Alfahannen

Jag har sett fram emot att läsa Alfahannen, Katarina Wennstams tredje spänningsroman om kvinnofientliga tendenser i samhället.

Karaktärer från de tidigare böckerna dyker upp även i Alfahannen och ger serien en fin kontinuitet. Ny karaktär är alfahannen själv. Jack Rappe är en av Sveriges främsta skådespelare och väldigt snygg. Kvinnorna faller som furor och han vet att ta för sig. Men så hittas han med uppskuren mage i sitt luxuösa brygghus och redan från början antyds att det är en kvinna vars nej han inte accepterat som hållit i vapnet. Under läsandet får man sedan allt fler detaljer kring hur det gick till och slutligen avhandlas den rättsliga processen efteråt.

Katarina Wennstam riktar ljuset mot den förlegade kvinnosynen i filmbranschen och berättar i sitt efterord att den fiktiva berättelsen inspirerats av ytterst verkliga händelser.

Smuts var riktigt bra, Dödergök inte fullt så bra och jag visste inte riktigt vad jag kunde vänta mig av Alfahannen, men jag måste säga att den var bättre än väntat, riktigt spännande faktiskt.

Jag är ingen våldtäktsman. Titta på mig! Tror du att jag är en man som behöver tvinga till mig sex?
Jack Rappe

BokinfoTitel: Alfahannen
Författare: Wennstam, Katarina
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789174291421

Dödergök av Katarina Wennstam

Katarina Wennstam har gjort sig intressant genom att utifrån egna erfarenheter som kriminalreporter skildra samhälleliga problem och orättvisor gentemot kvinnor. Hennes faktaböcker om samhällets syn på våldtäkt (Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman) är mycket bra och viktiga och jag gillade även skönlitterära Smuts, som handlade om en prostitutionshärva och utgjorde första delen i hennes trilogi om mäns våld mot kvinnor. Dödergök är del två och Alfahannen del tre, men den har jag inte läst ännu.

I Dödergök får vi veta att somliga poliser ägnar sig åt något som kallas ”fritidsbrott”. Inte helt ovanligt är att det handlar om våld mot närstående kvinnor och att poliskåren har större acceptans för detta än rimligt. Dessutom avhandlas hedersbrott och det faktum att det inte är olagligt att tvinga eller hetsa någon annan till självmord.

Maria Allende flyttar till ett idylliskt radhusområde tillsammans med sin man Tobias och tvååriga dottern Alma, efter att länge ha letat efter det perfekta boendet. Snart får de veta att Louise, som tidigare bott i huset, blev skjuten till döds av sin man Jocke i det som nu är Marias och Tobias kök. Mordet föregicks av långvarig fysisk och psykisk misshandel. Maria, som är journalist och har fallenhet för research, blir besatt av att ta reda på vad som hände och ställer sig många frågor. Vem var Louise och varför lämnade hon inte Jocke innan det var för sent? Och hur kunde Jocke få fortsätta vara polis, trots att han blivit dömd för misshandel av sin fru långt tidigare?

Åklagare Madeleine Edwards får ett misstänkt hedersbrott på sitt bord. En kurdisk tonåringstjejs pojkvän hittas död och trots att det liknar självmord finns tecken på att flickans familj har haft med saken att göra.

Jag tycker att historien är spännande och att Wennstam i vanlig ordning behandlar viktiga ämnen och lägger fram intressanta fakta och åsikter. Jag tyckte om boken, men jag retar mig också på somligt i den. Flera gånger får man läsa att Maria börjar ana att något inte är som det verkar i fallet Louise. Som om det inte räckte som irriterande vaghet får man dessutom ett par gånger läsa saker i stil med: ”Maria ville berätta vad hon misstänkte, men hindrade sig”. Det är ett billigt sätt att berätta på, som hör hemma i litteratur av lägre klass än jag skulle vilja förknippa boken med.

Jag har också svårt för de kursiverade kapitlen där Jocke i jag-form berättar inifrån fängelset om hur Louise hemsöker honom. Jag förstår tanken med att låta oss lära känna gärningsmannen en smula, men… jag föll inte riktigt för det. Det blir liksom lite för mycket och det känns tillrättalagt att få backstory levererad i form av att Jocke berättar att han drömmer att Louise berättar om det…

Men jag är faktiskt bara glad att hitta saker jag inte gillar och förstår varför, det måste ju vara lärorikt när man försöker lära sig att skriva bra själv!

BokinfoTitel: Dödergök
Författare: Wennstam, Katarina
ISBN: 9789100116378

Bästa böckerna 2007

Dags att sammanfatta årets bokläsning! Först lite statistik:

Läst per år:

Books read per year 2001-2007

2001: 10 st
2002: 13 st
2003: 5 st
2004: 15 st
2005: 20 st
2006: 29 st
2007: 45 st

45 böcker i år alltså (se alla på boksidan), vilket är mer än på många år (tyvärr har jag ingen statistik tillgänglig för tidigare år, men jag har faktiskt uppskrivet någonstans vad jag läst även tidigare). Jag räknar både böcker (33 st) och talböcker (12 st) till årets 45, men inte serier som jag gjorde under en del av 2005 och 2006.

BÄST 2007
En stor ny författarfavorit jag fått 2007 är Marie Hermanson. Jag hittade hennes novellsamling Det finns ett hål i verkligheten i en tiokronorslåda på ett antikvariat i somras och blev fast. Sedan dess har jag läst Mannen under trappan och Hembiträdet och jag känner verkligen att det här är den sortens böcker jag vill läsa. Marie Hermanson kryddar vardagen med mer eller mindre övernaturlig mystik och jag gillar det. Jag ser fram emot mer Hermanson 2008!

Varenda bok jag läst av Torey Hayden har varit fantastisk, så även Just Another Kid.

Jag föll pladask för Håkan Nessers finurliga lilla pärla Kära Agnes! och vill verkligen läsa fler fristående Nesser-romaner.

Fler bra läsupplevelser:
Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
ABC av Ida Jessen
Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson
Den sjätte natten av Annika Bryn
Smuts av Katarina Wennstam
Jenny av (och uppläst av!) Jonas Gardell

Jag har också gjort en nostalgitripp och återupptäckt Maria Gripe under året, vilket måste nämnas åtminstone lite så här i förbigående!

SÄMST 2007

Som tur är läser jag mest böcker jag gillar. Fast de här tyckte jag inte om:

kallet – romanen av Hanne Ørstavik
Handdockan av Inger Frimansson
Prime time av Liza Marklund
Alla de stillsamma döda av Anna Jansson

Relaterade inlägg:
» Böcker och serier 2006
» Bästa böckerna 2005
» Årets [2004] kulturtoppar

Smuts

Jag har lyssnat på Smuts av Katarina Wennstam, hon som tidigare skrivit faktaböckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman om våldtäkt. Nu har hon gett sig in på skönlitteratur, men avhandlar samtidigt ämnet prostitution och sexköp på ett mycket verklighetsförankrat sätt.

Jonas Wahl är en framgångsrik advokat som regelbundet köper sex, givetvis bakom ryggen på sin fru Rebecka. Ironiskt nog får han erbjudandet att tv-kommentera en pågående traffickingrättegång mot bordellinnehavare han själv är kund hos. Mediakåt som han är åtar han sig uppdraget och intalar sig att ingen vet, att det kommer att gå bra.

Vi följer också Rebeckas sammanbitna missnöje med livet i allmänhet och samlivet i synnerhet. Barnen Emma och Oliver finns också med i handlingen. Emma är 14 och har börjat bli nyfiken på sex, men upptäcker att hon som tjej mest förväntas finnas till för killarnas skull – själv får lära sig att skämmas för sin sexuella lust, samtidigt som lärarna säger åt henne att hon måste acceptera att killarna tafsar på henne i skolan om hon klär sig i tajta kläder eftersom hon är så söt och killarna inte vet hur de ska hantera det.

Boken gör ett bra jobb med att visa upp hur sexköpare är de mest omhuldade brottslingarna i rättssystemet. Till och med domarna köper sex och männen håller varandra om ryggen. Att bli haffad för sexköp behöver inte bli någon stor affär – om man erkänner direkt kan man komma undan utan rättegång, och betala lite böter utan att frugan får veta någonting.

Svårigheten i att fälla någon för människohandel kommer också fram på ett frustrerande tydligt sätt. Det måste bevisas att kvinnorna förts hit helt ovetande och hållits kvar under tvång. Som tvång räcker inte att gärningsmännen (eller gärningskvinnorna) lagt beslag på kvinnornas pass. Får de själva gå till snabbköpet kan de omöjligtvis vara fångade, anser rätten. Det mer eller mindre krävs tydliga fysiska bevis på misshandel, samtidigt som branschen gärna kuvar kvinnorna på andra sätt eftersom den blåslagna looken inte säljer lika bra.

Inte minst skrämmande är Jonas Wahls egen syn på det han gör. Han intalar sig att han hjälper kvinnorna, eftersom de antagligen får någon liten bråkdel av pengarna han betalar. Men vad han gör är förstås att stödja en vidrig industri och se till att ännu fler kvinnor luras in i hemska prostitutionsförhållanden. Han tycker inte att han köper sig rätten till en annan människas kropp, han vill ju ”bara knulla”. Han tycker att han är en bra kund, eftersom han aldrig blir våldsam och ibland till och med tar det lite försiktigare när han märker att de har ont. Dessutom tycker han att han har bra kvinnosyn och talar ofta om andras i hans ögon sämre syn, bara för att han råkar ta hand om tvätten ibland hemma…

Det är en skakande och mycket läsvärd bok som jag verkligen kan rekommendera. Jag skulle vilja att berättelsen var helt fiktiv, men tyvärr tror jag att verkligheten många gånger ser ut precis så här.

BokinfoTitel: Smuts
Författare: Wennstam, Katarina
ISBN: 9179535569

Flickan och skulden

Den första av Wennstams två böcker om samhällets syn på våldtäkt.

Kan en hora våldtas? Givetvis, men otroligt nog är det inte självklart för alla. Rannsaka dig själv och fundera över din egen inställning till våldtäkt: finns det fall då tjejen faktiskt litegrann får skylla sig själv? Får man gå genom mörka parker ensam på natten, får man klä sig utmanande och flirta med okända män, får man plocka med sig nya bekantskaper från krogen, får man sätta sig i en bil med flera okända män? Boken ger många exempel på fall där människor stämplar våldtagna kvinnor som horor, eller åtminstone alldeles för lösaktiga för sitt eget bästa. I rätten är det offret som förhörs om sina sexuella erfarenheter och om vilka kläder hon hade på sig. Skulden förskjuts på ett oroväckande sätt från gärningsmannen till offret. För gärningsmannens dåd är det förbluffande lätt att hitta förmildrande omständigheter – var han full eller kåt tycks han fråntas allt ansvar för sin gärning. Dessutom är många av dem ju ”så fina killar”, så det är klart att det inte kan ha varit ”en riktig våldtäkt”!

Sexualbrottslagen har ändrats sedan Wennstam skrev den här boken, men när hon gjorde det var det inte våldtäkt att ha sex med någon som befann sig i ett hjälplöst tillstånd, t.ex. genom att vara väldigt onykter. Det klassades som det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande. Wennstam ger upprörande exempel där förövare gått fria eftersom brott inte kunnat styrkas, då flickan varken var redlös nog för att brottet skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande men inte heller gjort motstånd nog för att det skulle vara fråga om våldtäkt i lagens mening. Hur tusan kan det bli så?

Wennstam bjuder på upprörande läsning och en rad otäcka exempel från våldtäktsfall. En smula vinklat blir det såklart, men vem kan förhålla sig neutral till ett sånt här ämne? Wennstam gör i alla fall ett bra jobb med att vara saklig och citera källor. Kanske saknar jag något bemötande av argument från ”den andra sidan”. Är det inte så att det är svårt med våldtäktsfall just för att det faktiskt är normalt beteende för kvinnor och män att ha sex med varandra och man inte kan utgå från att det är våldtäkt bara för att ena parten säger det? Å andra sidan kan man hävda att det är normalt att ge saker till varandra också, vilket någon skulle kunna försöka få att framstå som stöld. Wennstam skriver faktiskt mycket om hur det blir när ord står mot ord och hon intervjuar en advokat som säger att de ytterst få fall där offret ljuger aldrig håller för rätten. En annan grej är det här med offrets berusning – visst är det väl ganska naturligt att offrets berusningsgrad och hur mycket hon minns påverkar hur pass mycket vikt man kan lägga vid hennes vittnesmål? Men det ska givetvis inte vara en förmildrande omständighet att offret inte förmår göra motstånd.

En riktig våldtäktsman fokuserar mer på gärningsmannen och är mycket intressant läsning.

