Hundra år av ensamhet

Hundra år av ensamhet handlar om släkten Buendía under många generationer, från det att José Arcadio Buendía tillsammans med sin hustru Ursula i ett sällskap reser ut i vildmarken och grundar byn Macondo. Makarna är släkt med varandra och framförallt Ursula är rädd för vilka konsekvenser det kan ha, eftersom hon hört talas om inavlade barn som fötts med grissvans. Men som tur är för berättelsen så släpper hon på sina spärrar och familjen utökas med tre barn, José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Åren går och släkten växer, med den för läsaren förvirrande traditionen att namn går i arv. Boken inleds med en släktförteckning och det är ju inte utan att man behöver bläddra tillbaka till den ibland…

Det är en släktskröna alltså, men den innefattar också magisk realism på ett mysigt sätt. Man vet att vad som helst kan hända… I början suckade jag en del över att än en gång ställas inför berättelser om halvgalna, egensinniga män som tokar till det för alla, medan deras fruar stoiskt städar upp kaoset och håller familjen på fötter i bakgrunden. Det har man ju sett förr. Men till slut grep boken tag i mig… i omgångar, får jag väl säga, för ibland tappade jag lite fart.

Vid något tillfälle under läsningen kände jag mig smått förlorad och hade läst utan engagemang i lite för många sidor, så då googlade jag efter sammanfattningar av boken för att få lite erinranshjälp. Jag hittade en så skön snubbe som kallar sig skalman och som på ett mycket ambitiöst sätt har refererat hela boken (finns fler inlägg, men det där innehåller lejonparten) för Svenska B. Han har skrivit riktat till Cecilia, som måste vara läraren. Och jag blev väldigt full i skratt, för ungefär vid den delen av boken jag segade mig igenom skrev han:

Okej nu lackar jag helt på att alla har samma namn alltså jag kan knappt hålla ordning på dom alla döper sina barn till samma namn som dom har eller någon annan har aaaaaaaaaaaaaaaa fett svårt att hålla koll på vem som är barn till vem och sånt.

I feel you skalman, I feel you…

Och lite senare:

jaaaaaaaa du Cecilia i det här kapitlet får vi se att Macondo har blivit mycket mer betydelsefullt. man tycker nästan det är skönt när lite folk dör så att man slipper hålla koll på dom.

:D

Det blev rätt mysigt att nästan ha lite bokcirkelfeeling med skalman, jag fortsatte att läsa hans text så långt som jag kommit även senare i läsningen.

Vad är grejen med ensamheten, då? Jo, familjen tycks ha en förbannelse över sig som gör att de är oförmögna att vara lyckliga tillsammans. Även när de lever sida vid sida isolerar de sig. Och de är väldigt bra på att ställa till det för sig själva och för varandra – de drar sig inte för att beröva sina släktingar kärlek när möjligheten dyker upp. Så det är ju rätt mörkt egentligen och boken rymmer mycket dåligheter av olika slag. Men kanske smittas man lite av Ursulas hopp att någon Buendía till slut ska bli lyckad..?

Jag lånade boken på biblioteket och det fanns ett par olika utgåvor att välja mellan. Valet var inte alls svårt, jag gillade verkligen omslaget och den rejält rundade ryggen på mitt exemplar. Den syns i bilden av lånehögen här:

Gabriel García Márquez levde 1927-2014, Hundra år av ensamhet gavs ut 1967 och författaren fick Nobelpriset i litteratur 1982.

BokinfoTitel: Hundra år av ensamhet
Författare: García Márquez, Gabriel

Snart Expeditionen och Björnstad

Om jag har flyt läser jag ut Hundra år av ensamhet ikväll. Jag har reserverat två böcker på biblioteket som jag ser mycket fram emot att börja läsa förhoppningsvis snart (dvs om de kommer till mitt bibliotek snart…):

Är sugen på Expeditionen för att alla som läst den verkar ha blivit så himla fängslade av den och för att jag känner till åtminstone lite grundläggande info om expeditionen i fråga (Andrées polarexpedition medelst vätgasballong 1897, gick mycket dåligt) och tänker att en djupdykning med en besatt person som försöker reda ut vad som hände borde bli intressant, och jag såg såklart noggrant till att välja den illustrerade utgåvan för att den verkar höja upplevelsen ytterligare ett snäpp.

Björnstad är jag sugen på för att allt jag läst av Fredrik Backman har varit väldigt bra, på ett lättillgängligt sätt med mycket driv, fast ändå med ett allvar som drabbar läsaren på ett sätt som lättillgänglig litteratur inte alltid gör, plus fyndiga formuleringar.

Oj, vad långa meningar jag råkade skriva idag…

Jo, men det tar sig… 

Nu har jag läst 149 av de 494 sidorna i Hundra år av ensamhet och kan glädjande nog meddela att det inte bara kommer att bli pliktskyldig läsning av det.

Ikväll sitter jag på café och läser, efter att ha jobbat hemifrån och sedan varit på massage. Lyxig dag. 

Och så verkar det som att jag hoppat på utmaningen #februarifoton på instagram också… Dagens tema är Det här är jag och min bild blev denna:

Egentligen har jag ju verkligen tillräckligt många saker jag ska göra varje dag nu… Får skriva om dem snart! Men nu ska jag bege mig hemåt och kanske läsa lite till… 

Och nu läser jag Hundra år av ensamhet

Nu läser jag Hundra år av ensamhet, även denna skriven av en nobelpristagare (Gabriel García Márquez). Det känns som att jag läst ganska länge utan att komma någonvart..? Ska jag orka med allt detta härj om galna, impulsiva män som ställer till det medan deras kloka fruar stoiskt härdar ut och sköter ruljangsen i kulisserna? Det känns lite tröttsamt stereotypt. Men jag har ju bara börjat. Det kanske blir en fantastisk läsupplevelse till slut? Då kan jag gå tillbaka till det här inlägget och småle åt hur oförstående jag ännu var.

Vi håller väl tummarna för det?

Egentligen finns det annat jag är väldigt sugen på att läsa nu…

Men någon som läser detta kanske har läst den och tycker att den är fantastisk? Då kanske jag kan få lite pepp? :)

Det här blir nog i alla fall sista nobelpristagaren för i år, om nu inte årets pristagare blir någon väldigt intressant…