Radiohead i Globen

De sa väldigt tydligt att mobilkameror var välkomna, så jag antar att jag får dela med mig av det jag fångade med min?

På kvällen efter skolavslutningen och förskolans sommarfest var det alltså dags för mig och Jonas att gå på konserten med Radiohead i Globen – den första i Sverige på 14 år. Jonas fick biljetterna i julklapp, så han har ju väntat ett tag på att verkligen få presenten.

Vi lyssnade ju på Radiohead på 90-talet (och senare, men fortfarande låtarna från 90-talet) och de skivor jag känner bäst är OK Computer och Pablo Honey. Jag hade The Bends också, men har inte lyssnat jättemycket på den. Som förberedelse till konserten har jag lyssnat in mig skapligt på senaste skivan, A Moon Shaped Pool, men däremellan har de ju släppt en drös skivor som jag inte alls har koll på. Så det blev en del jag inte kände igen på konserten, men de fick också med det viktigaste av det jag önskade. Den enda jag egentligen saknade var Creep.

De inledde med Daydreaming från senaste skivan:

Daydreaming

Jag visste ju att jag kände igen den, men misstog den först för att vara någon äldre låt jag inte hade jättekoll på. Men den är ju från senaste skivan! Har alltså inte sååå bra koll på den skivan, men det här är ju en mysig låt. Och vilken ljusshow!

Vi satt riktigt bra, vi såg scenen lite från sidan och var ju en bit bort såklart, men det är man ju… och vi såg rätt ner till teknikerna och kunde se hur en ljustekniker styrde ljuset genom att röra reglagen i takt till musiken. Riktigt häftigt, jag har inte reflekterat över att det liksom är så… manuellt? Det var ju verkligen som att han var med och spelade, fast hans instrument var ljus.

Sen kom ett par låtar till från nya skivan som jag också bara kände igen vagt. Första gamla godingen var Airbag och då blev det ju Radiohead på riktigt, som det kändes! Med undantag för en underbar Lucky var jag rätt lost ett tag sedan medan de körde sin 2000-talsmusik.

Lucky
(på slutet ser man vår vy mot teknikerna)

Mot slutet klämde de in flera gamla godingar! Underbart! Och de var inte förvrängda till oigenkännlighet eller något, vilket jag verkligen uppskattar, men inte DNs recensent… (Däremot tyckte jag att de förvrängde Burn the witch från senaste skivan lite för mycket…)

Exit music (for a film)
(alltså, kan inte folk bara hålla käften och lyssna..?)

Karma police, allsång och applåder

Karma police var sist ut och det blev allsång, mycket vackert.

Alla låtarna:
1. Daydreaming – A Moon Shaped Pool, 2016
2. Desert island disk – A Moon Shaped Pool, 2016
3. Ful stop – A Moon Shaped Pool, 2016
4. Airbag – OK Computer, 1997
5. 15 step – In Rainbows, 2007
6. Myxomatosis – Hail To The Thief, 2003
7. Lucky – OK Computer, 1997
8. Pyramid song – Amnesiac, 2001
9. Everything in its right place – Kid A, 2000
10. Bloom – The King Of Limbs, 2011
11. I might be wrong – Amnesiac, 2001
12. Separator – The King Of Limbs, 2011
13. Weird fishes/Arpeggi – In Rainbows, 2007
14. Idioteque – Kid A, 2000
15. The numbers – A Moon Shaped Pool, 2016
16. Exit music – for a film – OK Computer, 1997
17. Bodysnatchers – In Rainbows, 2007

Extranummer:
18. You and whose army? – Amnesiac, 2001
19. The daily mail – singel, 2011
20. Burn the witch – A Moon Shaped Pool, 2016
21. Paranoid android – OK Computer, 1997
22. Street spirit (Fade out) – The Bends, 1995

Extra extranummer:
23. Fake plastic trees – The Bends, 1995
24. Karma police – OK Computer, 1997

Recensioner

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, DN (betyg 3 – av 5 antar jag, men det var inte alls tydligt)

Hah! Det här var den första recensionen jag läste och jag kände som att vi är från olika planeter, jag och Nicholas. Och att jag aldrig skulle kunna vara recensent om man ska tycka att det är dåligt av en artist att ”ge publiken det den vill ha”. Och han uttrycker sin tacksamhet över att slippa Creep! Alltså…

Men det dunkla ljuset slår snart ut i en lotusblomma av vacker laser och Thom Yorke släpper sin ödsliga röst lös i Globen. Bandmedlemmarna — i synnerhet den eviga långluggen och fantastiska gitarristen Jonny Greenwood – liksom attackerar sina instrument. Som var det räddningen från flygplanskraschen, den slutgiltiga undergången.
Det är omöjligt att inte imponeras av bredden i låtmaterialet. När bandets diskografi rullas ut så här framför fötterna på oss ser man också den förmodade anledningen till att Radiohead – till skillnad från, säg, Oasis – fortfarande existerar. Det är ett band som alltid velat framåt. När andra britpop-skepp sjönk sköt Radiohead ut sig med en framtidsraket. De har inte landat än.

Per Magnusson, Aftonbladet (betyg 4 – eh, det är ju otydligt här också vad skalan är)

Så pianon spelas i valstakt och blåa Stanley Donwood-färgexperiment projiceras över scenen, rytmerna viner iväg på dubbla trumset av Philip Selway och Clive Deamer medan Colin Greenwood får basen att dåna som om den felprogrammerats hos ljudteknikern för att skaka om publiken i Johanneshov, bandets hårdrockstendenser lyser igenom ordentligt emellanåt, Jonny Greenwood använder en fiolstråke för att skapa gitarreko, Ed O’Brien står sådär typiskt avslappnat med sin gitarr att det ser ut som att kompisarna bara repar lite framför tusentals personer, och Thom Yorke dansar sådär skakigt som bara han kan.

Özgür Kurtoglu, GAFFA (betyg 4 av 6 – wow, skalan framgick!)

Bilder
» Rockfoto, Elin Bryngelson

Red Bull Flying Illusion, Feca och lite geocaching

redbull_500x250-kopia

I lördags hade jag en lyxig dag! För ett tag sedan såg jag affischen i tunnelbanan om Red Bull Flying Illusion, som beskrevs som en fusion mellan breakdance och illusion. Jag brukar inte gå på dansuppvisningar, men det här lät spännande. Kort därefter hade jag skaffat biljetter till mig och Ingela.

Så i lördags sågs vi alltså och begav oss mot Globen, där spektaklet skulle äga rum. Och det var onekligen mäktigt och… tja, ganska knarkat. Och imponerande. Jag kan liksom inte ens stå på händerna. De här människorna stod på en hand och hoppade..? Ja, de gjorde så många craaaazy grejer. Wow.

Efter showen gick vi och åt pasta på Feca, för att sedan promenera in till stan igen.

Extra lyx var att jag åkte hemifrån tidigare än jag behövde innan vi skulle träffas och ägnade mig åt lite geocaching. Jag hann med:

  • Utplacering av en myst jag gått och klurat på. Senare vidtog efterarbetet att göra klart själva uppgiften utifrån exakta koordinater. Skickade in i söndags och till min stora glädje och lättnad var den, min 7:e geocache, godkänd sent igår kväll (måndag). Väldigt bra, eftersom startpunkt och slutpunkt hängde ihop så fint, hade varit svårt att hitta en annan startpunkt som passade lika bra. Dock är jag inte riktigt nöjd med att jag använde en pillrig nanoburk, jag ska se till att införskaffa lite fler små burkar som inte är riktigt så små… Har en till nano som inte skulle behöva vara riktigt så liten, jag kanske byter ut dem så småningom.
  • Plockade en myst jag löst för ett tag sedan.
  • Plockade två traddar på vägen till nästa planerade grej. Den ena var i Atlasområdet, som jag varit nyfiken på ända sedan jag läste boken om Astrid Lindgrens Stockholm (hon bodde där en tid). Kul att se det. Fina hus. Och lätthittad cache. Tog en annan i närheten också för att den var oemotståndligt nära.
  • Påbörjade en multi jag gått och sneglat på pga handlar om teets historia! Och jag gillar ju te så till den grad att jag kallar mig drickate i geocachingsammanhang, så det kändes verkligen som att den ropade på mig. Men jag måste besöka en plats till innan jag har fått fatt i slutkoordinaterna, hoppas att det kan bli snart.

Mamma Mia i Globen med Ingela

Jag har ABBA-låtar på hjärnan efter helgens lilla utflykt… I lördags åkte jag till Stockholm och lunchade med Ingela innan det var dags att ta sig till Globen och se Mamma Mia i internationell variant, det vill säga på engelska.

Jag har länge velat se musikalen, men haft på känn att det skulle vara mer kul att ha sett den än att faktiskt se den. Det stämde väl ganska bra också, även om det var väldigt trevligt – storyn är ju ganska banal och nivån på skämt och lustigheter riktigt låg. Musiken var förstås bra, eftersom det var ABBA-låtar, men Agnetha och Frida är ju svårslagna sångerskor så det var en ganska otacksam uppgift för artisterna som visserligen var bra men ändå inte kom i närheten av originalen. Det roligaste var kanske att sitta och lyssna efter de små förändringar som gjorts i texterna för att få låtarna att passa in i handlingen, och att överhuvudtaget se hur de fått låtarna att passa in. Någon låt kändes väl mer krystad än andra att få in, medan somliga rentav fick nya intressanta betydelser.

Det var perfekt att se Mamma Mia med Ingela eftersom vi var otroligt hängivna ABBA-fans i yngre år. Nostalginivån var skyhög!

Efter musikalen åt vi oss proppmätta av Örtagårdens vegetariska buffé och åkte sedan till Uppsala och sov hos Ingela och Magnus i deras fräscha lägenhet som jag inte hade sett ännu. Vi gick även ut och tittade på månförmörkelsen när månen var nästan helt täckt.

På söndagen regnade det i Uppsala, men inte i Göteborg när jag kom fram!

För övrigt åkte vi lite tunnelbana och jag fick tillfälle att förundras över att Stockholm fortfarande kör med otympligt långa pappersremsor som man måste köa för att en anställd ska stämpla för hand. Det var barndomsnostalgi, men tänk så mycket modernare vi är i Göteborg. :)