2017: En sekund om dagen

2017: En sekund per dag

Som jag skrev om i februari antog jag utmaningen 1 Second Everyday för 2017. Alltså att filma en sekund om dagen, varje dag. Och jag lyckades baske mig, typ i alla fall. Två dagar glömde jag helt och ersatte med stillbilder (se om ni kan hitta dem) och sen kanske jag har fuskat någon gång och filmat något dagen efter… men bara ett par gånger. Så jag tycker att jag var ganska duktig i alla fall.

Jag vet att några av mina sekunder fick väldigt dålig kvalitet, jag vet inte varför. Jag är också medveten om att jag kanske fått med en del folk som jag inte normalt sett skulle lägga ut bild på hur som helst, men tyckt att det fått vara ok när det är en av alla sekunder inbakad i en lång film. Om någon ändå känner att det var oönskat och dumt, hör av er så fixar jag såklart.

Och nu känns det lite… tomt. Som att jag borde fortsätta ett år till. Men samtidigt är det ju ganska skönt att slippa tänka på varjedagssysslor. Så jag borde inte…

Relaterade inlägg:

Mitt 2017

2017 var året då…

Kort version: Jag bestämde mig för att byta jobb och sista dagen på Valtech blev precis innan julledigheten. Jag besökte två länder: Tyskland (med familjen) och Estland (weekend i Tallinn med Ann, geocaching och veganmat). Mest aktiva hobbies: geocaching, läsning och mot slutet av året äntligen skrivande igen. Jag blev aktiv i två bokcirklar. Löpning höll i sig som min motionsform, inte utan motgångar men jag sprang i alla fall 12 lopp! Jag och Jonas såg Frida Hyvönen och Radiohead. Huvudsemesternöjet var två veckor på Gotland.

Lång version:

Det här är kanske i ärlighetens namn mer en sammanfattning av årets bloggande än av året. Jag har missat att blogga om mycket i år för tiden har inte räckt till. Men det är ju det jag bloggats om som är lättast att komma ihåg nu när jag summerar…

Sammanfattningar om böcker, film och musik kommer separat.

Relaterade inlägg:

Min julklappsbytesbok: The Jungle av Upton Sinclair

Jag är väldigt glad att jag kom på att ordna ett julklappsbokbyte innan det var för sent. Det måste bli en årlig tradition!

Boken jag fick var en sån där som man ”ska” ha läst, men som jag inte läst. Men nu har jag!

The Jungle av Upton Sinclair handlar inte alls om någon djungel i vanlig mening, utan om litauiska immigrantarbetare i Chicago i början av 1900-talet. De sliter hårt i en fruktansvärd köttindustri och det hör till vardagen att bli lurad och bedragen av såväl arbetsgivare som husförsäljare. Huvudpersonen Jurgis är positiv till en början och beredd att slita hårt för att få till en bra tillvaro för sin älskade Ona och familjen runtomkring. Men motgångarna blir för svåra.

Sinclair skrev romanen baserat på verkliga förhållanden och argumenterade för socialism, vilket märks i boken. Han avslöjade fruktansvärda förhållanden, både för arbetarna och vad gäller matfusk. Boken rörde upp en hel del när den kom.

Jag läste ”an adapted classic”, vilket alltså är en förkortad version av boken. Det är kanske synd att jag inte ärligt kan säga att jag har läst hela, men det är inte bara ett stycke ur boken utan hela är förkortad, så jag tror att det får räcka så. Det var tillräckligt med elände ändå… Men mycket intressant att ha läst den.

Den episka bokutmaningen
I utmaningen kan jag nu bocka för (fetmarkerade ”vinner”):
13. En klassiker.
48. En bok skriven av en författare som då var yngre än 30 år. (äntligen!)
22. En debutroman. (Upptagen)
58. En bok som rekommenderats av en vän. (Upptagen)
88. En bok du fått i present. (Upptagen)
90. En bok du läser på en dag. (Upptagen)
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (Upptagen – och det lär bli svårt att se filmen, som tydligen förlorats.)
97. En bok som förbjudits. (brändes i Nazi book burnings)

BokinfoTitel: The Jungle
Författare: Sinclair, Upton
Relaterade inlägg:

Magnus Chase and the Hammer of Thor

My name is Magnus Chase. Two months ago I died fighting a fire giant and woke up in Hotel Valhalla as one of Odin’s warriors. Time for a rest? I wish.

