Neverwhere

Jag lyssnade på Neverwhere som talbok, mycket bra inläst av Gaiman själv. Det här är en otroligt fantasifull berättelse om stackars Richard Mayhew vars liv blir fullkomligt kaotiskt när han hjälper Door, en skadad flicka han hittar på trottoaren. Han tycks raderas från sitt vanliga liv och följer efter Door till ”London Below”, en dystrare, mörkare och smutsigare variant av staden han bor i. Där väntar allehanda otäckheter och ett väldigt färgstarkt persongalleri.

Det här är en sån berättelse som jag känner att jag borde gilla. Jag är imponerad av fantasirikedomen, men bara på ett väldigt objektivt plan. Berättelsen når helt enkelt inte ända fram, den berör mig inte, jag blir inte engagerad. Jag får väl erkänna att jag ofta såg fram emot att den skulle ta slut… Det är svårt att sätta fingret på varför, jag kan inte hitta några direkta fel. Faktum är att jag kände precis samma sak för Gaimans American Gods. Då som nu känns det lite motigt att klaga, eftersom berättelserna är fascinerande rent objektivt, och då försökte jag bortförklara det hela med att jag nog borde ha läst snarare än lyssnat. Men jag vet faktiskt inte om det skulle hjälpa. Kanske är Gaiman-romaner helt enkelt inte riktigt min grej, trots att jag tycker att Sandman-serierna är ganska mysiga. Nu är jag i alla fall inte särskilt sugen på att läsa mer av honom.

BokinfoTitel: Neverwhere
Författare: Gaiman, Neil
ISBN: 0061373877