Hundra år av ensamhet

Hundra år av ensamhet handlar om släkten Buendía under många generationer, från det att José Arcadio Buendía tillsammans med sin hustru Ursula i ett sällskap reser ut i vildmarken och grundar byn Macondo. Makarna är släkt med varandra och framförallt Ursula är rädd för vilka konsekvenser det kan ha, eftersom hon hört talas om inavlade barn som fötts med grissvans. Men som tur är för berättelsen så släpper hon på sina spärrar och familjen utökas med tre barn, José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Åren går och släkten växer, med den för läsaren förvirrande traditionen att namn går i arv. Boken inleds med en släktförteckning och det är ju inte utan att man behöver bläddra tillbaka till den ibland…

Det är en släktskröna alltså, men den innefattar också magisk realism på ett mysigt sätt. Man vet att vad som helst kan hända… I början suckade jag en del över att än en gång ställas inför berättelser om halvgalna, egensinniga män som tokar till det för alla, medan deras fruar stoiskt städar upp kaoset och håller familjen på fötter i bakgrunden. Det har man ju sett förr. Men till slut grep boken tag i mig… i omgångar, får jag väl säga, för ibland tappade jag lite fart.

Vid något tillfälle under läsningen kände jag mig smått förlorad och hade läst utan engagemang i lite för många sidor, så då googlade jag efter sammanfattningar av boken för att få lite erinranshjälp. Jag hittade en så skön snubbe som kallar sig skalman och som på ett mycket ambitiöst sätt har refererat hela boken (finns fler inlägg, men det där innehåller lejonparten) för Svenska B. Han har skrivit riktat till Cecilia, som måste vara läraren. Och jag blev väldigt full i skratt, för ungefär vid den delen av boken jag segade mig igenom skrev han:

Okej nu lackar jag helt på att alla har samma namn alltså jag kan knappt hålla ordning på dom alla döper sina barn till samma namn som dom har eller någon annan har aaaaaaaaaaaaaaaa fett svårt att hålla koll på vem som är barn till vem och sånt.

I feel you skalman, I feel you…

Och lite senare:

jaaaaaaaa du Cecilia i det här kapitlet får vi se att Macondo har blivit mycket mer betydelsefullt. man tycker nästan det är skönt när lite folk dör så att man slipper hålla koll på dom.

:D

Det blev rätt mysigt att nästan ha lite bokcirkelfeeling med skalman, jag fortsatte att läsa hans text så långt som jag kommit även senare i läsningen.

Vad är grejen med ensamheten, då? Jo, familjen tycks ha en förbannelse över sig som gör att de är oförmögna att vara lyckliga tillsammans. Även när de lever sida vid sida isolerar de sig. Och de är väldigt bra på att ställa till det för sig själva och för varandra – de drar sig inte för att beröva sina släktingar kärlek när möjligheten dyker upp. Så det är ju rätt mörkt egentligen och boken rymmer mycket dåligheter av olika slag. Men kanske smittas man lite av Ursulas hopp att någon Buendía till slut ska bli lyckad..?

Jag lånade boken på biblioteket och det fanns ett par olika utgåvor att välja mellan. Valet var inte alls svårt, jag gillade verkligen omslaget och den rejält rundade ryggen på mitt exemplar. Den syns i bilden av lånehögen här:

Gabriel García Márquez levde 1927-2014, Hundra år av ensamhet gavs ut 1967 och författaren fick Nobelpriset i litteratur 1982.

BokinfoTitel: Hundra år av ensamhet
Författare: García Márquez, Gabriel