Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Låt mig först klargöra en sak: jag läser i stort sett aldrig humoristisk litteratur. Den senaste sådana bok jag läste tror jag var Kollektivt självmord av Arto Paasilinna. Det var 2007 och jag tyckte den var tröttsam.

Lite så är det med Hundraåringen också. Jag småmyser visserligen ibland åt de många lyckade fyndigheterna och formuleringarna. Det finns många sådana fullträffar. Men jag bryr mig inte riktigt.

Parallellt med nutidsberättelsen om hundraåringen Allan som rymmer från sitt äldreboende och råkar ut för tokiga äventyr får vi också följa hans tidigare liv. Dåtidsberättelsen engagerar mig ännu mindre än nutidsberättelsen, trots att den rymmer mycket som är rätt skoj. Allan far runt och träffar alla möjliga statschefer, trots att han är totalt ointresserad av politik och han visar sig spela en väldigt stor roll i världshistorien, utan att ha någon som helst politisk agenda. Han är mest intresserad av att slappa och dricka sprit.

Inte riktigt min grej alltså, men all respekt för fyndigheterna ändå.

BokinfoTitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Författare: Jonasson, Jonas