Detta är del 2 i fantasyserien om Magnus Chase och jag inser nu att jag läste del 1 under en period då jag hade bokbloggen pausad. Tråkigt, för det hade såklart varit roligt att läsa vad jag skrev om den…

Ettan fick jag i julklapp av Jonas av misstag, kan man säga. Han hade beställt en helt annan bok, men den här låg i paketet i stället (tillsammans med en följesedel med en helt annan persons namn på). Rätt bok kom senare, men han behövde inte returnera den felaktiga, så jag fick den.

I somras fick jag tvåan i födelsedagspresent och läste halva innan jag pausade för alla bokcirkelböcker som var tvungna att hinnas med. Men nu har jag alltså läst ut den.

Böckerna om Magnus Chase är en avslutad trilogi och trean gavs ut nyligen, så jag tänker att jag ska läsa den också. Bland annat för att jag har en punkt i min läsutmaning som är att läsa just en trilogi. :) Och det har man väl gjort när man har läst alla, antar jag, så det får ju bli den tredje boken jag sätter på det.

Jag läser inte speciellt mycket fantasy. Det här är humor-fantasy om nordisk mytologi skriven av en amerikan och det är ju lite kul. I första boken är Magnus Chase en ung uteliggare i Boston, men så blir han indragen i en massa dramatik och… tja, han blir en av de odödliga krigarna i Valhall.

I den här boken är han och hans färgstarka vänner på jakt efter Thors förlorade hammare, för att förhindra att Ragnarök sätter igång.

Stilen är väldigt intensiv och fyndig. Det är konstant action och massor av finurliga formuleringar. De går från en knivig situation till en annan och jag… blir lite matt, nästan.

Kapitelnamnen ger en liten hint om stilen:

  1. Could You Please Stop Killing My Goat?
  2. Your Standard Rooftop Chase Scene with Talking Swords and Ninjas
  3. My Friends Protect Me by Telling Me Absolutely Nothing. Thanks, Friends
  4. A Cheetah Runs Me Over
  5. My Sword Has a Better Social Life Than I Do

…osv

Jag får lite samma känsla som när jag läser Neil Gaiman faktiskt. Att jag verkligen beundrar hantverket och all research, att det är enormt coolt, men… inte riktigt så engagerande som jag hade önskat? Kul att ha läst och jag vill läsa klart serien, men jag kommer inte ha med böckerna på några favoritlistor.

Författaren Rick Riordan är mest känd för sina böcker om Percy Jackson, som verkar vara ett liknande koncept fast med grekisk mytologi. Det ska bli spännande att läsa trean om Magnus Chase, för det hintas i slutet av tvåan att Percy kommer att vara med i den.

Bokutmaningen
Boken passar in på följande i den episka läsutmaningen:
4. En fantasybok.
54. En bok som är metallicfärgad. (ja, delar av motivet och bokstäverna i titeln i alla fall, räknas det?)
72. En bok där huvudpersonen inte är människa. (inte riktigt, riktigt, väl?)
88. En bok du fått i present.

BokinfoTitel: Magnus Chase and the Hammer of Thor
Författare: Riordan, Rick
Relaterade inlägg:

Julfirande 2017

I år firade vi julen i Oskarshamn med farmor och farfar, Sven, Emma, Johannes och Timo. Det blev en del julstress dessförinnan, så det är ganska skönt att det är över…

Vår veganska del av julbordet innehöll de vanliga favoriterna. Grönkålsgrejerna är det bästa enligt mig, dvs den goda pajen och långkålen. Nytt för i år var en seitanskinka som jag gjort, men vi hade också den vanliga sojaskinkan från Astrid & Aporna. Seitanskinkan var ett experiment och det blev inte mer än ok. Den blev ganska torr och tråkig, faktiskt. Jag testade också att grava morot men dels blev den nog lite väl al dente och dels… eh, nä, inte så intressant. Vi hade vegansson, färdiga köttbullar och färdig korv, basilikatofu och mandel-sesam-tofu, färdiga grönkålsbiffar (också nytt, helt ok men inte så väldigt grönkåliga), vörtbröd, ost, brysselkål… ja, kanske glömmer jag något.

Till julgodis hade jag och barnen fixat chokladtryffel, arrakstryffel, saffranstryffel, Mozartkulor och ischoklad. Emma hade gjort knäck. Vi hade också fikon, dadlar, tomteskallar (Bubs-skumgodis) m.m.

Under granen var det fullt av julklappar såklart. Och den som fattades från sällskapet när tomten kom var Johannes, men så kom han tillbaka medan tomten delade ut alla paket…

Jag fick bland annat en Fitbit Flex 2 – kul eftersom jag varit nyfiken på att tracka sömn etc. :)

Relaterade inlägg:

Lite ihop av Johanna Lindbäck

Nej, jag vet, jag brukar inte skriva om barnböcker här… men nu ville jag det. Johanna Lindbäck skriver ju oftast ungdomsböcker, men det här är en 9-12-bok, precis som jag tror att den jag skriver på är. Eftersom jag gillar Johanna Lindbäck var jag såklart nyfiken att läsa den här boken i studiesyfte.

Det handlar om Majken som går i 6:an och inte är särskilt intresserad av killar. Det är däremot hennes kompisar och inte minst hennes bästis Tessan, som plötsligt slutar berätta saker för henne. I stället börjar hon hänga massor med den där jobbiga Belinda…

När Majken så smått lär känna den nya, snygga killen som heter Ivan klurar hon ut en plan. Om alla tror att det är något mellan henne och Ivan kommer hon att bli intressant för Tessan igen…

Boken är väldigt bra skriven. Jag blev också lite… jag vet inte, förvånad..? över att den liknar min berättelse på vissa punkter. Jag menar, bara en sån liten detalj som att Majken obsessar över namn… det gör min Milla också! Och Milla är inte heller lika intresserad av killar som kompisarna… plus en sak som jag inte ska spoila som är lite lik… men nej, det är ju inte helt samma story i alla fall som tur är.

Jag har helt klart mycket att lära av JL. Framför allt: dialog! Den är än så länge väldigt outvecklad i mitt utkast och jag måste verkligen jobba med den om det ska bli något. Jag tycker det är svårt, men jag får försöka följa tipset som bland andra JL brukar ge: att tjuvlyssna på folk i rätt ålder. Jag har ju ganska god tillgång till tredjeklassare åtminstone. :)

Angående namnbesattheten är detta bokens första mening:

Ava är ett snyggt namn.

Det tyckte vi var ganska kul, jag och dottern Ava. :) (och jag håller ju med, såklart)

Den episka läsutmaningen:
En fördel med att blogga om boken här är att jag då kan pricka av något i min bokutmaning!
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)
90. En bok du läser på en dag. (kanske liiite fuskigt när det är en barnbok…)

BokinfoTitel: Lite ihop
Författare: Lindbäck, Johanna
Relaterade inlägg:

Skriva barnbok av Annika J. Nasiell

Som tidigare chefredaktör för Barnens Bokklubb är Annika J. Nasiell en auktoritet inom barnboksbranschen. Mycket därför blev jag nyfiken på att se vad hon har att säga om att Skriva barnbok när jag stötte på boken med just den titeln. Och såklart för att jag tänker en hel del på barnboksskrivande nu, eftersom jag börjat omarbeta ett av mina gamla manus och hoppas få rätsida på det så småningom.

Boken är liten och lättsam, kort och snabbläst. Den innehåller en del skrivövningar som jag inte gjorde (…ja, jag erkänner…), men som det finns linjerade sidor i för att göra. Det kunde jag såklart inte ha gjort eftersom jag lånade boken på biblioteket (fast nu tänkte jag just att det kunde ha varit rätt kul om någon fyllt i den före mig!), men jag tror inte att jag skulle ha skrivit direkt i boken även om jag ägt den.

Annika J. Nasiell går igenom skrivandets grunder på ett trevligt sätt med barnboksvinkling och bjuder dessutom på citat från riktigt tunga författarnamn, som Astrid Lindgren, Peter Pohl, Mårten Melin och Lisa Bjärbo.

Trevlig läsning som passar bra om man behöver en lättbegriplig snabbguide till skrivande.

Den episka bokutmaningen
I den episka bokutmaningen hittar jag följande som passar:
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
7. En faktabok. (Upptagen)
73. En bok om böcker eller läsning.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)
En är ju bättre än ingen!

BokinfoTitel: Skriva barnbok
Författare: Nasiell, Annika J.
Relaterade inlägg:

Veganbokprat #4: Never let me go med julbord på Koloni

SPOILER ALERT

Den här boken är skriven så att man har väldigt lite information från början och det häftigaste är nog att läsa den utan att veta mer. Men väldigt ofta när det skrivs om boken spoilas det vad det handlar om. Det är för att det är väldigt svårt att skriva något om den utan att avslöja det, så jag valde att spoila även här. Men om du inte redan vet från något annat håll kan du väl sluta läsa nu och börja läsa boken i stället. Den är bra!

Till Veganbokprat #4 föreslog jag att vi skulle läsa något av årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro och så röstade vi fram Never let me go. Vi träffades på Koloni Telefonplan där vi diskuterade boken under inmundigande av deras fantastiska och helt veganska julbord.

Boken utspelar sig i en alternativ version av 1980-90-talets England. Berättaren Kathy berättar i jag-form om sitt liv, och framför allt uppväxten på internatskolan Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy, på ett sätt så att informationen portioneras ut lite i taget. I början säger hon liksom i förbifarten att hon är vårdare av donatorer, men det som inte är jättetydligt om man inte läst det utanför boken är att barnen på Hailsham inte är några vanliga barn. De är kloner som föds upp för organdonation. Just på Hailsham (det antyds att det finns många ställen med olika villkor) får barnen bra utbildning och de har personal som försöker visa för omvärlden att de är människor och inte bara objekt att skörda organ från. Men omvärlden vill inte så gärna lyssna, eftersom organdonationerna räddar så många liv på ”riktiga” människor.

Trots att hela klon-och-donation-grejen är något som mest finns med i bakgrunden ägnade vi nästan allt prat åt det. Det går såklart att dra paralleller till veganism och frågan vad som ger människor rätten att bestämma att vissa varelser är våra att utnyttja som vi vill.

Men det boken ägnar flest ord åt är egentligen relationerna. Ruth har en förmåga att skapa drama, då hon är både fantasifull och manipulativ. Hon är en häftig karaktär som jag liksom älskar att hata.

För ganska länge sedan nu såg jag och Jonas filmen som är baserad på boken. Eftersom jag har guldfiskminne när det gäller de flesta filmer kom jag inte ihåg särskilt mycket. Jag kom ju ihåg den stora grejen, att de var kloner som föddes upp för organdonation, men inte så mycket detaljer. Jag mindes lite av stämningen mellan vännerna, men inte så att jag kunde sätta ord på konflikterna. Jag var ganska nyfiken på att höra när de andra i bokcirkeln förstod grejen med klonerna och organdonationerna, men många av dem hade fått det spoilat av presentationstexter om boken. Knepigt det där, för man måste ju skriva ganska intetsägande och föga intresseväckande om man inte får ta med det, men samtidigt är det ju synd att spoila!

Jag tyckte i alla fall väldigt bra om boken och skulle gärna läsa mer av Ishiguro. The Remains of the Day ligger ju nära till hands att välja, inte minst för att den skulle låta mig bocka av ”34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.” i den episka bokutmaningen.

Den episka bokutmaningen
Med den här boken kunde jag pricka av följande i utmaningen:
3. En science fiction-bok. (om än väldigt lågmäld sf)
21. En dystopi.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
41. En bok skriven av en författare från Asien. (räknas född i?)
64. En bok som är skriven i jagform.
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.

BokinfoTitel: Never let me go
Författare: Ishiguro, Kazuo
Relaterade inlägg:

Bokcirkelbok: Kejsarn av Portugallien med julbord på Kokyo

Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen.

Den andra boken jag var med och diskuterade i Vego-bokklubben blev en jag föreslog: Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, utgiven 1914. En riktig klassiker som jag kände att jag borde ha läst. Jag har ju läst Gösta Berlings saga för länge sedan och hade för mig att jag tyckte den var ganska seg, men jag lät ganska positiv ändå i inlägget om den. Jag har ändå tänkt på den mer som en bok som är kul att ha läst än en bok som är kul att läsa… Jag hade högre förväntningar på Kejsarn av Portugallien och de infriades. På 90-talet såg jag i oklar omfattning (jag och mitt minne) miniserien med Ingvar Hirdwall som Jan i Skrolycka och det jag minns från den är framför allt en stämning som jag ville läsa boken för att få uppleva igen.

Det handlar alltså om Jan i Skrolycka och hans Kattrina, som verkar leva ihop mest av praktiska skäl och sliter och släpar utan några direkta glädjeämnen i livet – ända tills de, till Jans initiala förtret, blir föräldrar. Så fort han får dottern i sina armar händer något med Jan, det är som att en helt ny del av honom väcks till liv. Aldrig har han känt något liknande förut, nej han har nog knappt känt något över huvud taget. Kärleken som väcks till dottern Klara Gulla är omvälvande och fantastisk. Första delen av boken gör anekdotiska nedslag under Klara Gullas uppväxt och det görs tydligt att det finns ett starkt band mellan far och dotter.

När familjen råkar i ekonomiska bekymmer föreslår Klara Gulla (18 år) att hon ska ta anställning i Stockholm och skicka hem pengarna som behövs för att klara knipan. Jan försöker lösa det på annat sätt, eftersom han inte vill vara utan henne ens en kort tid, men när han förstår att hon inte enbart erbjudit sig av självuppoffrande skäl utan för att hon faktiskt vill komma loss och ut i världen går något inom honom sönder. Hon åker iväg och pengabekymren löser sig, men Klara Gulla varken skriver eller kommer hem. På omvägar får de höra att hon råkat i dåligheter. Jan kan inte ta in det utan skapar sig en fantasibild av Klara Gulla som kejsarinnan av Portugallien, som en dag ska återvända till dem. Som kejsarinnans far börjar han titulera sig kejsare och bete sig som en sådan. Han dyker upp på de finare tillställningarna i bygden och kräver tillbörlig respekt.  Och åren går…

Jan är inte stollig, sa hon [Kattrina]. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på’n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.

Till slut kommer Klara Gulla tillbaka, men det blir inte som någon av dem tänkt sig. Och det är så sorgligt alltihop att jag grät en skvätt på slutet. Det blir många känslor: det är så fint med den starka faderskärleken som helt tar över Jan, det är frustrerande att Klara Gulla beter sig som hon gör (och att man får veta så lite om det som hände henne i Stockholm) och det är något visst med relationen mellan Jan och Kattrina, som jag till en början inte gav mycket för.

En väldigt bra bok att välja om man vill läsa något av Selma Lagerlöf, tycker jag.

Vego-bokklubben läste den inför en träff på Kokyo, där det serverades julbord. Några blev sjuka i sista sekund, men vi blev i alla fall tre personer som bokpratade och åt ett väldigt gott, om än inte så traditionellt julbord.

Om någon är intresserad av att ta över mitt exemplar av denna fina pocketbok är det up for grabs. Jag köpte den, men sparar inte böcker.

Den episka läsutmaningen
Den här gången kunde jag välja och vraka bland utmaningar att uppfylla!
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
6. En kärlekshistoria.
13. En klassiker.
14. En svensk klassiker.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.98. En bok som får dig att gråta. (Upptagen)
99. En bok som börjar med en ikonisk mening. (se citatet överst i inlägget)

BokinfoTitel: Kejsarn av Portugallien
Författare: Lagerlöf, Selma
ISBN: 9789174296006
Relaterade inlägg:

Skrivardag

Idag har jag haft en skrivardag! Jonas och barnen har varit på utflykt med museum med mera och jag har haft lägenheten för mig själv.

Jag har alltså plockat upp ett gammalt barnboksmanus som jag började på 2009. Jag har redan jobbat om det en del genom åren, dels levlade det från 6-9 till 9-12 och så flyttade jag det från 90-tal till nutid (det var väldigt mycket mer min egen mellanstadietid tidigare). Men den senaste omarbetningen är kanske både den viktigaste och den jobbigaste. Idag blev jag klar med den: att skriva om alltihop från första person nutid till tredje person dåtid. Alltså, det är ju ”bara” en barnbok på i nuläget lite mer än 20 000 ord, men ändå: försök bestämma sånt i ett tidigare skede. :D

Fantastiskt att jag blev klar idag. Jag behövde jag-formen för att komma närmare min huvudperson och det var många krystade och högtravande formuleringar som försvann pga att de verkligen inte funkade i jag-form. De var roliga att formulera, men texten blir mycket bättre utan dem.

Men jag har alltså bara ändrat väldigt grovt och mekaniskt för det mesta. Nästa steg blir att gå igenom allt noga igen och verkligen dra nytta av det nya berättarsättet och få bort mer av gamla rester som inte passar längre.

Ja och sen måste jag på något sätt lyckas förbättra alltihop beträffande strukturen och sånt större… Jag brukar bli så förlamad av sånt för att jag inte vet var jag ska börja, men just nu har jag faktiskt någon sorts flyt jag ska försöka klamra mig fast vid.

Det är roligt att skriva igen. Synd bara att det inte ryms riktigt i vardagen, idag var ju speciellt.

Och imorgon är det jag som ska ta med barnen ut och Jonas som får göra vad han vill hemma. Dvs spela tv-spel. Alla har vi våra olika prioriteringar… :)

Relaterade inlägg: