Radiohead i Globen

De sa väldigt tydligt att mobilkameror var välkomna, så jag antar att jag får dela med mig av det jag fångade med min?

På kvällen efter skolavslutningen och förskolans sommarfest var det alltså dags för mig och Jonas att gå på konserten med Radiohead i Globen – den första i Sverige på 14 år. Jonas fick biljetterna i julklapp, så han har ju väntat ett tag på att verkligen få presenten.

Vi lyssnade ju på Radiohead på 90-talet (och senare, men fortfarande låtarna från 90-talet) och de skivor jag känner bäst är OK Computer och Pablo Honey. Jag hade The Bends också, men har inte lyssnat jättemycket på den. Som förberedelse till konserten har jag lyssnat in mig skapligt på senaste skivan, A Moon Shaped Pool, men däremellan har de ju släppt en drös skivor som jag inte alls har koll på. Så det blev en del jag inte kände igen på konserten, men de fick också med det viktigaste av det jag önskade. Den enda jag egentligen saknade var Creep.

De inledde med Daydreaming från senaste skivan:

Daydreaming

Jag visste ju att jag kände igen den, men misstog den först för att vara någon äldre låt jag inte hade jättekoll på. Men den är ju från senaste skivan! Har alltså inte sååå bra koll på den skivan, men det här är ju en mysig låt. Och vilken ljusshow!

Vi satt riktigt bra, vi såg scenen lite från sidan och var ju en bit bort såklart, men det är man ju… och vi såg rätt ner till teknikerna och kunde se hur en ljustekniker styrde ljuset genom att röra reglagen i takt till musiken. Riktigt häftigt, jag har inte reflekterat över att det liksom är så… manuellt? Det var ju verkligen som att han var med och spelade, fast hans instrument var ljus.

Sen kom ett par låtar till från nya skivan som jag också bara kände igen vagt. Första gamla godingen var Airbag och då blev det ju Radiohead på riktigt, som det kändes! Med undantag för en underbar Lucky var jag rätt lost ett tag sedan medan de körde sin 2000-talsmusik.

Lucky
(på slutet ser man vår vy mot teknikerna)

Mot slutet klämde de in flera gamla godingar! Underbart! Och de var inte förvrängda till oigenkännlighet eller något, vilket jag verkligen uppskattar, men inte DNs recensent… (Däremot tyckte jag att de förvrängde Burn the witch från senaste skivan lite för mycket…)

Exit music (for a film)
(alltså, kan inte folk bara hålla käften och lyssna..?)

Karma police, allsång och applåder

Karma police var sist ut och det blev allsång, mycket vackert.

Alla låtarna:
1. Daydreaming – A Moon Shaped Pool, 2016
2. Desert island disk – A Moon Shaped Pool, 2016
3. Ful stop – A Moon Shaped Pool, 2016
4. Airbag – OK Computer, 1997
5. 15 step – In Rainbows, 2007
6. Myxomatosis – Hail To The Thief, 2003
7. Lucky – OK Computer, 1997
8. Pyramid song – Amnesiac, 2001
9. Everything in its right place – Kid A, 2000
10. Bloom – The King Of Limbs, 2011
11. I might be wrong – Amnesiac, 2001
12. Separator – The King Of Limbs, 2011
13. Weird fishes/Arpeggi – In Rainbows, 2007
14. Idioteque – Kid A, 2000
15. The numbers – A Moon Shaped Pool, 2016
16. Exit music – for a film – OK Computer, 1997
17. Bodysnatchers – In Rainbows, 2007

Extranummer:
18. You and whose army? – Amnesiac, 2001
19. The daily mail – singel, 2011
20. Burn the witch – A Moon Shaped Pool, 2016
21. Paranoid android – OK Computer, 1997
22. Street spirit (Fade out) – The Bends, 1995

Extra extranummer:
23. Fake plastic trees – The Bends, 1995
24. Karma police – OK Computer, 1997

Recensioner

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, DN (betyg 3 – av 5 antar jag, men det var inte alls tydligt)

Hah! Det här var den första recensionen jag läste och jag kände som att vi är från olika planeter, jag och Nicholas. Och att jag aldrig skulle kunna vara recensent om man ska tycka att det är dåligt av en artist att ”ge publiken det den vill ha”. Och han uttrycker sin tacksamhet över att slippa Creep! Alltså…

Men det dunkla ljuset slår snart ut i en lotusblomma av vacker laser och Thom Yorke släpper sin ödsliga röst lös i Globen. Bandmedlemmarna — i synnerhet den eviga långluggen och fantastiska gitarristen Jonny Greenwood – liksom attackerar sina instrument. Som var det räddningen från flygplanskraschen, den slutgiltiga undergången.
Det är omöjligt att inte imponeras av bredden i låtmaterialet. När bandets diskografi rullas ut så här framför fötterna på oss ser man också den förmodade anledningen till att Radiohead – till skillnad från, säg, Oasis – fortfarande existerar. Det är ett band som alltid velat framåt. När andra britpop-skepp sjönk sköt Radiohead ut sig med en framtidsraket. De har inte landat än.

Per Magnusson, Aftonbladet (betyg 4 – eh, det är ju otydligt här också vad skalan är)

Så pianon spelas i valstakt och blåa Stanley Donwood-färgexperiment projiceras över scenen, rytmerna viner iväg på dubbla trumset av Philip Selway och Clive Deamer medan Colin Greenwood får basen att dåna som om den felprogrammerats hos ljudteknikern för att skaka om publiken i Johanneshov, bandets hårdrockstendenser lyser igenom ordentligt emellanåt, Jonny Greenwood använder en fiolstråke för att skapa gitarreko, Ed O’Brien står sådär typiskt avslappnat med sin gitarr att det ser ut som att kompisarna bara repar lite framför tusentals personer, och Thom Yorke dansar sådär skakigt som bara han kan.

Özgür Kurtoglu, GAFFA (betyg 4 av 6 – wow, skalan framgick!)

Bilder
» Rockfoto, Elin Bryngelson

Nu älskar jag också Säkert! Däggdjur är briljant.

Jag har ju alltid varit positivt inställd till Annika Norlin/Säkert!. Gillat på ett konceptuellt plan, men kanske inte på ett emotionellt. Det jag lyssnat mest (eller minst lite) på är när hon sjöng på engelska som Hello Saferide, albumet Introducing…Hello Saferide. My best friend (damn, I wish I was a lesbian… no damn jedis or hobbits this time…) är ju fin och Highschool stalker (I was driving round your Mum’s house, she makes great coffee, you know…). Men de är mer roliga och gulliga än sådär att jag verkligen älskar dem, liksom..? Av hennes svenska låtar känner jag nog igen Vi kommer att dö samtidigt du och jag mest sedan tidigare. Åh… nu känner jag igen Någon gång måste du bli själv (du är inte så fin, men det är nåt med dig…) också… ja, jag lyssnar lite gammalt medan jag skriver. Det är ju DEN!

Hur som helst. Jonas tyckte att jag skulle lyssna på nya skivan Däggdjur och spelade några låtar för mig. Jag är ju värdelös på att tycka något första gången jag hör en låt, så jag tyckte väl just ingenting. Men nu har jag lyssnat själv. Ganska… mycket. Den första låten jag älskade var Dian Fossey, om att förändras efter att man fött barn. Sen fattade jag Allting flyter, vilken perfekt låt för alla introverta! Och Grottorna om en kompis som växer ifrån en. Och Snooza är mysig. Annika Norlin har ju bjudit in kompissångare till Däggdjurskivan och det har väl tagit mig lite längre tid att gilla låtarna med andra röster, men jag är på god väg. Egentligen är det ju rätt fantastiskt att få höra Jakob Hellman igen, jag trodde att …och stora havet skulle bli allt jag nånsin hörde av honom. Och jag gillade ju Isolation Years väldigt mycket när det begav sig, kul att han därifrån är med.

Jag känner lite samma grej som med Frida Hyvönen, att det blir så mycket närmare på svenska.

Attans att vi missat att boka biljett för att se Annika i april…

Här är alla texter och lite kommentarer.

Frida Hyvönen på Vasateatern

Fotograf: Elin Berge (bilden du ser i toppen av inlägget, om du inte läser i någon läsvy som plockar bort den, förstås…)

I fredags kom mormor och morfar för att ta hand om barnen efter middagen så att jag och Jonas kunde åka in till Vasateatern och uppleva en mycket efterlängtad konsert med fantastiska Frida Hyvönen. Jag gillar ju verkligen hennes skiva Kvinnor och barn med dess drabbande texter och smäktande melodier och eftersom det var just den som skulle spelas kändes det hela som ett mycket säkert kort. Utöver den fantastiska musiken var Frida precis så bra på mellansnack som jag hade fått bilden av att hon skulle vara. Hon ackompanjerades av Linnea Olsson på cello och sång och Amanda Lindgren på… lite av varje! Vi stod så att vi såg Amanda bra för det mesta och det var fascinerande att studera henne när hon i en och samma låt spelade kornett med ena handen och elektroniskt trumkomp med den andra, samt sjöng ibland (ja, jag kollade upp vad instrumenten omnämndes som på nätet, jag hade nog gjort bort mig annars och skrivit trumpet och trumgrej). Hon spelade klarinett och kanske något mer också, fast inte samtidigt. De var i alla fall riktigt bra alla tre.

Men vi är möjligen lite gamla nu, för vi hade nog tyckt att sittplats hade varit fint… men vi gick inte under av att vi såklart glömt öronpropparna i alla fall, det var faktiskt bara njutbart ljud.

Musik som är 2016

Förra året skrev jag att jag hade slutat sammanfatta årets musik. Det känns bra att jag i år faktiskt har litegrann att säga på den fronten.

Början av året var nog inte så musikrikt för min del. Ava sjöng i Musickidz förstås, men även där var hösten bättre än våren då de åter igen sjöng en låt av Laleh: Bara vara mig själv. Och jag har lyssnat en del på originalet också. Jag känner att jag kanske borde lyssna ännu lite mer på Laleh? För jag gillar det jag hört. Laleh får vara med på ett litet hörn i denna musiksummering i alla fall.

Jag har litegrann lyssnat på gamla favoriter också, men ingenting som riktigt känns som att det har fastnat på 2016…

Men det var i november som det verkligen hände grejer! Två grejer på en gång, BAM!

  • Jag fick nys om att Radiohead ska göra sin första konsert i Sverige på 14 år den 9 juni 2017. Biljettsläppet var den 4 november 2016 och då onlineköade jag minsann och fick skapligt bra platser till mig och Jonas. Han fick biljetterna i julklapp, så jag försökte vara lite hemlig med att jag började försöka lyssna in mig på deras senaste skiva, A Moon Shaped Pool. Tyvärr har det ju kommit några skivor sedan jag lyssnade på dem senast, så det finns ju lite väl mycket att lyssna ikapp egentligen. Men jag hoppas att konserten bjuder på lite gamla godingar också. Dvs från albumen OK Computer (1997), The Bends (1995) och Pablo Honey (1993)… Möjligen lyssnade jag lite på Kid A (2000) också, men de har släppt fem (5!) skivor som jag inte har koll på, mer än att jag börjat lyssna på den senaste alltså. Får lyssna igenom och se om jag känner igen något… Men för år 2016 blir det låten Burn the Witch från A Moon Shaped Pool som känns 2016.
  • Det var också i november jag blev inspirerad att testlyssna på Frida Hyvönens nya skiva Kvinnor och barn. Jag hade inte hört talas om henne förut och har fortfarande inte lyssnat på något av hennes äldre, engelskspråkiga material. Men hur det nu var så fastnade jag verkligen för hennes svenska skiva. Varje låt är som en novell, fantastiska berättelser förpackade i musikaliska konstverk. Jag och Jonas ska på en av hennes konserter i februari, det ser jag fram emot. Det är Kvinnor och barn som allra mest känns som musiken 2016. Varenda låt på skivan är fantastisk.

Det finns goda förutsättningar för att dessa favoriter kan komma med på nästa års summering också. Plus att jag blivit sugen på att kolla upp några gamla favoriter som ju såklart släppt nytt, till exempel Britta Persson. Men mitt problem är ju fortfarande att det inte finns så många bra tillfällen att lyssna på musik. Men det går i alla fall när jag sitter vid datorn, som nu (har lyssnat på Radiohead och Frida Hyvönen medan jag skrivit detta).

Film och musik 2013

Film

Hmm. Det har inte blivit så mycket film i år. Kolla:

Film 2005-2013

2005 138
2006 183
2007 171
2008 168
2009 113
2010 60
2011 36
2012 73
2013 10

Dessa har jag sett, enligt vad jag har kommit ihåg att registrera, i alla fall. Sen har jag ju mer eller mindre aktivt sett en herrans massa (delar av) barnfilmer utöver dessa också. Inom parentes betyget jag satte:

The Big Chill (4/5)
Mio min Mio (3/5)
Mun mot mun (4/5)
Thumbsucker (4/5)
Gun Hill Road (4/5)
The Magic of Belle Isle (3/5)
50/50 (3/5)
Red Riding Hood (3/5)
Askungen (4/5)
Modig (4/5)

Inte så mycket film, nej. Däremot har vi faktiskt sett första säsongen av två Netflix-serier, Orange is the new black och Hemlock Grove. Det kanske räknas lite? Det har känts enklare än film, avsnitten är mer lagom långa och när man väl valt en serie behöver man inte fundera på vad man ska kolla på…

Och jag har ju spelat Skyrim en hel del. Lite friare, man kan ju sluta när som helst. Känns så trist att inte lyckas se en hel film, eller en halv eller vad man nu bestämt sig för.

Bäst? Tja, det blev ju inga filmfemmor, men om jag hade betygsatt serierna skulle Orange is the new black ha fått en femma. Av filmerna har jag svårt att se någon riktig favorit faktiskt.

Musik då..?

Det blir inget särskilt inlägg om musik 2013. Det har varit en alltför liten del. Jag tror knappt alls att jag aktivt lyssnat på musik jag valt själv och om jag försöker minnas någon låt som känns 2013 så är den enda jag kan komma att tänka på Vargsången, eftersom den har blivit Avas nattningssång och den som lägger henne måste sjunga den. Det är viktigare än att läsa bok, tycker hon.

Musik 2012

21:44 - First Aid Kit på Debaser Medis

Musik har tyvärr inte varit så stort 2012 heller… Det enda stora relaterat till hemmalyssning som hände var att vi gick på konsert med First Aid Kit och i samband med det lyssnade jag mycket på deras musik på Spotify. Men sen blev det liksom inte av och det enda jag hade med Spotify att göra var det månatliga mailet som berättade att jag betalat 99 kr för premiumtjänsten i en månad till. Till slut sa jag upp det.

Utöver det är de största musikhändelserna musikalerna Jesus Christ Superstar (och här är ett till inlägg om det) och La cage aux folles.

TILLÄGG 2013-01-04: Åh, glömde ju Somebody that I used to know! Den gillade jag. Först covern med många gitarrister och sen den med Gotye.

Mer Jesus Christ Superstar

Vi satt längst fram på Jesus Christ Superstar. Det var häftigt. Visst kunde vi haft bättre överblick, men det var häftigt att t.ex. se Maria Magdalena pressa en apelsin över Jesus ansikte blott en meter framför oss… Och det var ärligt talat lite läskigt också, med alla kundvagnar som virvlade runt liiite för nära. Och den stora rull-hammocken… och folk som slängde ut benen nästan i ansiktet på oss… Men jag är väldigt nöjd. Dessutom var det gott om benutrymme och jag hade lätt kunnat smita ut om jag hade behövt, utan att tvinga folk att resa sig.

Man fick förstås inte fotografera under föreställningen, men de var snälla nog att påpeka att det var tillåtet under applådtacket. Så då gällde det att hala fram och starta mobilen illa kvickt.

Tiden efter en bra musikalupplevelse är så härlig, med en massa musik som snurrar runt i huvudet. Jag är glad att vi inte ställde in!

Jesus Christ Superstar

Idag har jag och Jonas sett Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Det var bokat sedan länge och jag ville inte ge upp det bara för att jag råkar vara i odugligt skick just nu. Och jag överlevde faktiskt.

Musikalen var förstås häftig och det var kul att känna igen musiken (jag har sett en gymnasieuppsättning av musikalen tidigare och musiken är förstås också allmänt känd)  samtidigt som texterna av Ola Salo förstås var nya.

Jag hade skyhöga förväntningar på Ola Salo som Jesus och visst var han bra, men han överskuggades faktiskt en smula av Patrik Martinsson som spelade Judas.

Musik som är 2011

Musik har skuffats undan lite för mycket i mitt liv de senaste åren. 2011 gjorde jag i alla fall ett försök till bättring och jag har numera Spotify Premium och försöker komma ihåg att lyssna ibland i alla fall. :)

Mitt lyssnande innehåller egentligen inte särskilt mycket nytt. Britta Persson är fortfarande min stora musikälskling. Det jag nyförälskat mig i är väl i princip Billie The Vision & The Dancers och det handlar egentligen om en enda låt, nämligen You’re not giving up on me, så det räknas knappt. :) Det har blivit en del Tegan and Sara, The Second Band, Nouvelle Vague och en del diverse…

Kanske är årets största musikhändelse att jag fick biljetter till First Aid Kit på Debaser Medis av Jonas i julklapp. Det är i februari och lyckligtvis finns de på Spotify, så nu håller jag på och lyssnar in mig.

Musik som är 2009

Det här är den svåraste av mina årssummeringar. 2009 har inte varit ett musikår. Jag har lyssnat väldigt lite på musik, det har inte känts så viktigt och vi har inte haft så bra möjligheter. Och när Ava sover är jag ofta feg och tänker att jag inte ska höra henne om hon vaknar, eller att jag stör henne.

Nu har vi ordnat möjlighet att spela både internetradio och datorns vanliga musik i köket, så kanske blir 2010 ett större musikår.

Den artist jag lyssnat mest på är Britta Persson. Hon är en stor favorit. Allt hon gör är bra. Ava verkar gilla henne också. När hon får titta/lyssna på Defrag my heart på Youtube dricker hon snällt sin välling utan att krångla.

Nu på slutet av året har det blivit en del internetradio från SomaFM i köket. Jonas är frälst och brukar lyssna på jobbet. Jag är lite reserverad i min inställning till radio eftersom jag gillar att bestämma själv vad jag lyssnar på, men Soma är i alla fall ovanligt bra för att vara radio.

Annars kommer jag mest att tänka på barnmusik… Jag har sjungit Imse vimse spindel fler gånger än jag trodde var möjligt och öppna förskolan samt skivor som följt med olika böcker har varit outtömliga källor till färsk inspiration. Krokodilen i bilen, Blinka lilla stjärna och Byssan lull är andra favoriter. För att bara nämna en bråkdel av allt.

Relaterade inlägg: