoran V.

Lunchen blev på den restaurang jag sett mest rekommendationer om och vi blev inte besvikna. Vegan Restoran V i Gamla stan är riktigt mysig och fin med god mat. Jag åt Kale lentil pie with parsnip cauliflower puree and creamy hemp seed sauce (7.50€) och Ann valde Spicy oven-baked seitan tacos with cheese and guacamole (9.50€). Gott! Sen delade vi på en cupcake och en mangotårta till efterrätt och båda var llllljuuuuvliga, riktigt bra veganbakverk! Jag kan verkligen rekommendera restaurangen. Den var väldigt välbesökt och vi hade nog lite tur som fick bord för det blev fullt sen och även vårt bord var bokat lite längre fram. Men vi skulle ju inte sitta särskilt mycket längre än nödvändigt, eftersom vi hade viktiga saker att göra! Nästa cache, Niguliste kirik / St. Nicholas’ Church, låg vid en kyrka i närheten och var inga större konstigheter att få fatt i. Regnet hade avtagit, men det kändes rejält kallt att gå ut efter att ha myst på restaurangen.

Vi klev ut ur Gamla stan. Stadtluft macht frei bjöd på en del motstånd. Delvis kanske på grund av en märklig formulering i ledtråden. När vi väl var på rätt ställe förstod vi vad som avsågs, men höll inte riktigt med om att det kunde uttryckas på det sättet… Vi letade länge och väl på fel ställen i regnet som kom igång igen och var väldigt, väldigt nära att ge upp innan vi slutligen lyckades fiska fram gömman. Skönt att det gick!

Och skönt att ta en snabbing efter det, Kaarli-VR kunde vi nästan ta i förbifarten.

Sen gick vi förbi den mycket pampiga Alexander Nevskij-katedralen och så vidare till Tallinns domkyrka och cachen Toomkiriku/ Dome Church, som egentligen var väldigt lätt, men vi snurrade runt lite först.

Vi kom till en utsiktsplats där man såg mycket av Tallinn och turisterna stod uppradade med kamerorna. En trut spatserade kaxigt nära turisterna och blev fotad.

Tallinn + orädd trut
Fotogenisk trut.

I Tallinn finns en lyxig och helvegansk chokladbod Karu Talu Šokolaad som inte är öppen på söndagar, så vi såg till att få med den på lördagen. Mmmm… Vi fick smaka baileyschoklad och köpte med oss lite olika sorter. Ganska vuxna smaker och väldigt gott.

I Gamla stan finns en av de nya virtual-cacherna, Vana Tallinna nullpunkt /Zero Point of Old Tallinn, och självklart var vi tvungna att logga den. Vi behövde bara fota oss själva på mittpunkten (markerad på marken) så att en av fyra kyrkor syntes i bilden.

Tallinns mittpunkt
Vi och Tallinns mittpunkt.

Tallinns mittpunkt
Jag på Tallinns mittpunkt.

I närheten fanns ännu en kyrkcache, Old Thomas / Vana Toomas. Koordinaterna var lite off, men en snäll ledtråd gjorde den ändå till ett snabbt fynd.

Det blev faktiskt en DNF också. Vi letade en stund efter Invasion of the Geocoin Designers, men när vi läste loggarna såg vi att den redan var bekräftat borta. Strax efter att vi loggat ”needs maintenance” var den disablad. Så det räknas nästan inte som en DNF… eller det var i alla fall inte vi som var dåliga. :)

Första dagens tionde och sista cache blev en D3/T3, Patkuli trepi kummitus. Den var rolig. Lite bökig att komma åt, som sig bör för en T3, men ändå snabbt hittad. Jag var glad att jag hade mina tåliga och ganska vattentäta friluftsbyxor på mig.

Sen pustade vi ut på Vegan Inspiratsioon där Ann värmde sig med soppa och jag försökte värma mig med en inte-riktigt-så-varm-som-önskat risotto. Fina efterrätter hade de också och vi fick en gratis kopp te för att vi checkade in oss på Facebook och promotade dem.

Sen var det skönt att gå till hotellet och bara slappa på rummet tills det blev sovdags. Vi kände oss nöjda med 10 cacher första dagen.

På söndagsmorgonen åt vi hotellfrukost, som påminde väldigt mycket om båtfrukosten, men med tillägget att det stod en sojamjölk framme.

Vi var väldigt glada att komma ut i ett torrt Tallinn! Inget regn!

