Egentid, gymnasiekompisar i Linköping och festdagar i Nyköping

Jag åkte alltså hem med Swebus på måndagkvällen och Jonas och barnen kom hem till middag på onsdagen. Åhh, det finns så mycket att göra och tiden tar slut så fort. Jag försökte göra lite av allt… Jag sprang såklart och jag behövde upprätthålla min geocachingstreak. Jag läste och jag spelade faktiskt lite Skyrim på PS3, vilket jag inte gjort sedan februari 2014. Jag började gå igenom semesterbilderna. Ja, lite så.

På torsdagen skulle Jonas lämna mig och barnen i Nyköping, för att sedan komma dit på söndagen. Ja, så han fick alltså TVÅ HELA dagar hemma att göra vad han ville.

”På väg till” Nyköping hälsade vi på Maria med familj utanför Linköping. Vi hade synkat så att Ellinor också kunde komma dit med sina två barn, som jag inte hade träffat ännu (äldsta är 3, yngsta är bäbis). Marias familj har nyligen fått tillökning och består numera av fem personer. Jag avlastade villigt Maria från att bära runt på bäbis. Väldigt mysigt. Och oerhört lagom att bara låna bäbis en liten stund. Det är skönt att våra barn börjar bli stora. Men jag lånar gärna fler bäbisar, särskilt när de är så mysiga som denna. Hon somnade i min famn en stund. :) Överhuvudtaget var det ett mysigt besök. De stora barnen (de som inte var bäbisar) kunde springa runt och leka i trädgården utan vuxeninblandning och hade väldigt roligt. Och vi kunde sitta och äta och gulla med bäbisar. Perfekt.

I Nyköping blev vi bjudna på middag innan Jonas rullade vidare. Vi hade sån tur att vår vistelse sammanföll med Nyköpings festdagar, vilket innebar tivoli, marknad och konserter på stan.

På fredagen tog jag, barnen och mormor en sväng ner på stan. Först säkrade vi dagens cache och sen började det regna, så vi sökte skydd i Nicolaikyrkan en stund. Där hade de en kul grej för barn som gick ut på att man skulle leta rätt på ”Luthergubbar” som var placerade på olika ställen i kyrkan, med hjälp av bildledtrådar. Klarade man det fick man en medalj, så det fick ju barnen såklart.

På torget underhöll Lollo och Bernie, som Sander kände igen från förskolan. Vi såg slutet av showen och deltog i kramkalaset efteråt.

Nyköpings festdagar

Vi var såklart tvungna att besöka tivolit på Nicolaiskolans gård. Vi köpte ett klippkort med 8 åk, så barnen fick åka. Det kändes ganska lagom, inte minst för att åken höll på så länge!

Ava åkte en läskig gunga:

Nyköpings festdagar

Den åkte hööögt upp. Hon åkte den två gånger, vilket blev en bonusgrej eftersom de bara tog ett klipp när barnen åkte i samma radiobil. Hon älskade det, men en stund efteråt började hon må väldigt illa… och kräktes i en papperskorg i en galleria… Men sen var det bra och hon säger att hon inte ångrar någonting.

På kvällen när jag och Sander gick och lade oss gjorde Ava en häftig grej: hon fick gå på sin första riktiga konsert med mormor! Det var Ace Wilder som gjorde en halvtimmeskonsert på torget klockan 8. Ava känner ju igen henne från Mello och var riktigt lycklig över att ha fått gå på konsert.

På lördagen fortsatte vädret att vara… märkligt. Jag skulle ut och springa på förmiddagen och det såg okej ut, men just när jag var redo öste regnet ner… och sen var det helt okej igen. Vi åkte med mormor till Näsudden och på vägen började det regna och det hällde verkligen ner när vi kommit fram till huset:

Näsudden

24 minuter senare tog jag den här bilden:

Näsudden

När vi badat klart började det blåsa kraftigt och strax hade vi skyfall igen. Sådär höll det på…

På lördagskvällen bakade vi pizza, mums.

Pizza

På söndagen kom Jonas till lunch och sedan åkte vi till Hjortensbergsbadet. Det finns en utedel där också, men vädret fortsatte vara märkligt, så vi nöjde oss med innedelen. Det har blivit så fint där nu, jag har ju varit där med barnen och mormor en gång förut, men det var första gången Jonas var med. Jag blir dock helt väck av badhus, huvudvärk och avgrundstörstig. Men det var kul. Jag åkte vattenrutschkanan några gånger med Ava och den var ju fin. Och badade med Sander, som ”simmade” riktig bra med sina armpuffar. Det är så många varma pooler där, det passar honom.

Middag i Nyköping och sen åkte vi hem till den sista, hemmabaserade delen av semestern.

Fler bilder från Nyköpingsdagarna:
» ‘Nyköping sommar 2017’ på Flickr

Radiohead i Globen

De sa väldigt tydligt att mobilkameror var välkomna, så jag antar att jag får dela med mig av det jag fångade med min?

På kvällen efter skolavslutningen och förskolans sommarfest var det alltså dags för mig och Jonas att gå på konserten med Radiohead i Globen – den första i Sverige på 14 år. Jonas fick biljetterna i julklapp, så han har ju väntat ett tag på att verkligen få presenten.

Vi lyssnade ju på Radiohead på 90-talet (och senare, men fortfarande låtarna från 90-talet) och de skivor jag känner bäst är OK Computer och Pablo Honey. Jag hade The Bends också, men har inte lyssnat jättemycket på den. Som förberedelse till konserten har jag lyssnat in mig skapligt på senaste skivan, A Moon Shaped Pool, men däremellan har de ju släppt en drös skivor som jag inte alls har koll på. Så det blev en del jag inte kände igen på konserten, men de fick också med det viktigaste av det jag önskade. Den enda jag egentligen saknade var Creep.

De inledde med Daydreaming från senaste skivan:

Daydreaming

Jag visste ju att jag kände igen den, men misstog den först för att vara någon äldre låt jag inte hade jättekoll på. Men den är ju från senaste skivan! Har alltså inte sååå bra koll på den skivan, men det här är ju en mysig låt. Och vilken ljusshow!

Vi satt riktigt bra, vi såg scenen lite från sidan och var ju en bit bort såklart, men det är man ju… och vi såg rätt ner till teknikerna och kunde se hur en ljustekniker styrde ljuset genom att röra reglagen i takt till musiken. Riktigt häftigt, jag har inte reflekterat över att det liksom är så… manuellt? Det var ju verkligen som att han var med och spelade, fast hans instrument var ljus.

Sen kom ett par låtar till från nya skivan som jag också bara kände igen vagt. Första gamla godingen var Airbag och då blev det ju Radiohead på riktigt, som det kändes! Med undantag för en underbar Lucky var jag rätt lost ett tag sedan medan de körde sin 2000-talsmusik.

Lucky
(på slutet ser man vår vy mot teknikerna)

Mot slutet klämde de in flera gamla godingar! Underbart! Och de var inte förvrängda till oigenkännlighet eller något, vilket jag verkligen uppskattar, men inte DNs recensent… (Däremot tyckte jag att de förvrängde Burn the witch från senaste skivan lite för mycket…)

Exit music (for a film)
(alltså, kan inte folk bara hålla käften och lyssna..?)

Karma police, allsång och applåder

Karma police var sist ut och det blev allsång, mycket vackert.

Alla låtarna:
1. Daydreaming – A Moon Shaped Pool, 2016
2. Desert island disk – A Moon Shaped Pool, 2016
3. Ful stop – A Moon Shaped Pool, 2016
4. Airbag – OK Computer, 1997
5. 15 step – In Rainbows, 2007
6. Myxomatosis – Hail To The Thief, 2003
7. Lucky – OK Computer, 1997
8. Pyramid song – Amnesiac, 2001
9. Everything in its right place – Kid A, 2000
10. Bloom – The King Of Limbs, 2011
11. I might be wrong – Amnesiac, 2001
12. Separator – The King Of Limbs, 2011
13. Weird fishes/Arpeggi – In Rainbows, 2007
14. Idioteque – Kid A, 2000
15. The numbers – A Moon Shaped Pool, 2016
16. Exit music – for a film – OK Computer, 1997
17. Bodysnatchers – In Rainbows, 2007

Extranummer:
18. You and whose army? – Amnesiac, 2001
19. The daily mail – singel, 2011
20. Burn the witch – A Moon Shaped Pool, 2016
21. Paranoid android – OK Computer, 1997
22. Street spirit (Fade out) – The Bends, 1995

Extra extranummer:
23. Fake plastic trees – The Bends, 1995
24. Karma police – OK Computer, 1997

Recensioner

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, DN (betyg 3 – av 5 antar jag, men det var inte alls tydligt)

Hah! Det här var den första recensionen jag läste och jag kände som att vi är från olika planeter, jag och Nicholas. Och att jag aldrig skulle kunna vara recensent om man ska tycka att det är dåligt av en artist att ”ge publiken det den vill ha”. Och han uttrycker sin tacksamhet över att slippa Creep! Alltså…

Men det dunkla ljuset slår snart ut i en lotusblomma av vacker laser och Thom Yorke släpper sin ödsliga röst lös i Globen. Bandmedlemmarna — i synnerhet den eviga långluggen och fantastiska gitarristen Jonny Greenwood – liksom attackerar sina instrument. Som var det räddningen från flygplanskraschen, den slutgiltiga undergången.
Det är omöjligt att inte imponeras av bredden i låtmaterialet. När bandets diskografi rullas ut så här framför fötterna på oss ser man också den förmodade anledningen till att Radiohead – till skillnad från, säg, Oasis – fortfarande existerar. Det är ett band som alltid velat framåt. När andra britpop-skepp sjönk sköt Radiohead ut sig med en framtidsraket. De har inte landat än.

Per Magnusson, Aftonbladet (betyg 4 – eh, det är ju otydligt här också vad skalan är)

Så pianon spelas i valstakt och blåa Stanley Donwood-färgexperiment projiceras över scenen, rytmerna viner iväg på dubbla trumset av Philip Selway och Clive Deamer medan Colin Greenwood får basen att dåna som om den felprogrammerats hos ljudteknikern för att skaka om publiken i Johanneshov, bandets hårdrockstendenser lyser igenom ordentligt emellanåt, Jonny Greenwood använder en fiolstråke för att skapa gitarreko, Ed O’Brien står sådär typiskt avslappnat med sin gitarr att det ser ut som att kompisarna bara repar lite framför tusentals personer, och Thom Yorke dansar sådär skakigt som bara han kan.

Özgür Kurtoglu, GAFFA (betyg 4 av 6 – wow, skalan framgick!)

Bilder
» Rockfoto, Elin Bryngelson

Frida Hyvönen på Vasateatern

Fotograf: Elin Berge (bilden du ser i toppen av inlägget, om du inte läser i någon läsvy som plockar bort den, förstås…)

I fredags kom mormor och morfar för att ta hand om barnen efter middagen så att jag och Jonas kunde åka in till Vasateatern och uppleva en mycket efterlängtad konsert med fantastiska Frida Hyvönen. Jag gillar ju verkligen hennes skiva Kvinnor och barn med dess drabbande texter och smäktande melodier och eftersom det var just den som skulle spelas kändes det hela som ett mycket säkert kort. Utöver den fantastiska musiken var Frida precis så bra på mellansnack som jag hade fått bilden av att hon skulle vara. Hon ackompanjerades av Linnea Olsson på cello och sång och Amanda Lindgren på… lite av varje! Vi stod så att vi såg Amanda bra för det mesta och det var fascinerande att studera henne när hon i en och samma låt spelade kornett med ena handen och elektroniskt trumkomp med den andra, samt sjöng ibland (ja, jag kollade upp vad instrumenten omnämndes som på nätet, jag hade nog gjort bort mig annars och skrivit trumpet och trumgrej). Hon spelade klarinett och kanske något mer också, fast inte samtidigt. De var i alla fall riktigt bra alla tre.

Men vi är möjligen lite gamla nu, för vi hade nog tyckt att sittplats hade varit fint… men vi gick inte under av att vi såklart glömt öronpropparna i alla fall, det var faktiskt bara njutbart ljud.

Nouvelle Vague med överdos av rumpa

Igår var Jonas och jag på Storan och såg Nouvelle Vague. Bandet är alltså ett franskt så kallat musikerkollektiv under ledning av Olivier Libaux och Marc Collin, med en varierande uppsättning vokalister. Igår var det Nadeah och Marianne Elise som sjöng. Tror jag i alla fall, det är inte helt lätt att hålla reda på allihop.

Konserten gav verkligen upphov till blandade känslor. Givetvis var det kul att få se detta underbara band, men samtidigt stämde uppträdandet inte alls med intrycket jag fått från skivorna och videor på Youtube. Sångerskorna, eller ja, i alla fall Nadeah, var verkligen helt fel. Jag hade verkligen hoppats på att få se min favorit, sockersöta Mélanie Pain. Jag hade hemskt gärna sett Gerald Toto, Eloisia och Camille också. Marianne Elise stämde åtminstone någorlunda in med min bild av Nouvelle Vague, men Nadeah…

För att förklara min bild hänvisar jag till den mysiga Youtube-videon Love will tear us apart i live-version med underbara Mélanie Pain. Det är så charmigt – Mélanie är sockersöt i blommig klänning och sjunger med världens sämsta engelska uttal. Jättemysigt! Jag gillar verkligen detta lite lagom operfekta – dåligt uttal och sångerskor som visserligen är bra, men inte riktigt har de där kraftigaste röstresurserna. De är liksom bra på ett försynt, mysigt, stillsamt och charmigt sätt.

Showen igår var allt annat än försynt. Marianne Elise hade visserligen lite fransk brytning, men Nadeah var helt enkelt en för klassisk sångerska med alldeles för bra engelskt uttal och för klassiskt bombastiska röstresurser. Och som hon höll på och porrade sig då… Hon hade nätstrumpbyxor och en muskort klänning/top och ägnade all scentid åt att försöka vara så förförisk som möjligt. Det var otroligt mycket rumpputande och rumpvickande och ideligen exponerade hon sina trosor för publiken, eller böjde sig djupt framåt och slet i sin urringning. Allt som fattades var egentligen en stripteasepåle. Visst sjöng hon bra och visst var hon karismatisk och snygg, men det var fel på så många sätt. Dessutom var hon dryg mot publiken och klagade på att vi var tråkiga och satt i våra stolar.

Det var i alla fall kul att se musikergrabbarna och Marianne Elise. De mysigaste delarna av showen var hennes stillsammare nummer som God Save the Queen och hon gjorde även en bra version av Love will tear us apart. I dessa nummer kände jag igen mitt älskade Nouvelle Vague, men bitvis var det svårt att förstå att jag kommit till rätt konsertsal.