Svorak-rapport

Jodå, jag har kämpat på sen sist och använt Svorak hela tiden. Hittills är effekten att allt jag gör tar längre tid… inte så bra kanske, men jag hoppas givetvis på förbättring.

Jag har spelat in videor för att kunna jämföra hastigheten. Tyvärr tänkte jag inte på att fixa en med QWERTY innan jag bytte… men här är andra dagen med Svorak:

Här är sjunde dagen, alltså idag:

Lite skillnad är det väl i alla fall.

Dvorak i stället för QWERTY

Jag vill passa på att varna känsliga läsare för datornörderi…

Just nu skriver jag långsamt! Jag har nämligen alldeles nyss bytt till tangentbordslayouten Dvorak (eg Svorak, svensk variant):


klicka för större bild

QWERTY designades i urminnes tider på så sätt att skrivmaskinens typarmar inte skulle haka i varandra – man spred ut de vanligaste tangenterna så mycket som möjligt. Det är inte alls optimalt för skrivhastigheten. Dvorak ska för dem som behärskar det gå mycket snabbare.

En annan poäng med att helt lära om är att man kan passa på att lära sig korrekt fingersättning. Jag skriver hyfsat fort med QWERTY, men använder inte alla fingrar.

Än så länge sneglar jag på min fusklapp (utskrift av bilden ovan) när jag skriver (jag använder fortfarande mitt vanliga tangentbord men har ändrat hur datorn tolkar det), men vi får väl se om jag är envis nog att lära mig ordentligt.

Känner mig lika dum varje gång jag glömmer bort bytet och råkar hamra in att jag heter Dönöba Uöppf.

Fixa fula sidor med Stylish i Firefox!

Jag måste bara få jubla lite över en addon jag hittat till Firefox: Stylish!

Ibland händer det att webbsidor inte gör riktigt som man vill. Ful font, liten font, stor font, ful färg, felplacerad div som döljer något annat innehåll… eller younameit. Med Stylish kan man ge dessa sidor egna CSS-värden – antingen helt själv eller genom att hitta färdiga mallar bland dem som ligger på Stylishs sajt.

Så här har jag gjort med min Google Reader, till exempel (klicka på bilderna för att se dem större):

Google Reader - Stylish
Google Reader, Stylish: Onödigt skräp uppe och nere är bortplockat och texten syns i min favoritfont.

Och så här såg den ut innan:

Google Reader - no Stylish
Google Reader, standard: Onödigt skräp tar plats ovanför och nedanför, fonten är trist som tusan.

Våga vägra vidrig webb!

Ubuntu Gutsy, plus och minus

Nu har jag använt Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon ett tag och här är min syn på vad som är bäst och sämst…

BÄST: Det går att flytta om ordningen på saker i listen med öppna program! Det har jag önskat mig precis hur länge som helst! Jag vill ha mailprogrammet först, sen browsern och sen allt annat. Tidigare har jag ofta stängt alla program och öppnat dem i ”rätt” ordning om t.ex. mitt mailprogram kraschat och ordningen blivit fel. Nu behöver jag inte krångla längre, det är bara att dra och släppa! Underbart!

SÄMST: Allt känns mer instabilt. Programmen kraschar oftare. Det är givetvis en stor nackdel, men jag hoppas att det är barnsjukdomar som kommer att botas genom uppdateringar.

KRÅNGLIGAST: Det första jag upptäckte när jag körde igång var att fonten blivit skum. Underbara sans-serif, som jag använde till allt, hade bara en halv å-ring på gemena å! Högra halvan var spårlöst försvunnen. Åtminstone i storlek 10 – gjorde jag den större fick jag hel å-ring, men det blev alldeles för fult och stort. Efter lite (eller ganska mycket) mixtrande upptäckte jag att å-ringen även blev hel om man gick in i System -> Preferences -> Appearance, sen till fliken Fonts och via knappen Details ändrade inställningen för Hinting. Men då blev fonten totalt annorlunda i stället och jag gillade det inte alls. Lösningen blev att byta font från sans-serif till Bitstream Vera Sans. Den ser nästan exakt likadan ut som sans-serif. Å-ringen är hel i storlek 10, fast sitter lite på sniskan… lite för långt åt höger, men det kan jag leva med. Jag betraktar problemet som löst nu.

LIKGILTIGAST: Jag bryr mig inte alls om nya features som den flashiga sökfunktionen eller användarväxlingen.

På det stora hela är jag nöjd, men jag börjar bli trött på att använda force quit på strulande applikationer.

Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon

Idag släpptes Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon! Och jag var nördig nog att:

  1. Ladda ner och installera så fort jag kunde, det vill säga när jag kom hem från jobbet 20:15.
  2. Blogga om det det första jag gör med min nyinstallerade dator.
  3. Lägga in att jag kör Gutsy som Facebook-status direkt efter bloggpostningen.

Jäpp, så var det med den saken. Nu ska jag sätta igång och fixa så att saker blir som jag vill. Härligt med en fresh install, jag behövde det efter att ha experimenterat med alla möjliga saker.