Nu ville vi upptäcka lite andra delar av Tallinn, så vi började knata mot Ülemiste och plocka cacher på vägen. Första blev Eve/Hämarik, som krävde lite geocachinginstinkt snarare än att hitta exakta angivna koordinater. Male / Chess var en myst jag löst hemma innan vi åkte och när vi kom fram till platsen såg vi en rad schackbord. Kändes rätt! Men vi letade länge och väl innan den riktigt snygga gömman ville uppenbara sig. Den fick en FP! Politseaia var också en myst jag löste hemma och den var också riktigt snyggt gömd… men själva burken var borta, så vi lade i en lapp bara. Jo, vi vet att vi var på rätt ställe, för det satt ett geocachingklistermärke där. Sikk annab alba togs lite i förbifarten och sen gick vi ut mot shoppingcentret Ülemiste där det skulle finnas en restaurang… men den hade flyttat. Vi tog tåget in till centrum och Balti Jaama Turg, där det fanns en massa små restauranger och butiker. Vi åt burgare på Veg Machine och efterrättsfikade på Toormoor. Gott, men inget under vistelsen kunde slå första fullträffen på Vegan Restoran V!

Rawfika på Toormoor
Rawfika på Toormoor.

Sen promenerade vi vidare mot en stadsdel jag var lite nyfiken på efter att ha läst en artikel om den: Kalamaja. Det var ett mysigt område med fina gamla hus. Här fanns en väldigt ny cache, Jahu / Vana-Kalamaja, som hittades snabbt på ett perfekt ställe där det kanske inte var helt trevligt att sticka in handen. Kalamaja Kalmistupark fanns i en park som varit en kyrkogård, men där stenarna använts som byggnadsmaterial under den sovjetiska ockupationen.

Ann loggar
Ann loggar i Kalamaja.

Sen tog vi en sväng längs havet och det kändes riktigt fint att få njuta av sol och hav. Vi var väldigt glada att få se bättre väder också.

Lennusadam / Seaplane harbour blev första cachen längs strandpromenaden. Patarei var riktigt snyggt gömd och med en bra ledtråd. Kalarand var verkligen på stranden. Och sen blev det en riktig favorit igen: Linnahall. Linnahall är ett övergivet eventcenter som byggdes av hemskt mycket betong till OS 1980. Där fanns bland annat ishall och konsertsal. Vi hade sett ena änden av det enorma Linnahall när vi gick från hotellet till stan och undrat vad det var för någonting och nu fick vi svar. Själva cachen låg på stranden en bit ifrån, men vi började med att ta en liten sväng uppför trapporna på Linnahall och titta in på några avspärrade ställen. Det bjöds på fin utsikt och massor av graffiti, samt en ganska eerie känsla. Lite urban exploring light. Men det började vara dags att hämta väskorna på hotellet, så vi fick se till att hitta cachen. Den var ganska knepigt gömd, eller rättare sagt, det fanns många potentiella gömställen, så vi gav oss själva max en kvart och höll tummarna. Det gick! Kändes bra att avsluta med en solklar FP-logg. Både för gömstället, burken och framför allt för att vi fick veta mer om det fascinerande Linnahall.

Linnahall
Linnahall.

Linnahall
Linnahall

Linnahall
Linnahall.

Linnahall
Linnahall.

Det blev 10 cacher dag 2 också, så 20 stycken totalt.

Sen blev det lagom att hämta väskorna och promenera iväg till båten Baltic Queen. Vi kom ombord i god tid och kunde slappa lite på rummet innan vi hade vår restaurangbokning vid avfärd 18:00. Vi åt på samma restaurang som på ditvägen (eller samma konceptrestaurang, det var inte samma båt och det såg inte likadant ut), men var inte sugna på samma mat, så vi åt en förrätt med en sideorder och en dipp. Blev ok… Sen lite shopping på båten innan vi slappade i hytten. Vi kom till Stockholm 10:15 och Ann åkte vidare med buss och jag åkte vidare hem.

Det var en riktigt bra resa! Vi kände verkligen att vi fått se många olika sidor av Tallinn. Gyttret av gator och de vackra husen i Gamla stan, bilförortskänslan på väg mot Ülemiste, charmiga Kalamaja, promenaden längs havet och till sist den kusliga stämningen vid övergivna Linnahall.

Fler bilder:
» ‘Tallinn oktober 2017’ på Flickr

Relaterade inlägg:

A good marriage + 1922 av Stephen King

Den här läste jag som e-bok medan jag nattade Sander. Stephen King är ju alltid bra och berättelsen lät intressant. Jag förstod inte först att boken innehöll två kortare berättelser, nämligen även bonusen 1922.