BokinfoTitel: Flickan och skulden
Författare: Wennstam, Katarina

En riktig våldtäktsman

Efter Flickan och skulden väljer Wennstam att lägga fokus där det hör hemma: på gärningsmannen. Det är inte kvinnorna som ska ändra på sig och begränsa sina liv, det är vissa män som ska sluta våldta!

När man accepterar att kvinnor råkar illa ut om de klär sig utmanande, går hem ensamma sent på natten, dricker alkohol eller tar med sig okända män hem – då säger man samtidigt att alla män är potentiella våldtäktsmän. Attityderna kring våldtäkt är oerhört fel, både mot kvinnorna och mot männen. Männen framställs ofta i de här sammanhangen som intelligensbefriade djur som inte längre kan ansvara för sina handlingar när de blivit sexuellt upphetsade. Mannen tänker med kuken, hur många gånger har man inte hört sådant? Men så är det givetvis inte. Man får stå till svars för brott man begått om man varit onykter eller oaktsam, varför ska det vara en förmildrande omständighet att vara kåt? Jag tror att de flesta män känner sig skymfade av såna här inställningar – det är väl klart att de är intelligenta varelser som kan stå för sina handlingar!

En särskilt intressant del i boken handlar om medias framställning av våldtäkt och det som folket lär sig är den typiska våldtäkten. Sanningen är förstås att media väljer ut ett fåtal fall att rapportera och att dessa fall inte alls återspeglar verkligheten. Enligt media är den ”typiske våldtäktsmannen” ofta en otäck, psykiskt sjuk person som gärna ser lite äcklig ut och ligger och lurpassar på kvinnor i buskar. Antingen det eller så är han invandrare med taskig kvinnosyn och betraktar alla svenska, slampiga kvinnor som lovligt byte. Du kanske rentav har gått på det själv?

Statistiken över fällda våldtäktsmän pekar faktiskt också på ganska många gärningsmän med utländsk härkomst – de utgör 40%. Men Wennstam visar på fall där man helt enkelt vägrar tro att de fina, svenska, högutbildade, schyssta killarna är våldtäktsmän. I dessa fall tror man sällan på offret! Andelen våldtäkter faktiskt begångna av väl ansedda svenskar lär vara betydligt mer än 60%.

Men det är givetvis det som är sanningen: det finns ingen typisk våldtäktsman! I alla fall inte på något sätt som märks utåt. Det anmäls våldtäkter begångna av rågblonda, svenska snyggingar med hippa IT-jobb. Men såvida inte tjejen är ännu mer välutbildad, rik, otroligt skötsam och beter sig precis som offret ”ska” göra enligt mallen, så får hon otroligt svårt att bli trodd. Att fördomar kan finnas i samhället är inte svårt att förstå, men det är oacceptabelt att de förekommer ända in i rättssalen!

Wennstam beskriver många osmakliga gruppvåldtäkter, som ofta har skrämmande likheter med porren. Självklart är det inte porrens fel att somliga våldtar, men lika självklart är att den faktiskt påverkar många ungas syn på sex. Hur många inser att porr skiljer sig väldigt mycket från verkligheten, att det är skådespel och fejk man ser? Jag mådde riktigt illa när Wennstam citerade en kille angående förberedelserna inför inspelningen av scen där tjejen ska ha en kille ”där bak” och en ”där fram”: ”‘Hon fick en bedövningsspruta, helt enkelt’, berättade den före detta porrfilmsaktören utan vidare åthävor. ”Du vet en sådan där lokalbedövning som man får hos tandläkaren när man ska göra en rotfyllning eller dra ut en tand. Det var inget konstigt egentligen, de brukar ju alltid spricka lite grann när man gör en dubbelmacka.” Kan man kalla en industri som har den inställningen till kvinnors kroppar annat än vidrig?

Boken innehåller en rad intervjuer med unga, dömda våldtäktsmän i olika stadier av förnekelseprocessen. Det är otäckt att läsa vad de gjort och hur somliga av dem förhåller sig till sina brott. Förmildrande omständigheter, skuldbeläggning av offret. Någon har också tagit in att han gjort någonting hemskt och för honom är det för jobbigt att prata om det.

Alla borde läsa Wennstams böcker och lära sig av dem, för människors attityder och fördomar har stor betydelse för utvecklingen kring sexualbrott. Det är inte rätt mot varken kvinnor eller män så som det ser ut nu!

BokinfoTitel: En riktig våldtäktsman
Författare: Wennstam, Katarina