Ubuntu-sidan är för övrigt lite seg nu, men torrenten kom ner med en väldigt trevlig hastighet.

Återkommer säkerligen med rapport…

Datorn vet bäst

Det är allt bra tur att man har datorn till hjälp när man skriver. Den kan till exempel hjälpa till att öka kreativiteten och hitta på alldeles egna ord. Eller för den delen uppmuntra till uschlig särskrivning, vilket kanske är mindre fantastiskt.

Min favorit är nog ”slåpratade”. Är det när man försöker lösa en konflikt genom verbal kommunikation, men känner att det inte riktigt räcker så att man måste ta till knytnävarna litegrann också för säkerhets skull?

Installera program i Ubuntu

På begäran utvecklar jag lite det jag skrev i inlägget Ubuntu-jubel (mest) om att installera program och jämför med Windows. Fortfarande ur nybörjarens perspektiv, givetvis.

I Ubuntu finns ett par olika sätt att lägga till ”paket”, dvs program och dylikt (även t.ex. fonter, drivrutiner och sånt), automatiskt. Mycket finns redan färdiginstallerat, men nästan allt man behöver finns dessutom tillgängligt i operativsystemets pakethanterare. Där får man en lista på alla möjliga paket, installerade så väl som oinstallerade. Man kan sortera dem på alla möjliga sätt och det är faktiskt hyfsat överskådligt. Väljer man att installera någonting laddar pakethanteraren automatiskt ner filerna som behövs och lägger dem på rätt ställen. Man kan inte lita till 100% på att pakethanteraren har ALLT och i de senaste versionerna – det är nämligen eldsjälar som handhar listan som hobbyprojekt – men givetvis går det också att installera program manuellt om man inte hittar vad man söker. Men om man t.ex. hittar ett intressant program på nätet är det alltid värt att kolla Synaptic, för det finns ofta där.

Det finns faktiskt två pakethanterare i Ubuntu från start. Den ”seriösaste” är Synaptic Package Manager, som man hittar i System – Administration:

Ubuntu - Menu - Synaptic
Hitta Synaptic (klicka för större)

När man startar måste man ange lösenord:

Ubuntu - Enter password
Lösenord krävs för admin-sysslor

Att man så ofta måste ange lösenord i Linux (Ubuntu är alltså en av många Linux-varianter) känns ibland en smula irriterande. Användarhantering och rättigheter är någonting Linuxsystem är väldigt bra på, men det är ovant för mig som är van att köra Windows som Administrator. Vissa program måste köras som root snarare än din egen användare för att du ska få göra mer säkerhetskritiska grejer. Ingen Linuxanvändare lär kunna undvika särskilt länge att lära sig vad sudo betyder. (Jag har ändrat lite i detta stycke, se kommentarer nedan.)

När man sen är inne i Synaptic kan man lägga till och ta bort hur mycket man vill (men det är väl allmänt klokt att ta en sak i taget, ifall nåt skulle gå snett så man vet vad det var som orsakade problemet).

Synaptic Package Manager
Synaptic Package Manager

Listan är hyfsat överskådlig och man kan t.ex. sortera per kategori eller visa installerade paket. Grön ruta framför namnet betyder att det är installerat och den lilla Ubuntu-symbolen framför vissa betyder att de verifierats att fungera för Ubuntu.

Så här ser det ut när jag sorterar på installerade paket:

Synaptic - Installed packages
Installed packages

Och nej, jag förstår inte vad allt det där är…

Det finns en lite mer nybörjarvänlig pakethanterare också. Den ligger direkt under Applications – Add/Remove och ser ut så här:

Ubuntu - Add/Remove Applications
Add/Remove

Några skillnader mellan Ubuntu och Windows:

  • Det viktigaste: Ubuntu-programmen är gratis!
  • De flesta Ubuntu-programmen är ganska små i jämförelse med Windows hårddisksätare.
  • I Ubuntu väljer man program att ladda ner och installera från en lista, i Windows finns inget sådant.
  • I Ubuntu sköter pakethanteraren allt. I Windows får man välja var man ska lägga program, men filerna sprids ändå ut på obskyra ställen på hårddisken så det blir en illusion av att ha kontroll över sin dator…
  • Både i Ubuntu och i Windows kan man ta bort installerade program från en lista. Synaptic-listan i Ubuntu är komplett, men kanske lite svårare att förstå. Windows-listan är långt från komplett men något tydligare. Allra tydligast är Ubuntus Add/Remove, tycker jag, men den är nog också förenklad.
  • Pakethanteraren säger till när det finns uppdateringar till dina program. Windows säger förvisso till om uppdateringar till operativsystemet och vissa grundprogram, men annars är det upp till varje program att signalera.

Annat intressant:

The Linux Alternative Project har en lista på vilka program som kan ersätta kända Windows-program.

Jag hittade Niklas Skoglund via bloggar.se, en annan Ubuntu-nybörjare som har skrivit egna Reflektioner om Ubuntu 7.04.

Några fler bilder i mitt Ubuntu-set på flickr (och fler lär komma).

Ubuntu-jubel (mest)

Jag måste säga att jag är positivt överraskad av min ”nya” dator – ja, det känns som att ha en helt ny dator nu när jag har Ubuntu installerat. Mycket är enklare än jag vågade tro! Ubuntu kommer ju med all möjlig dadda-hink-och-spade och det är rätt trevligt faktiskt, även om det blir en del överflöd också. Kameran och scannern funkade direkt. Skrivaren funkade så fort jag bad datorn kolla efter den. Andra hårddisken med NTFS, ”fel” filsystem, funkade också direkt.

Givetvis har jag en del kvar att fixa och givetvis har jag stött på en del underligheter. Tidigare idag letade jag febrilt efter en fil på hårddisk 2, men hittade den verkligen inte. Till slut upptäckte jag att alla filer och kataloger med åäö i namnet var till synes borta. Gah! Men Jonas föreslog att jag skulle unmounta och mounta och det funkade, filerna ”kom tillbaka”.

Helt nybörjarvänligt är det väl inte att köra Ubuntu. Man får inte vara främmande för att formulera sina problem och googla efter lösningar. Men man behöver verkligen inte vara något datorsnille heller, de flesta problem finns väldokumenterade på nätet redan.

Som alltid när man installerar ett operativsystem är det en stor hjälp att ha en uppkopplad dator bredvid. Jag stötte på det enormt löjliga och vanliga problemet att upplösningen under installationen var för låg för att man över huvud taget skulle kunna se hela installationsfönstret. Fick ändra ”Onboard Video Buffer”, som vi hittade nånstans i BIOS, från 1Mb till 8Mb, så gick det att ändra upplösningen sen. Jag kan fortfarande bara ha 1280×1024, vilket känns en aning snålt, så jag ska nog leta vidare efter lösningar på detta.

Jag började med att försöka använda installationsskivan som Jonas använde när han installerade Ubuntu för ett tag sedan. Jag använde den när jag testade Ubuntu från CD tidigare och det gick bra. Men nu krånglade det hela väldigt och det första som hände var att jag fick upp en hotfull och olycksbådande blåskärm… Men det var en repa på CDn och allt gick mycket bättre när vi bränt en ny skiva. Ja, förutom upplösningskrånglet då, som sagt. En till nackdel med den låga upplösningen var för övrigt att skärmen blev helt svart när saker laddade i stället för att visa Ubuntu-loggan och statusmätaren som alltså inte fick plats. Själva installationen när upplösningsproblemet var fixat tog en kvart, sen körde jag uppdateringar av alla program ungefär lika länge.

I Ubuntu har man en pakethanterare där man kan bläddra bland tillgängliga program att ladda ner. Man säger bara åt hanteraren att installera saker man vill ha och så sköter den allt. Det är mysigt. Givetvis finns inte allt där, men väldigt mycket.

Det är svårt att få överblick över var saker och ting ligger på hårddisken jämfört med hur Windows åtminstone i teorin fungerar. Men eftersom Windows också sprider ut filer och dessutom lägger in en massa skräp överallt känns det ju inte som att jag förlorat något. Nu behöver jag i alla fall inte irritera mig på att Windows ser ut att ha en logisk struktur som inte egentligen finns…

Jag väntar fortfarande på någon stor katastrof eller saknad, än så länge känns det jättebra med Ubuntu. Ika, du borde prova!

Ubuntu Feisty Fawn

Sådärja. Nu kör jag Ubuntu! Ingen idé att vänta tills man känner att man har tid, det är bara att ta sig tid! Det har gått ganska bra och jag har fått igång det viktigaste, men jag har en hel del pillande och trixande kvar. I vanlig ordning tog den inledande säkerhetskopieringen av data mest tid och krånglade mest och visade sig sen inte behövas eftersom min andra hårddisk klarade sig galant igenom ominstallationen och är ordentligt åtkomlig i nya systemet (faktiskt ploppade den upp direkt på skrivbordet som en bläddringsbar disk, men vi fick pula lite för att ändra rättigheter och sånt på den). Skulle kunna stanna uppe hela natten, men jag ska jobba imorgon (eventjobb igen, broschyrutdelning den här gången) så jag ska sova snart. Har tyvärr inte alls mycket tid att fixa med datorn den kommande veckan, men man får ju en ganska duglig burk direkt med Ubuntus grundinstallation, så jag lär klara av de nödvändigaste datorsysslorna ändå. Har lagt in alla gamla mail, adressbok och bokmärken, men håller på att få spader eftersom jag inte installerat mina favorit-extensions till Firefox än. :)

Hittills känns det bra, faktiskt! Det är som att ha en helt ny dator! Fick bråka lite för att få bra upplösning och har fortfarande inte fått till färgerna ordentligt, har bara 24-bitars färg ännu – men det är väl den största katastrofen hittills och jag har inte jobbat så hårt på att lösa den ännu.

Tack för alla tips och råd och uppmuntrande ord som damp in till det förra inlägget!

Lär berätta mer om mina Ubuntu-äventyr sen…

(Feisty Fawn är versionsnamnet för den som blev förvirrad av rubriken.)