A good marriage handlar om Darcy som har varit gift med Bob i 25 år. De har två barn som är utflugna och håller på att skapa sina egna liv. En dag när Bob är bortrest och Darcy letar efter batterier i garaget hittar hon i stället bevis för att det är Bob som är seriemördaren Beadie. Han har mördat åtskilliga kvinnor och ett barn. Och hon har inte misstänkt någonting.

Hon vill sätta dit honom. Men hur ska hon kunna göra det? Det kommer att förstöra livet för barnen! Hon måste ta tag i saken själv på något sätt.

I 1922 handlar det i stället om en man som bekänner hur han snärjde sin son i att vara delaktig i mordet på hustrun/mamman. Allt på grund av en konflikt angående lite mark… De lyckas undanröja spåren, men Livet straffar dem ändå…

Två klart läsvärda små berättelser om otäcka saker.

Den episka läsutmaningen
Nu kan jag fylla i skräck i alla fall!
5. En skräck/horror-bok.
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (Upptagen)

BokinfoTitel: A good marriage
Författare: King, Stephen
Relaterade inlägg:

Bokcirkelbok: Öppnas i händelse av min död

Jag och Anna startade ju en bokcirkel i somras och nu har jag gått med i en till, Vego-bokklubben. De har hållit på ett tag med liknande koncept som vår bokcirkel, men vi kände inte till den när vi körde igång. Första boken för min del blev Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Jag har sett författarens namn lite här och var, så jag var lite nyfiken på henne. Och den här boken låter ju så sjukt spännande enligt baksidestexten:

Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…

Ja, det är en bra säljtext, som säkert har gett boken många läsare. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en smula fult… eller jag känner mig i alla fall lite, lite lurad. Det blir en så himla stor grej när man får vänta halva boken på att veta vad det står i brevet. Och riktigt löjligt blir det när författaren verkligen anstränger sig för att dra ut på det, genom att låta personen ta upp brevet, läsa det och sen bara återge brottstycken, för att sen växla kapitel och perspektiv… alltså, meh! Fast vid det laget är det visserligen inte heller särskilt svårt att förutse vad som står i brevet. Det här är nämligen en ganska förutsägbar bok, som binder ihop allt väldigt snyggt men en smula krystat…

Men nu låter jag väldigt negativ. Det var mysigt att läsa boken och väldigt trevligt att ha bokträff om den. Lite mer om handlingen kanske? Boken utspelar sig i Sydney. Det finns ganska många personer i den och vi följer huvudsakligen Cecilia, Tess och Rachel.

Cecilia är hon som hittar brevet. Hon är gift med John-Paul och han är i de flestas ögon ett riktigt kap, men så är Cecilia väldigt framgångsrik också. Visserligen är hon hemmafru, men hon driver också blomstrande Tupperware-försäljning och tjänar nog egentligen mer än sin man, men det pratar man helst inte om.

Tess tar sin son och flyr hem till mamma i Sydney, efter att hennes liv i Melbourne gått i kras. Hennes man och hennes kusin har blivit kära i varandra. Tess är den karaktär jag blir mest intresserad av och som känns mest levande för mig. Men jag hade hellre sett ett annat slut för henne.

Rachel bär på mycket sorg och ilska efter att hennes då tonåriga dotter Janie mördades för många år sedan. Hon är nu änka och har ett knepigt förhållande till sin son, som hon lite tappade bort mitt i all sorg, och framför allt hans fru. Livets enda glädjeämne är det lilla barnbarnet och nu meddelar sonen och sonhustrun att de tänker flytta till USA i några år.

Det var roligt att läsa något från Australien, men jag fick inte någon vidare positiv bild av samhället. Det känns lite som 50-talet, med alla dessa hemmafruar som sköter allt med barnen och männen som är någon helt annanstans.

Den episka bokutmaningen
Nä, det gick ju inte så bra att hitta något att sätta den här boken på i den episka läsutmaningen
43. En bok skriven av en författare från Oceanien. (Upptagen)
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel. (Upptagen)
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (Upptagen)

BokinfoTitel: Öppnas i händelse av min död
Författare: Moriarty, Liane
Relaterade inlägg:

Streptokocker i såret och i halsen

Joråsåatteh. Såret var svinkoppor/impetigo. Streptokocker.

Jag hade bestämt mig för att jobba hemifrån i fredags och ringa husläkaren för att få en akuttid när som helst under dagen, så de fick ta en titt på armen. Efter en vecka var såret fortfarande väldigt vätskande och varande. Men redan kvällen innan började jag dessutom känna av något i halsen.

På fredagsmorgonen hade jag definitivt ont i halsen och kunde se vita prickar därnere. Så när jag ringde blev det för två ärenden. Fick en tid sent på eftermiddagen och den som bokade in mig varnade för att det bara var 20 minuter och att två ärenden kanske inte skulle hinnas med.

Då hade jag inte svinont i halsen ännu och jag hade aldrig sökt så tidigt för halsfluss om jag inte vetat att vi hade streptokocker i familjen (Jonas har haft två halsflussar och Ava äter Kåvepenin som symtomfri streptokockbärare). Men det var ju väldigt bra att få hjälp fort, visade det sig. För innan läkartiden hann det bli mycket, mycket värre.

Det tog max ett par minuter hos läkaren för hon tyckte det var så solklart. Behövdes ingen provtagning. Jag fick Kåvepenin, samma tabletter för halsen som för armen, smidigt.

Det halsonda försvann ganska snabbt efter påbörjad kur. Väldigt lyxigt att börja kuren såpass tidigt i sjukdomsförloppet ändå.

Såren (det spred sig till två ytterligare ställen, fast de hann bara bli prickar) torkade fort också. Det är inte vackert ännu, men det går åt rätt håll. (Efter att ha bildgooglat på svinkoppor är jag ju för övrigt vansinnigt tacksam över att bara ha fått lite på armen…)

Men åh, vad jag har varit trött även efter att Kåvepeninet kickat in! Det är som att jag inte varit vaken ens när jag varit vaken. Ingen koncentrationsförmåga och hjärtat rusade i bröstet så fort jag gjorde något ansträngande som att… typ gå upp ur sängen. Så jag har sovit och sovit och sovit… Är inte riktigt pigg än, fast idag lyckades jag skrapa ihop en halv dags jobb hemifrån och imorgon är planen att gå till jobbet på riktigt.

Relaterade inlägg:

Oväntat skoköp

I söndags gick jag en geocachingpromenad, men först tog jag återvinningen och ett snabbt ärende till Ica Maxi… och kom därifrån med ett par skor!

Jag har spanat på barfotaskor på sistone, för att mina fötter tycks ha fått ännu svårare än tidigare att trivas i skor och jag verkligen vill ha breda och platta skor. Jag provade ett par uttalade barfotaskor och ett par som var åt det hållet, men de kändes inte helt hundra och eftersom de var dyra vågade jag inte riktigt chansa. Har varit på Skopunkten och provat billiga skor också, men inte blivit sugen på något.

Men så fick jag syn på dessa på Ica Maxi för 249 kr och de hade bäst kombo av komfort och kontorsproperhet hittills. Inte perfekt sköna kanske, men det blir ju ingen större investering att chansa på att de blir bättre när jag gått in dem.

Får se hur det går. Jag tyckte jag kände att de tog i min besvärliga stortåled på högra foten (som fick mig att ditcha förra paret skor…) när jag premiäranvände dem idag… fast bara lite.

Hur som helst duger de ju inte i smällkallaste vintern, men jag hoppas att de formar sig litegrann och blir sköna att använda så här i mittemellantider. Vi får se…

Relaterade inlägg:

Infekterat sår

I fredags kliade jag mig på armen och tänkte ”konstigt, myggbett nu?”. Det som såg ut som ett sönderkliat myggbett svällde dock upp och blev till en sårkrater med väggar av var… hu. Armen var rätt öm där ett tag. Jag fick lite feber- och frossavibbar också, men det gick över och jag hade bara mätt upp 37,9 som mest… men får man feber av ett infekterat sår så ska man söka hjälp, så det var lite nervöst där ett tag.

Jag egenvårdade med alsolspritförband och efter en natt med det hade svullnaden och varandet gett med sig betydligt och det hade säkert varit bra att fortsätta med det, men både spriten och tejpen går hårt åt huden runtomkring, så idag har jag luftat.

Vill man se hur det ser ut kan man klicka här, annars kan man strunta i det.

Nu kliiiiiar det som attans! Mer det än att det gör ont. Men ungefär lika störande… gaah! Hoppas det är ett bra tecken.

Det får gärna sluta kännas så mycket snart…

Ava var snäll och kom med ”kylgrejen” till mig nu. Det var faktiskt riktigt skönt.

Relaterade inlägg:

Det blev bra med skorna

 

Phew, skorna jag köpte funkar. Den skavande kanten slutade skava när jag gått i dem lite.

Men igår var det kallt och då kände jag att jag skulle behöva några varmare och tätare.

Jag gillar att dessa är lätta, platta och med ganska tunn och mjuk sula. Jag är nog lite åt barfotaskohållet i mina preferenser. Känner för att hitta höst/vinterskor med liknande kvaliteter. Ska prova ett par jag spanat på i helgen…

Relaterade inlägg:

Lösenordsskyddad: Nya team på jobbet

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Relaterade inlägg: