Sander kan säga R!

Stor händelse! Sander kan säga R! Plötsligt gick det bara! Nu pågår arbetet att få in det i pratet också. Det går hur bra som helst att säga i ett isolerat ord, med fokus på det. Lite lagom övertydligt och ibland ett litet extra vokalljud innan för att få till det. Han tycker det är kul och övar självmant också. Ibland kommer det in i pratet, ibland inte. Ibland påminner vi, ibland inte.

Snart är gulliga småbarnspratet över…

Relaterade inlägg:

Min amerikanske bror


Före den här bloggens tid, läsåret 98/99, var jag i USA som utbytesstudent. Jag bodde i Redfield, South Dakota, hos en familj med fyra barn. Äldsta barnet var Adam, 13. Han hade långt, lockigt hår, spelade Aerosmith hela nätterna i rummet vägg i vägg med mitt, och vi brukade gå ut på promenader i en stad där alla körde bil. Efter läsårets slut åkte jag hem… och sen dess har jag inte sett någon därifrån. Ja, eller, efter några år kom myspace och sen Facebook, så jag fick se hur de såg ut när de blivit äldre (de andra barnen var 3, 7 och 9 när jag kom, så det har ju hänt en del).

I tisdags kom Adam med sin fästmö Becky till Stockholm för att övernatta en natt innan de skulle vidare mot Örebro och sen på turné med Adams band Russian Girlfriends. Han hörde av sig och vi lyckades sammanstråla och ta en promenad i Stockholm, lite som att promenera i Redfield men ändå inte.

Det var väldigt trevligt att träffa dem!

Midnattsloppet och Bellmanstafetten

Nu springer jag så många lopp att jag inte hinner blogga om dem! :)

I startfållan till Midnattsloppet

Jag har sprungit två lopp med jobbet. Eller ja, med och med, jag såg ingen från jobbet när jag sprang Midnattsloppet (10 km), men på Bellmanstafetten (5 km) var vi ju ett lag. Midnattsloppet var 19 augusti och jag hade starttid 22:20. Startgruppen (4c) hade uppskattad tid 55:00-59:59 min, men det var heeeelt omöjligt att hålla den hastigheten. Superdupertrångt i ca 6:30-fart och ingen idé att försöka ta sig förbi någon. Jag bara hängde på och första 5 km kändes väldigt lätta, med undantag för en monsterbacke. Sen blev det lite tyngre och då kunde jag inte skylla på att jag sprang rådande fart längre… men men, jag gick i mål på 1:06:29 och fortsatte trenden att springa långsammare för varje millopp…

Redo för växling i Bellmanstafetten

Bellmanstafetten var 24 augusti och vi var fyra fempersonslag (5 km per person) från jobbet (eller ok, någon sprang dubbla sträckor). Jag sprang långsammast av alla, men var ändå nöjd att komma under 30 minuter. Officiell tid 29:35. Efter loppet stannade jag kvar på området och tog några geocacher.

Relaterade inlägg:

Bokcirkelbok #2: Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Andra boken i vår bokcirkel blev första boken i Neapelkvartetten av Elena Ferrante (pseudonym). Ferrantes böcker har ju synts lite överallt på sistone, har varit svårt att undgå dem om man är det minsta bokintresserad. Så det är klart att man blir nyfiken!

Boken berättas av Elena, som blickar tillbaka på sin barndom och ungdom i femtiotalets Neapel. Vännen (rivalen?) Lila spelar en oerhört stor roll, liksom kvartert där de bor, alla människorna där och det ständigt närvarande våldet. I grundskolan är Elena och Lila bäst i klassen, men Lila är alltid ännu bättre. Sen sätter hennes familj käppar i hjulen, hon får inte vidareutbilda sig. Det blir Elena som läser vidare, medan Elena förväntas hjälpa till hemma och i faderns skomakarverkstad, för att sedan gifta sig ung.

Lila är en minst sagt knepig person. Hon är så oerhört begåvad, men det är svårt att veta var man har henne. Flickornas vänskap är långt ifrån enbart positiv – Lila utmanar Elena att göra saker hon egentligen inte vill och Elena gör allt för att följa väninnan och bevisa sin duglighet.

Det finns ju fyra delar totalt och jag vill absolut läsa vidare. Första delen är intressant, jag vill verkligen veta mer om Elena och Lila. Men det hettar aldrig riktigt till, blir aldrig riktigt spännande eller engagerande, utan håller sig på en jämn men hög nivå hela tiden.

Jag har reserverat tvåan på biblioteket. Det är lång kö, men det är helt okej, jag läser gärna annat emellan.

Bokcirkelträffen blev väldigt trevlig, men vi var bara två som kom (!) och båda hade bakat snickerskakor (!). (Great minds think alike, eller nåt.)

Den episka bokutmaningen
I den episka bokutmaningen bockar jag nu av…
2. En bok översatt från ett annat språk än danska, norska eller engelska.
(44. En bok av en författare med samma förnamn som du.) Nästan… Är ju samma namn i olika varianter…
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel.
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (Upptagen)

BokinfoTitel: Min fantastiska väninna
Författare: Ferrante, Elena
Relaterade inlägg:

Vyssan lull (Hammarbyserien del 3)

Japp, jag läste trean också. Och den var också spännande och helt okej. Men alltså de här omslagen… ”Mamma, är det där en kniv?” ”Jaa..” ”Varför då..?” Ja, vad säger man?

Nu handlar det om en filippinsk kvinna och hennes två små barn som hittats mördade. Och ju mer som nystas, desto mer får man veta av den intrikata berättelsen som leder dit. Även för Hammarbypoliserna blir det en del drama.

Kan tänka mig att jag lånar fyran på bibblan så småningom, om nu inte den också skulle dyka upp i något bokbytarsammanhang, förstås.

Episka bokutmaningen
Ja, till förra delen i serien gick det ju inte att hitta någon ny match i utmaningen… Men kanske kan jag få till en för denna…
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
50. En bok som är så ful att du knappt vill läsa den. Ja, jag tror faktiskt att det får bli denna. Inte så att själva designen är ful, men visst är det fult och otäckt att ha en blodig kniv på framsidan. Det var inte så kul att ha den liggande framför barnen…
74. En bok som utspelar sig i en stad där du har bott. (Upptagen)
101. En bok som passar i en kategori du hittar på själv: En deckare (Upptagen)

BokinfoTitel: Vyssan lull
Författare: Gerhardsen, Carin
Relaterade inlägg:

Mamma, pappa, barn (Hammarbyserien del 2)

Jag var ju inte överdrivet förtjust i Pepparkakshuset, men folk verkar gilla den här serien och eftersom jag hittat de tre första delarna gratis ville jag ge dem en chans… Och den här boken kom jag faktiskt bättre överens med. Nu tände det till, så att jag faktiskt brydde mig om det jag läste, det blev spännande. Kanske lite tack vare att jag som förälder ömmar för utsatta barn, som är temat i boken.

Det handlar dels om en sextonårig tjej som hittas mördad på en Finlandsfärja. Hon lämnar en lillasyster och en alkoholiserad mor som har fest med andra alkisar hemma i lägenheten mest hela tiden. Det handlar också om ett spädbarn som hittas övergivet i sin vagn. Strax därefter hittas en död kvinna, som måste vara barnets mamma. Men det tar tid att identifiera henne och därmed också att få reda på att det finns ett till barn ensam kvar i en lägenhet. Sen får man fortsättning om personerna på Hammarbypolisen också.

Helt okej mysig sommarläsning.

Den episka läsutmaningen
Nu börjar det bli svårt på riktigt, att hitta något från utmaningen som passar, är jag rädd…
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
(70. En bok som utspelar sig till sjöss.) (alltså… det känns lite långsökt, delen på Finlandsfärjan är så kort…)
74. En bok som utspelar sig i en stad där du har bott. (Upptagen)
(76. En bok med ett fordon.) (alltså… inte så värst mycket mer än någon annan…)
101. En bok som passar i en kategori du hittar på själv: En deckare (Upptagen)
Jaha, nähä… ingenting då.

BokinfoTitel: Mamma, pappa, barn
Författare: Gerhardsen, Carin
Relaterade inlägg:

Ferry tales

När jag var yngre fick jag ofta frågan om jag var släkt med Bryan Ferry (nej), på senare år har jag fått frågan om jag är släkt med Björn Ferry (ja). Han är min syssling (farfars brors barnbarn) om jag inte fått något om bakfoten, men vi har aldrig träffats. Och jag tittar ju inte alls på tv och intresserar mig inte för skidskytte eller sport över huvud taget, så andra har liksom haft mer koll på honom än jag. Det kändes som att jag åtminstone borde läsa hans bok. Så det gjorde jag. Trots bristande intresse för ämnet och ingen lockelse till den ganska grova stilen jag förstått att han har. (Så passande för min läsutmaning, då kan jag ju faktiskt bocka av ”80. En bok du ärligt tror är dålig.”, vilket kändes svårt annars – och jag skulle nog egentligen inte använt ordet ”dålig” själv, men tror det här blir så nära jag kommer, så det får bli så.)

Jag vet inte riktigt när det var jag började läsa den. Men mitt första intryck var väl ungefär som jag trodde. Jag har svårt att tycka att det är kul att vara grov (han skriver ju om en del privata saker, kan jag nöja mig med att skriva för att inte få konstiga googleträffar…) och att driva med folk. Jag skruvar också på mig obekvämt när han recenserar folk väldigt ärligt, herregud, de kan ju läsa det där… Och sen blev jag lite uttråkad av att allt var väldigt mycket samma, samma. Ni vet, han tränar, tränar lite till, tränar lite mer, sen tränar han lite… inget konstigt, för det är såklart det han gör. Men efter halva boken ungefär tog jag en lång paus och återupptog läsningen nu i sommar. Och jag läste klart! Nu springer jag ju själv regelbundet och även om det såklart inte kan mäta sig med en elitidrottssatsning kunde jag förstå på ett mer personligt plan det han skriver om skador och sjukdomar som sätter käppar i hjulet. Det var en sak som hjälpte mig att komma närmare berättelsen. Den andra saken var det han skrev om sin son och att han måste vara borta så mycket under sonens aldrig återkommande barndom, ”bara”, för att han ska träna och tävla i sin sport. Jag tyckte att han skrev fint om det och att hans kluvenhet och sorg över det kändes i hjärtat.

Så det blev en ganska bra läsupplevelse till slut. Kul att veta lite mer om Björn Ferry och om hans fru Heidi Andersson – jag har sett filmen om Armbryterskan från Ensamheten tidigare och hon verkar ju cool, så kul att få veta lite mer om henne också.

Den episka bokutmaningen
Oj, den här boken stämde ju in på massor av punkter i utmaningen! Väljer (fetmarkerar) de jag tror är svårast att uppfylla med andra.
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
18. En biografi eller memoar.
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
60. En bok din pappa gillar. Han har läst den åtminstone och verkade tycka att det var kul att ha läst den. Tror inte han läser så mycket annat, har aldrig pratat om någon annan bok med honom i alla fall.
62. En bok berättad ur manlig synvinkel. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform.
77. En bok med sport. (Upptagen)
79. En bok du tidigare börjat läsa, men inte läste klart.
80. En bok du ärligt tror är dålig. (men den var helt okej!)

BokinfoTitel: Ferry tales
Författare: Ferry, Björn
Relaterade inlägg:

Ava kom in på gitarrkursen!

Idag öppnade anmälan till Kulturskolan och Jonas lyckades knipa en plats på grundkurs i gitarr till Ava. Det trodde jag nog inte, för de flesta platser hade redan gått åt till förtur. Men det gick!

Det börjar redan på måndag! Och det står inte tydligt någonstans hur det funkar, ska man ha fixat instrument till dess? Vi vet ju inte ens om hon ska ha storlek 1/2 eller 3/4…

Nåväl, jag hoppas det blir bra detta. Och att hon fortsätter vilja spela när det blir verklighet också.

Ava om några år? :)

Nu ska vi alltså hinna med gitarrläxor också?!

(inlägget innehåller gratisbilder från Pexels)

Min första webcam-cache

I lördags var jag på stan och letade primärt skor, men letade lite cacher också såklart. :) Extra kul var det att jag tog en webcam cache, GC50A5 Keep an eye on the road, som jag har spanat på länge. Den sorten är väldigt sällsynt och går inte att skapa längre. Det går ut på att man ska göra sig synlig på en specifik webbkameras foto och posta bilden, i stället för att hitta en burk och skriva i en logg.

Så här blev min bild:

Ser ni mig? Längst ner i högra hörnet står jag och spretar, med min lilla påse med nya skor dinglande på ena armen och mobilen i högsta hugg i den andra armens hand… det kan man nästan se när man vet det, eller hur?

Relaterade inlägg:

Skosvårigheter

Jag har ett par lågskor (finns bild här) som jag tycker har bra stil för jobbet och min uppfattning har varit att de är bekväma… Hade samma modell förra året också. I år funkar de inget vidare. Jag får ont i stortåleden på högerfoten när jag gått i dem ett tag och det känns obehagligt att springa i dem för det känns som att det blir väldigt hårda stötar (nu menar jag inte att ge sig ut och jogga, mer typ springa efter buss eller barn). Det senare är nog egentligen inte så nytt, jag har alltid tyckt att det känts jobbigt att ha just de skorna när man måste skynda efter en springcykel eller så.

Under sommaren har jag använt mina skrikrosa och lite småsunkiga gympadojor som lyckas med att inte alls vara obekväma, trots att de är väldigt enkla. Jag försökte gå tillbaka till de svarta lågskorna när jobbet började igen, men med alla lopp nu i krokarna är jag rädd om fötterna, så det fick bli gympadojorna i alla fall. Men… skrikrosa gympadojor på jobbet känns lite för… skrikrosa. Allra helst ville jag ha något liknande mina gamla lågskor, men jag var även öppen för typ svarta sneakers eftersom bekvämt är prio 1.

Så efter att först ha beställt och returnerat 3 par Zalando-skor försökte jag med en sväng på stan. Men det var ju helt omöjligt att hitta något. Allt jag provade var smalt, smalt, smalt… och mina fötter är breeeeda. Jag var bland annat sugen på Skechers med Memory foam, men foamet låg ju som en kudde i mitten på sulan och tårna hamnade bredvid… ska det vara så!? Till slut blev det att jag köpte ett par slip-in sneakers från Skopunkten:

Meshigt luftiga, så de kanske inte är någon höjdare när det blir kallt, men nu är de bra. Eller rättare sagt… de har ju såklart nån jäkla kant som tar i foten hela tiden. Vid stortåleden… suck. Det är inte så att det gör ont eller skaver (kortsiktigt i alla fall), men det stör! Väldigt irriterande. Om jag bara håller mig stilla är de sköna, men poängen med skor är väl att man ska kunna gå i dem, tänker jag…

Nya och gamla skor

Kanske blir jag vän med dem. Kanske får jag fortsätta hålla utkik.

Relaterade inlägg: