Veganbokprat #6: Vredens druvor av John Steinbeck

Vi hade ett väldigt bra Veganbokprat med god mat på mysiga Fröjdas i Hammarby sjöstad. Det fanns mycket att säga om boken, det är ju inte för inte som den blivit en viktig klassiker.

Mycket kort sammanfattning: familjen Joad blir av med sin arrenderade mark i Oklahoma och ger sig av till Kalifornien för att söka lyckan under depressionen i 30-talets USA. De är långt ensamma om att göra den svåra resan och i Kalifornien hopas desperata arbetssökanden i torftiga läger och tvingas acceptera kortvariga jobb med uselt betalt.

Det är en mastig bok (756 sidor i mitt exemplar) och jag fick lite brått att hinna klart med den till träffen. Men lyckligtvis är den skapligt lättläst. Jag hade nog ändå lite svårt att riktigt komma in i den, då jag tyckte att det var lite segt att halva boken gick utan att de ens kom iväg… Men det är en väldigt bra bok. Den är lite speciell karaktärsmässigt eftersom Steinbeck till och med verkar ha ansträngt sig för att man inte ska komma för nära familjen Joad. Boken handlar om fenomenet och om kollektivet och ingen tillåts riktigt bli huvudperson även om sonen Tom Joad ändå kommer närmast. Jag blir ibland lite frustrerad för att jag vill följa familjen närmare… men det är många kapitel som handlar om situationen rent allmänt. De kan bli lite mer konstnärliga i sin utformning och för det mesta bra, men lite upprepande…

Det är ganska mycket dialog och i originalspråksversionen talar de förstås gammal bondengelska. Jag har läst några utdrag och ångrar lite att jag läste på svenska. Det blir liksom inte riktigt samma sak med någon sorts gammal bondsvenska i stället.

Angående titeln förekommer den i boken. Här handlar det om hur det blivit för dyrt att ta tillvara den producerade maten, så att den i stället dumpas och förstörs. Det går ju inte att ge den till de svältande, eftersom priserna skulle sjunka då:

Folket kommer med nät för att fiska potatis i floden och vakterna driver dem tillbaka; de kommer i skramlande bilar för att hämta de utvräkta apelsinerna, men fotogensprutorna har varit där före dem. Och de står där och ser potatisen flyta förbi, hör skrikande svin slaktas i ett dike och täckas över med osläckt kalk, ser apelsinbergen sjunka ihop till en ruttnande sörja; och i människronas blick läser man misslyckande; och i de hungrigas blick ligger en växande vrede. I människornas hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga, och i deras hjärtan väntar tunga klasar på skördetiden.

Det är en riktigt upprörande berättelse och det känns förstås hemskt att liknande situationer fortsätter att uppstå på olika ställen i världen. Hemska orättvisor och människor som värderas lägre än arbetsdjur. Måste kanske nämna också att slutscenen är ganska… känd. Mycket speciell. Och inte så tillfredsställande, men det förvånade mig inte.

Den episka läsutmaningen
I min läsutmaning matchade följande:
8. En historisk roman. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
30. En bok på minst 600 sidor.
35. En bok för vilken författaren vunnit Pulitzerpriset.

36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken. (Upptagen)
97. En bok som förbjudits. (Upptagen)

BokinfoTitel: Vredens druvor
Författare: Steinbeck, John

Vego-bokklubben: Kallocain av Karin Boye

Igår träffades Vego-bokklubben över god mat (tre av oss delade på tre pizzor, lyxigt!) på Feca och pratade om Karin Boyes dystopiklassiker Kallocain. Den har faktiskt funnits hemma hos oss länge (införskaffad och läst av Jonas) och jag har tänkt läsa den men aldrig kommit till skott. Perfekt att få en spark i baken!

Kallocain gavs ut 1940 och har undertiteln Roman från 2000-talet. Den målar upp en hemsk värld där individen existerar endast som en kugge i det gigantiska statsmaskineriet och inte förväntas bry sig om något annat än statens bästa. Till och med barnen är statens egendom från åtta års ålder då de lämnar hemmet för att uppfostras till goda medsoldater på statliga institutioner.

