Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Låt mig först klargöra en sak: jag läser i stort sett aldrig humoristisk litteratur. Den senaste sådana bok jag läste tror jag var Kollektivt självmord av Arto Paasilinna. Det var 2007 och jag tyckte den var tröttsam.

Lite så är det med Hundraåringen också. Jag småmyser visserligen ibland åt de många lyckade fyndigheterna och formuleringarna. Det finns många sådana fullträffar. Men jag bryr mig inte riktigt.

Parallellt med nutidsberättelsen om hundraåringen Allan som rymmer från sitt äldreboende och råkar ut för tokiga äventyr får vi också följa hans tidigare liv. Dåtidsberättelsen engagerar mig ännu mindre än nutidsberättelsen, trots att den rymmer mycket som är rätt skoj. Allan far runt och träffar alla möjliga statschefer, trots att han är totalt ointresserad av politik och han visar sig spela en väldigt stor roll i världshistorien, utan att ha någon som helst politisk agenda. Han är mest intresserad av att slappa och dricka sprit.

Inte riktigt min grej alltså, men all respekt för fyndigheterna ändå.

BokinfoTitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Författare: Jonasson, Jonas

The Darjeeling Limited

Tre bröder möts för en resa i Indien och det visar sig att en av dem lurat med de andra för att uppsöka deras förlorade mor. På vägen råkar de ut för både det ena och det andra.

Det här är ingenting för mig, utan ytterligare ett exempel på sån där banal humor som alla verkar älska men jag inte alls förstår mig på. Jag tycker bara det blir oerhört tröttsamt. Allt grundas på brödernas dålighet och de är så otroligt dåliga att det liksom bara blir för mycket – jag kan inte göra annat än sucka djupt när de får för sig att köpa en orm, till exempel. Det är så givet vad som ska hända… Dessutom känns det mest osmakligt när man mitt i allt detta överdrivna tramsande plötsligt blandar in så allvarliga grejer som barn som dör.

Jag hatar alla karaktärerna, men om jag ska säga någonting positivt så är det åtminstone lite snyggt att de väldigt konsekvent håller sig till sina drag. Det är lite roligt med den dominerande brorsan som bestämmer allt åt de andra, i ungefär fem sekunder… och sen igen när man får se vad han brås på. Men nej, annars är det verkligen inget i den här filmen jag tycker är kul.

FilminfoIMDB: The Darjeeling Limited
Regissör: Wes Anderson
År: 2007
Omdöme (1-5): 2

Kollektivt självmord

Jag läser ganska sällan den här typen av humoristisk litteratur, men visst är det uppfriskande att göra det ibland! Kollektivt självmord handlar om precis det den heter. Två stackars finländare överraskar varandra i en lada där båda tänkt ta sina liv. De beslutar sig för att hitta fler likasinnade och lämna jordelivet på ett mer storartat sätt. En skara självmordsbenägna finnar beger sig således ut på ett riktigt äventyr i buss, med målet att hitta en lämplig plats att förverkliga planerna.

Boken är mysigt humoristiskt skriven, men känns fragmentarisk. Man lär inte känna karaktärerna – i stället berättas underfundiga anekdoter om idel nya personer. Det finns inte någon jag riktigt kan tycka om och sällskapets könsroller är från stenåldern (kvinnorna får till och med bre karlarnas smörgåsar…). Jag irriterar mig mycket på att saker utlämnas från berättelsen – i slutet får man plötsligt veta att somliga resenärer haft ihop det under resan, utan att ha fått så mycket som en antydan tilll detta tidigare.

Sammanfattningsvis: ganska kul, men inte särskilt engagerande.

» Bloggvärldens skriverier om ‘Kollektivt självmord’

BokinfoTitel: Kollektivt självmord
Författare: Paasilinna, Arto
ISBN: 9185251216

Oförståelig humor

Nog för att jag inte alltid brukar dela humor med majoriteten, men ibland är jag extra oförstående.

Höjden av humor för män som jobbar i små affärer verkar vara att säga fel pris till kunden. Det har hänt mig flera gånger, senast idag när jag köpte bröd på ett närlivs här intill. På kassaapparaten stod ”25:00” och killen sa ”tvåhundrafemtio kronor” med ett pilskt leende som gjorde det tydligt att han inte bara blandade ihop de svenska räkneorden. Han tyckte det var jättekul, själv var jag skeptisk.

Jag har också råkat ut för att köpa hundrakort (till spårvagnen) och få beskedet att det kostar hundra miljoner.

Vad är grejen? Jag förstår inte vad det är som är så kul och det är knappast lämpligt ur servicesynpunkt heller. Men visst, jag förstår att det är tråkigt att sitta fast i en trist liten affär och vänta på kunder. Jag förstår att man normalt sett inte pratar särskilt mycket med kunder som väl kommer in, så att man kanske får göra något av det lilla man kan… men ändå. Jag blir lite irriterad. Vad är grejen? Är det deras våta dröm att en söt tjej ska plira tillbaka och överösa dem med dricks bara för att de är så lustiga? Eller vill de bara se en stackars kunds förskräckta min? Kanske skrämma bort kunderna så att de kan lägga upp fötterna bredvid kassaapparaten och bläddra tidningar i stället för att jobba?

Tja, inte vet jag.