Leo Kall är, eller gör sitt bästa för att vara, en oklanderlig medsoldat och åstadkommer en betydelsefull uppfinning som får namnet kallocain. Det är en drog som får människor att avslöja sina hemligheter. Nu blir det möjligt att kontrollera inte enbart handlingar utan även tankar! Så oerhört praktiskt för staten att smidigt kunna få bort människor med fel inställning.

Jag citerar ett stycke där de pratar om den stora arbetsbördan att hantera kallocainförhör med alla som blir angivna av sina medsoldater:

– […] Men vad ska det bli av med alla nya angivelser? Vi kan ju inte ha två tredjedelar av befolkningen i straffarbete!
– Varför inte! sade han glatt […]. Skillnaden är inte så stor, och lönebudgeten blir mindre. Men allvarligt talat, så har det kommit klagomål från finanschefen i staden, och det lär vara likadant överallt. Det betyder att vi av finansiella skäl får lov att rensa bland angivelserna. Ingen kommer att bli häktad mer utan att angivaren lämnar en utförlig skriftlig redogörelse över skälen för sina misstankar. Redan det gallrar. Vidare kommer vi bara att ägna oss åt mer framträdande medsoldater. Vi får kasta hela vår uppmärksamhet på Statens säkerhet, förstår ni. Underordnade poster får finkammas någon gång i framtiden, och turen till rån, stöld och smärre privatmord kommer sist. Vi får gallra, gallra, gallra, men det gör inget, nog får vi arbete för det.
Han återtog sin vandring och brast i skratt, den korta gälla gnäggning som var så karakteristisk för Karrek.

Det som fick mig att fastna för just det stycket var framför allt det underbara uttrycket ”smärre privatmord”, som fångar mycket av essensen i boken.

Givetvis blir det konsekvenser av att människors hemligheter blottläggs. Givetvis får Leo Kall utstå en del kval. Jag går inte in på detaljer nu, men rekommenderar verkligen att du läser boken.

Den episka läsutmaningen
Med denna bok kunde jag bocka av ett par knepiga kategorier i läsutmaningen, även om det känns smått makabert att jubla över att lyckas med den ena…
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
3. En science fiction-bok. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
14. En svensk klassiker. (Upptagen)
21. En dystopi.
47. En bok av en författare som tog sitt liv.

53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (Upptagen)

BokinfoTitel: Kallocain
Författare: Boye, Karin

Veganbokprat #5: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg

I landet Egalia äter männen p-piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius till slut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot orättvisan.

Egalias döttrar är en sådan bok som jag länge känt till på avstånd, men jag visste inte mer om den än att den vänder på könsrollerna. Nu röstades den fram i min bokcirkel (inte mitt förslag) och det kändes kul att få stifta närmare bekantskap med denna feministklassiker.

Något av det bästa med boken tycker jag är hur författaren belyser språket och hur mycket av det som utgår från att mannen är norm. I Egalia är det förstås tvärt om. Man säger inte människa, utan kvinniska. Och man säger förresten inte ”man” som generiskt pronomen, utan ”dam”. Alltså säger dam kvinniska. Det tar ett litet tag att komma in i det, men det är ganska roligt. Och allra roligast är kanske begrepp som ”manlig riksdagskvinna”. Det låter ju så knasigt, ändå är det precis sånt vi säger idag fast förstås tvärtom.

Männen i Egalia ska helst vara feta och ha små penisar. För kvinnor gäller inga skönhetsideal med motiveringen att deras kroppar ändrar form naturligt i och med graviditeten. Det vore befängt att försöka styra kvinnokroppens utseende. Männens roll är att sköta barn och hushåll medan kvinnan jobbar och drar in pengar. Fullt naturligt, eller hur? Det är ju mannen som planterar barnet i kvinnan och när hon fött har hon gjort sin insats. Det gäller för mannen att få faderskapsbeskydd, annars kan han bli ensamstående far eller få finna sig i att en annan man uppfostrar hans barn om kvinnan väljer honom i stället.

Det finns gott om exempel i boken på hur samhället prioriterar annorlunda när det är kvinnan som är normen. Det är träffsäkert och ofta humoristiskt. Alla dessa idéer är den stora behållningen av boken, tycker jag. Berättelsen om Petronius blir liksom mest ett sätt att få fram allting. Men det funkar.

En annan kul språklig grej är förresten namntraditionen: kvinnorna heter slagkraftiga saker med schwung, så som Gro, Rut, Lis eller Ba. Männen har pråliga namn, som illustrerar deras dekorativa roll i samhället: Petronius, Baldrian, Fandango, Mirabello, Britobert, Syprian, Lisello…

Och somligt känns ju riktigt aktuellt: några av de djärvare karaktärerna förespråkar att man (dam) i stället för att säga dam ska säga en som generiskt pronomen.

Kul att ha läst den!

Veganbokpratet blev på Feca, strategiskt nog eftersom den restaurangen ligger granne med mitt jobb. Vi var sex personer anmälda, men blev tyvärr bara tre. Men det gick ju det med. Vi åt mumsig pasta och tyckte ganska lika om boken.

Den episka läsutmaningen
Hittade bara en sak att bocka för i den episka läsutmaningen:
13. En klassiker. (kallas ofta feministklassiker)
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Egalias döttrar
Författare: Brantenberg, Gerd

Veganbokprat #4: Never let me go med julbord på Koloni

SPOILER ALERT

Den här boken är skriven så att man har väldigt lite information från början och det häftigaste är nog att läsa den utan att veta mer. Men väldigt ofta när det skrivs om boken spoilas det vad det handlar om. Det är för att det är väldigt svårt att skriva något om den utan att avslöja det, så jag valde att spoila även här. Men om du inte redan vet från något annat håll kan du väl sluta läsa nu och börja läsa boken i stället. Den är bra!

Till Veganbokprat #4 föreslog jag att vi skulle läsa något av årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro och så röstade vi fram Never let me go. Vi träffades på Koloni Telefonplan där vi diskuterade boken under inmundigande av deras fantastiska och helt veganska julbord.

Boken utspelar sig i en alternativ version av 1980-90-talets England. Berättaren Kathy berättar i jag-form om sitt liv, och framför allt uppväxten på internatskolan Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy, på ett sätt så att informationen portioneras ut lite i taget. I början säger hon liksom i förbifarten att hon är vårdare av donatorer, men det som inte är jättetydligt om man inte läst det utanför boken är att barnen på Hailsham inte är några vanliga barn. De är kloner som föds upp för organdonation. Just på Hailsham (det antyds att det finns många ställen med olika villkor) får barnen bra utbildning och de har personal som försöker visa för omvärlden att de är människor och inte bara objekt att skörda organ från. Men omvärlden vill inte så gärna lyssna, eftersom organdonationerna räddar så många liv på ”riktiga” människor.

Trots att hela klon-och-donation-grejen är något som mest finns med i bakgrunden ägnade vi nästan allt prat åt det. Det går såklart att dra paralleller till veganism och frågan vad som ger människor rätten att bestämma att vissa varelser är våra att utnyttja som vi vill.

Men det boken ägnar flest ord åt är egentligen relationerna. Ruth har en förmåga att skapa drama, då hon är både fantasifull och manipulativ. Hon är en häftig karaktär som jag liksom älskar att hata.

För ganska länge sedan nu såg jag och Jonas filmen som är baserad på boken. Eftersom jag har guldfiskminne när det gäller de flesta filmer kom jag inte ihåg särskilt mycket. Jag kom ju ihåg den stora grejen, att de var kloner som föddes upp för organdonation, men inte så mycket detaljer. Jag mindes lite av stämningen mellan vännerna, men inte så att jag kunde sätta ord på konflikterna. Jag var ganska nyfiken på att höra när de andra i bokcirkeln förstod grejen med klonerna och organdonationerna, men många av dem hade fått det spoilat av presentationstexter om boken. Knepigt det där, för man måste ju skriva ganska intetsägande och föga intresseväckande om man inte får ta med det, men samtidigt är det ju synd att spoila!

Jag tyckte i alla fall väldigt bra om boken och skulle gärna läsa mer av Ishiguro. The Remains of the Day ligger ju nära till hands att välja, inte minst för att den skulle låta mig bocka av ”34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.” i den episka bokutmaningen.

Den episka bokutmaningen
Med den här boken kunde jag pricka av följande i utmaningen:
3. En science fiction-bok. (om än väldigt lågmäld sf)
21. En dystopi.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
41. En bok skriven av en författare från Asien. (räknas född i?)
64. En bok som är skriven i jagform.
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.

BokinfoTitel: Never let me go
Författare: Ishiguro, Kazuo

Bokcirkelbok: Kejsarn av Portugallien med julbord på Kokyo

Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen.

Den andra boken jag var med och diskuterade i Vego-bokklubben blev en jag föreslog: Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, utgiven 1914. En riktig klassiker som jag kände att jag borde ha läst. Jag har ju läst Gösta Berlings saga för länge sedan och hade för mig att jag tyckte den var ganska seg, men jag lät ganska positiv ändå i inlägget om den. Jag har ändå tänkt på den mer som en bok som är kul att ha läst än en bok som är kul att läsa… Jag hade högre förväntningar på Kejsarn av Portugallien och de infriades. På 90-talet såg jag i oklar omfattning (jag och mitt minne) miniserien med Ingvar Hirdwall som Jan i Skrolycka och det jag minns från den är framför allt en stämning som jag ville läsa boken för att få uppleva igen.

Det handlar alltså om Jan i Skrolycka och hans Kattrina, som verkar leva ihop mest av praktiska skäl och sliter och släpar utan några direkta glädjeämnen i livet – ända tills de, till Jans initiala förtret, blir föräldrar. Så fort han får dottern i sina armar händer något med Jan, det är som att en helt ny del av honom väcks till liv. Aldrig har han känt något liknande förut, nej han har nog knappt känt något över huvud taget. Kärleken som väcks till dottern Klara Gulla är omvälvande och fantastisk. Första delen av boken gör anekdotiska nedslag under Klara Gullas uppväxt och det görs tydligt att det finns ett starkt band mellan far och dotter.

När familjen råkar i ekonomiska bekymmer föreslår Klara Gulla (18 år) att hon ska ta anställning i Stockholm och skicka hem pengarna som behövs för att klara knipan. Jan försöker lösa det på annat sätt, eftersom han inte vill vara utan henne ens en kort tid, men när han förstår att hon inte enbart erbjudit sig av självuppoffrande skäl utan för att hon faktiskt vill komma loss och ut i världen går något inom honom sönder. Hon åker iväg och pengabekymren löser sig, men Klara Gulla varken skriver eller kommer hem. På omvägar får de höra att hon råkat i dåligheter. Jan kan inte ta in det utan skapar sig en fantasibild av Klara Gulla som kejsarinnan av Portugallien, som en dag ska återvända till dem. Som kejsarinnans far börjar han titulera sig kejsare och bete sig som en sådan. Han dyker upp på de finare tillställningarna i bygden och kräver tillbörlig respekt.  Och åren går…

Jan är inte stollig, sa hon [Kattrina]. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på’n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.

Till slut kommer Klara Gulla tillbaka, men det blir inte som någon av dem tänkt sig. Och det är så sorgligt alltihop att jag grät en skvätt på slutet. Det blir många känslor: det är så fint med den starka faderskärleken som helt tar över Jan, det är frustrerande att Klara Gulla beter sig som hon gör (och att man får veta så lite om det som hände henne i Stockholm) och det är något visst med relationen mellan Jan och Kattrina, som jag till en början inte gav mycket för.

En väldigt bra bok att välja om man vill läsa något av Selma Lagerlöf, tycker jag.

Vego-bokklubben läste den inför en träff på Kokyo, där det serverades julbord. Några blev sjuka i sista sekund, men vi blev i alla fall tre personer som bokpratade och åt ett väldigt gott, om än inte så traditionellt julbord.

Om någon är intresserad av att ta över mitt exemplar av denna fina pocketbok är det up for grabs. Jag köpte den, men sparar inte böcker.

Den episka läsutmaningen
Den här gången kunde jag välja och vraka bland utmaningar att uppfylla!
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
6. En kärlekshistoria.
13. En klassiker.
14. En svensk klassiker.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.98. En bok som får dig att gråta. (Upptagen)
99. En bok som börjar med en ikonisk mening. (se citatet överst i inlägget)

BokinfoTitel: Kejsarn av Portugallien
Författare: Lagerlöf, Selma
ISBN: 9789174296006

Veganbokprat #3: Historie om et ekteskap av Geir Gulliksen

Nu har jag precis bytt namn på bokcirkeln till ”Veganbokprat – Bokcirkel för veganer i Stockholm”, så nu kan jag kalla alla event för Veganbokprat, smidigt. Och även dessa inlägg.

Veganbokprat #3 var en middag på Hermans med 7 personer som pratade om Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap, eller Historie om et ekteskap om man gör som jag och läser den på norska. Jag erkänner att jag mest gjorde det för att kunna bocka för den punkten i min läsutmaning, men lite kul var det också såklart. Jag har ju sett Skam, så hur svårt kan det vara…

Jag hade inga förväntningar och inga förutfattade meningar om den här boken. Men den var ändå inte riktigt vad jag väntade mig… Det handlar om en man (Jon) som ser tillbaka på sitt kraschade äktenskap och försöker göra det genom fruns (Timmys) ögon. Hur bra han lyckas vet man egentligen inte. Framförallt i början hade jag svårt för att allt egentligen bara var spekulationer… Och så beskrivs det ofta och ingående hur de har sex med varandra.

Det var en lite knepig bok att diskutera med folk man inte känner, eftersom den handlar om väldigt privata saker. Jon går igång på att tänka sig Timmy ha ihop det med någon annan och uppmuntrar henne därför att ha det. Så Timmy börjar träffa en man, men det blir inte alls som Jon tänkt sig. För hon blir kär i den andre mannen och umgås massor med honom innan de ens inlett något sexuellt (vad vi vet, genom Jons berättande). Och förhållandet kraschar.

Vi som bokpratade hade lite olika syn på boken. En ingång är att det är en väldigt deprimerande skildring av kärlek, som verkar säga att man inte kan vara lycklig särskilt länge med en person. Någon tyckte i stället att det var fint att Jon ville ge Timmy gåvan att få vara med andra. Flersamhet kan såklart funka om alla är med på det, men vi var överens om att parets kommunikation inte riktigt verkade räcka för att reda ut förhållningsramar för det. Jag undrade lite om Timmy verkligen var intresserad av den där flersamheten? Det kändes som att Jon tjatade väldigt mycket om det. Och till slut hittade hon en annan man, men då växlade hon föremål för sina affektioner. Hon kanske inte ens var särskilt intresserad av att ha flera? Man vet inte så noga vad hon tänkte egentligen. Trots att Jon berättar ur hennes synvinkel så är det väldigt ytligt berättat och man får inte ta del av hur tankarna går. Man lär egentligen inte känna någon av dem särskilt väl. Ingen av dem känns riktigt sympatisk heller…

Så tjaa… Jag vet inte. Det var en intressant bok, men obehaglig också. Jag kan inte påstå att jag kände ett starkt lässug medan jag höll på med den. Jag ångrar absolut inte att jag läste den, men någon favorit blev det inte heller.

Den episka läsutmaningen:
Här fanns det lite mer att välja på i bokutmaningen! På norska känns helt given, för jag läser inte vanligtvis på norska och kanske inte är sådär jättesugen på att göra det igen. :) Svårt val mellan kärlekshistoria och erotisk bok. Det förra är den ju definitivt, det senare är kanske lite fusk även om den innehåller rikligt med pikanta delar. Hmm… fast jag bestämmer nog att det räknas!
6. En kärlekshistoria.
11. En erotisk bok.
26. En bok på danska eller norska.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Historie om et ekteskap
Författare: Gulliksen, Geir

Bokcirkelbok: Öppnas i händelse av min död

Jag och Anna startade ju en bokcirkel i somras och nu har jag gått med i en till, Vego-bokklubben. De har hållit på ett tag med liknande koncept som vår bokcirkel, men vi kände inte till den när vi körde igång. Första boken för min del blev Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Jag har sett författarens namn lite här och var, så jag var lite nyfiken på henne. Och den här boken låter ju så sjukt spännande enligt baksidestexten:

Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…

Ja, det är en bra säljtext, som säkert har gett boken många läsare. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en smula fult… eller jag känner mig i alla fall lite, lite lurad. Det blir en så himla stor grej när man får vänta halva boken på att veta vad det står i brevet. Och riktigt löjligt blir det när författaren verkligen anstränger sig för att dra ut på det, genom att låta personen ta upp brevet, läsa det och sen bara återge brottstycken, för att sen växla kapitel och perspektiv… alltså, meh! Fast vid det laget är det visserligen inte heller särskilt svårt att förutse vad som står i brevet. Det här är nämligen en ganska förutsägbar bok, som binder ihop allt väldigt snyggt men en smula krystat…

Men nu låter jag väldigt negativ. Det var mysigt att läsa boken och väldigt trevligt att ha bokträff om den. Lite mer om handlingen kanske? Boken utspelar sig i Sydney. Det finns ganska många personer i den och vi följer huvudsakligen Cecilia, Tess och Rachel.

Cecilia är hon som hittar brevet. Hon är gift med John-Paul och han är i de flestas ögon ett riktigt kap, men så är Cecilia väldigt framgångsrik också. Visserligen är hon hemmafru, men hon driver också blomstrande Tupperware-försäljning och tjänar nog egentligen mer än sin man, men det pratar man helst inte om.

Tess tar sin son och flyr hem till mamma i Sydney, efter att hennes liv i Melbourne gått i kras. Hennes man och hennes kusin har blivit kära i varandra. Tess är den karaktär jag blir mest intresserad av och som känns mest levande för mig. Men jag hade hellre sett ett annat slut för henne.

Rachel bär på mycket sorg och ilska efter att hennes då tonåriga dotter Janie mördades för många år sedan. Hon är nu änka och har ett knepigt förhållande till sin son, som hon lite tappade bort mitt i all sorg, och framför allt hans fru. Livets enda glädjeämne är det lilla barnbarnet och nu meddelar sonen och sonhustrun att de tänker flytta till USA i några år.

Det var roligt att läsa något från Australien, men jag fick inte någon vidare positiv bild av samhället. Det känns lite som 50-talet, med alla dessa hemmafruar som sköter allt med barnen och männen som är någon helt annanstans.

Den episka bokutmaningen
Nä, det gick ju inte så bra att hitta något att sätta den här boken på i den episka läsutmaningen
43. En bok skriven av en författare från Oceanien. (Upptagen)
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel. (Upptagen)
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (Upptagen)

BokinfoTitel: Öppnas i händelse av min död
Författare: Moriarty, Liane

Bokcirkelbok #2: Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Andra boken i vår bokcirkel blev första boken i Neapelkvartetten av Elena Ferrante (pseudonym). Ferrantes böcker har ju synts lite överallt på sistone, har varit svårt att undgå dem om man är det minsta bokintresserad. Så det är klart att man blir nyfiken!

Boken berättas av Elena, som blickar tillbaka på sin barndom och ungdom i femtiotalets Neapel. Vännen (rivalen?) Lila spelar en oerhört stor roll, liksom kvartert där de bor, alla människorna där och det ständigt närvarande våldet. I grundskolan är Elena och Lila bäst i klassen, men Lila är alltid ännu bättre. Sen sätter hennes familj käppar i hjulen, hon får inte vidareutbilda sig. Det blir Elena som läser vidare, medan Elena förväntas hjälpa till hemma och i faderns skomakarverkstad, för att sedan gifta sig ung.

Lila är en minst sagt knepig person. Hon är så oerhört begåvad, men det är svårt att veta var man har henne. Flickornas vänskap är långt ifrån enbart positiv – Lila utmanar Elena att göra saker hon egentligen inte vill och Elena gör allt för att följa väninnan och bevisa sin duglighet.

Det finns ju fyra delar totalt och jag vill absolut läsa vidare. Första delen är intressant, jag vill verkligen veta mer om Elena och Lila. Men det hettar aldrig riktigt till, blir aldrig riktigt spännande eller engagerande, utan håller sig på en jämn men hög nivå hela tiden.

Jag har reserverat tvåan på biblioteket. Det är lång kö, men det är helt okej, jag läser gärna annat emellan.

Bokcirkelträffen blev väldigt trevlig, men vi var bara två som kom (!) och båda hade bakat snickerskakor (!). (Great minds think alike, eller nåt.)

Den episka bokutmaningen
I den episka bokutmaningen bockar jag nu av…
2. En bok översatt från ett annat språk än danska, norska eller engelska.
(44. En bok av en författare med samma förnamn som du.) Nästan… Är ju samma namn i olika varianter…
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel.
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (Upptagen)

BokinfoTitel: Min fantastiska väninna
Författare: Ferrante, Elena

Påven Johanna

Påven Johanna blev första boken i bokcirkeln jag och Anna drog igång. Ett mycket bra val.

Boken är baserad på berättelser om att det en gång förekommit en kvinnlig påve, förklädd till man. Man vet inte säkert om det är sant eller inte, men Donna Woolfolk Cross har gjort ett imponerande arbete med att researcha 800-talets liv och leverne och beskriva Johannas tänkta uppväxt i relation till verkliga historiska händelser.

Johanna är dotter till en kanik, vilket är någon sorts kyrkoperson, som gift sig med en ”hedning” efter en blodig missionärsrunda. Bröderna Matteus och Johannes förväntas studera, men trots att det snabbt är uppenbart att Johannes är olämpad för studier och Johanna desto mer lämpad går det såklart inte för sig att ett flickebarn ska utbilda sig. Men Johanna har ett driv och en list som gör att det ändå blir så. När hon närmar sig vuxen ålder inser hon att det bästa hon kan göra för att få fortsätta på sin intellektuella bana är att klä sig som man. Hennes begåvning tar henne långt, ja, så småningom ända till påvetronen. Där återser hon också den man som hon inte kan låta bli att älska, trots att hon försöker…

Boken har ett väldigt driv och är enormt spännande. Jag är också såå imponerad av arbetet som lagts ner för att förankra berättelsen i historien. Vi hade en väldigt mysig bokcirkelträff med bra bokprat och alla verkade tycka ganska lika om boken. Den är fantastisk men på vissa ställen blir det också lite ”för mycket”, framför allt enligt mig när Johanna har osannolik tur i flera livsavgörande situationer. Man tappar inlevelsen litegrann när berättartekniken lyser igenom vid några tillfällen. Men det är fortfarande en makalös läsupplevelse som jag gärna rekommenderar!

(Varför är omslaget så creepy? Vad är grejen med hennes mun?)

Episka bokutmaningen
I den episka bokutmaningen passar boken in på (åtminstone) dessa, fetlagda är valda:
8. En historisk roman.
23. En bok baserad på en sann händelse. (KANSKE?! Omstritt!)
53. En bok med ett egennamn i titeln.
58. En bok som rekommenderats av en vän. (redan tagen)
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel.
65. En bok som utspelar sig på en plats på jorden som du vill resa till. (fast i nutid, tack)

BokinfoTitel: Påven Johanna
Författare: Woolfolk Cross, Donna

Bokcirkelträff om Påven Johanna

När jag och Anna gick ut och åt senast pratade vi om läsning och att det vore roligt med en bokcirkel. Eftersom vi är som vi är tänkte vi att det vore extra roligt att kombinera bokcirklandet med vegansk knytisfika. Sagt och gjort, vi skapade en Facebookgrupp och diverse saker ledde fram till att vi blev ett litet gäng som igår sågs i Rosenlundsparken över en picknick och pratade om Påven Johanna. Mumsigt fika (jag tog med raw brownies, bounty-godisar, jordgubbar och te/kaffe), bra bokprat, fint picknickväder och… ja, det var jättemysigt! Jag fick definitivt mersmak.