Just så-historier av Rudyard Kipling

Just så-historier av Rudyard Kipling är ju verkligen en klassiker. Det var Jonas som lånade den på biblioteket, läste med Sander och rekommenderade att jag skulle läsa den sedan. Så det gjorde jag.

Den innehåller tolv berättelser som ”Hur valen fick sitt trånga svalg”, ”Hur elefanten fick sin snabel”, ”Hur armadillerna kom till” osv. Jag känner igen flera av dem eftersom de figurerar lite varstans i olika tappningar. Det känns till exempel som att jag kanske haft en bok om armadillerna..?

Berättelserna är skrivna på ett väldigt speciellt sätt och de är riktade direkt till läsaren (kan du tro? kommer du ihåg att? etc). Det finns mycket humor och fyndigheter, men ganska mycket våld och otrevligheter också. Författaren har även illustrerat boken och skrivit ganska lustiga bildkommentarer där han berättar om precis allt som är avbildat och ofta återkommer till hur synd det är att han inte får färglägga bilderna (för att de skulle tryckas svartvitt, antar jag).

Exempel på bild och bildtext, ur Hur elefanten fick sin snabel

Det är kul att ha läst dem, men de är väl egentligen mest bra just på det sättet, att de är intressanta, fyndiga och kul att ha läst. Men jag drabbades inte precis av något stort lässug. Kanske hade det passat bättre att ta en berättelse lite då och då snarare än att försöka skynda igenom den innan återlämningsdags.

Den episka läsutmaningen
I den episka läsutmaningen uppfyller boken (åtminstone) följande kriterier:
13. En klassiker.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur.
58. En bok som rekommenderats av en vän.

BokinfoTitel: Just så-historier
Författare: Kipling, Rudyard

Hundra år av ensamhet

Hundra år av ensamhet handlar om släkten Buendía under många generationer, från det att José Arcadio Buendía tillsammans med sin hustru Ursula i ett sällskap reser ut i vildmarken och grundar byn Macondo. Makarna är släkt med varandra och framförallt Ursula är rädd för vilka konsekvenser det kan ha, eftersom hon hört talas om inavlade barn som fötts med grissvans. Men som tur är för berättelsen så släpper hon på sina spärrar och familjen utökas med tre barn, José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Åren går och släkten växer, med den för läsaren förvirrande traditionen att namn går i arv. Boken inleds med en släktförteckning och det är ju inte utan att man behöver bläddra tillbaka till den ibland…

Det är en släktskröna alltså, men den innefattar också magisk realism på ett mysigt sätt. Man vet att vad som helst kan hända… I början suckade jag en del över att än en gång ställas inför berättelser om halvgalna, egensinniga män som tokar till det för alla, medan deras fruar stoiskt städar upp kaoset och håller familjen på fötter i bakgrunden. Det har man ju sett förr. Men till slut grep boken tag i mig… i omgångar, får jag väl säga, för ibland tappade jag lite fart.

Vid något tillfälle under läsningen kände jag mig smått förlorad och hade läst utan engagemang i lite för många sidor, så då googlade jag efter sammanfattningar av boken för att få lite erinranshjälp. Jag hittade en så skön snubbe som kallar sig skalman och som på ett mycket ambitiöst sätt har refererat hela boken (finns fler inlägg, men det där innehåller lejonparten) för Svenska B. Han har skrivit riktat till Cecilia, som måste vara läraren. Och jag blev väldigt full i skratt, för ungefär vid den delen av boken jag segade mig igenom skrev han:

Okej nu lackar jag helt på att alla har samma namn alltså jag kan knappt hålla ordning på dom alla döper sina barn till samma namn som dom har eller någon annan har aaaaaaaaaaaaaaaa fett svårt att hålla koll på vem som är barn till vem och sånt.

I feel you skalman, I feel you…

Och lite senare:

jaaaaaaaa du Cecilia i det här kapitlet får vi se att Macondo har blivit mycket mer betydelsefullt. man tycker nästan det är skönt när lite folk dör så att man slipper hålla koll på dom.

:D

Det blev rätt mysigt att nästan ha lite bokcirkelfeeling med skalman, jag fortsatte att läsa hans text så långt som jag kommit även senare i läsningen.

Vad är grejen med ensamheten, då? Jo, familjen tycks ha en förbannelse över sig som gör att de är oförmögna att vara lyckliga tillsammans. Även när de lever sida vid sida isolerar de sig. Och de är väldigt bra på att ställa till det för sig själva och för varandra – de drar sig inte för att beröva sina släktingar kärlek när möjligheten dyker upp. Så det är ju rätt mörkt egentligen och boken rymmer mycket dåligheter av olika slag. Men kanske smittas man lite av Ursulas hopp att någon Buendía till slut ska bli lyckad..?

Jag lånade boken på biblioteket och det fanns ett par olika utgåvor att välja mellan. Valet var inte alls svårt, jag gillade verkligen omslaget och den rejält rundade ryggen på mitt exemplar. Den syns i bilden av lånehögen här:

Gabriel García Márquez levde 1927-2014, Hundra år av ensamhet gavs ut 1967 och författaren fick Nobelpriset i litteratur 1982.

BokinfoTitel: Hundra år av ensamhet
Författare: García Márquez, Gabriel

Nätternas gräs

Den här boken valde jag att läsa för att Patrick Modiano fått Nobelpriset, såklart. Eller egentligen valde jag Lilla smycket, men den stod inte i bibliotekshyllan där den borde. Det gjorde däremot den här. Modiano som Modiano, tänkte jag, på det där sättet man kan göra när man egentligen mer bryr sig om vad man kan bocka av genom att läsa boken än om själva boken… Nu kan jag ju inte jämföra med Lilla smycket, men jag är i alla fall glad att jag läste denna.

Jag kände mig nog en aning skeptisk först, då boken trots sitt lilla format kändes ganska långdragen. Man får veta så lite. Det handlar om en man som letar efter Dannie, kvinnan han älskade i sin ungdom. Allting med Dannie var mystiskt och till slut försvann hon spårlöst. Nu har han sin gamla anteckningsbok till hjälp när han går runt på minnesvandringar i Paris. Han har skrivit om platser de besökt, om Dannies besynnerliga bekanta, om sina biografiska bokprojekt och allt möjligt i en salig blandning.

Till slut får man faktiskt veta mer än jag vågade hoppas på. Det hade mycket väl kunnat vara en sån där berättelse som man knappt vet vad den handlar om ens när den är slut. Men jag kände nog att jag fick tillräckligt. Och bokens besynnerliga stämning stannade kvar hos mig en stund och gör sig påmind nu när jag tänker på den också. Så det blir ett ganska bra betyg!

BokinfoTitel: Nätternas gräs
Författare: Modiano, Patrick

Att titta ut genom fönstret

Det blev alltså inte en enda nobelpristagare under 2016. Ivrig att väga upp detta 2017 har jag i slutet av januari redan läst två och påbörjat en tredje. Ärligt talat kanske det får räcka för året sen. Så har jag något kvar till kommande år. :) Och för att detta projekt ändå till viss mån känns som duktigläsning och jag värdesätter ren nöjesläsning.

Jag bestämmer i alla fall att denna får räknas, trots att det bara är en liten Novellix-bok. Det handlar om en pojke som spelar om idolbilder med sin bror och som en dag blir hemskickad tidigt från skolan och blir vittne till hur pappan överger familjen, allt skildrat på ett påfallande vardagligt vis.

BokinfoTitel: Att titta ut genom fönstret
Författare: Pamuk, Orhan
Förlag: Novellix
ISBN: 9789175891736

The Noodle Maker

Känns trist att jag inte skriver om böcker här längre, så nu gör jag det åtminstone litegrann men helt kravlöst. Något är i alla fall bättre än inget.

Jag har läst en nobelpristagare igen, det blev The Noodle Maker av Ma Jian. Det gick rätt trögt, tyvärr. Det var inte det att den var dålig, men jag hade hoppats på en roman och det var mer en novellsamling med en ramberättelse. Det gör det svårare att hålla uppe motivationen, tycker jag. Berättelserna var både fascinerande och lite sega… Ma Jian skildrar ju Kina och samhället känns helt bisarrt som han beskriver det.

I ramberättelsen umgås en ”professional writer” och hans vän ”the professional blood donor”. Hela grejen med den professionella blodgivaren, som ger blod i en massa andra människors ställe med fejkade papper, är ganska störande. Men värre blir det. Delberättelserna är skribentens historier om människor som löst hänger ihop och figurerar så smått i varandras berättelser. Kanske är den mest obekväma berättelsen den i början om likbrännaren som skickar in sin mor i brännugnen. Det är nog den jag minns mest i alla fall, så här efteråt. Eller kanske den om pappan som försöker överge sitt efterblivna barn, för att få tillåtelse att försöka skaffa en son (ett barn per familj-grejen, ni vet). Jag minns även den jag läste sist, som handlade om en mans otillåtna vänskap med en talande hund (!), men den var mest seg, tyckte jag.

I övrigt: synen på The Party som allsmäktig gudomlighet, tumult vid inflytande från väst, en del otrevligheter om manligt/kvinnligt, olyckliga människor.

I stort sett alla mina läsupplevelser känns bra efteråt och så även denna. Men jag behöver läsning som suger tag i mig lite mer, skapar lite mer driv… det tar så lång tid att läsa ut böcker annars, eftersom jag bara läser lite här och där, jag sätter mig aldrig planerat ner och bara läser. Det blir inte av så ofta om jag inte verkligen bryr mig.

BokinfoTitel: The Noodle Maker
Författare: Ma, Jian

Barabbas

Det här var den andra nobelpristagarboken jag köpte från Bokbörsen nyligen. Jag måste tyvärr erkänna att när jag läst de första kapitlen var jag inte det minsta sugen på att läsa vidare. Jag hade läst så många lovord från bloggare på nätet, ändå blev boken liggande och jag drogs in i en lässvacka. När jag började läsa igen läste jag andra böcker. Till slut fick jag tvinga mig att plocka upp den här och läsa klart den. Och jodå, som så ofta förr var det i slutändan värt det i alla fall.

Barabbas handlar om mannen som blev benådad för att Jesus skulle korsfästas i hans ställe. Barabbas är en rövare med otäck uppsyn och inte mycket gott i sig. Men han är inte oberörd av mannen som dör i hans ställe. Han bevittnar korsfästelsen och ser hur ett märkligt mörker sänker sig över Golgata när mannen dör. Kan han verkligen vara Guds son, som det sägs? Han söker sedan upp Jesus anhängare och vill ibland bli en av dem, ibland inte. Han har svårt att förstå Jesus budskap om att man ska älska varandra, för själv har Barabbas aldrig upplevt kärlek.

Till sist brydde jag mig om den osympatiske och hopplöse Barabbas och ville veta hur det gick för honom. Det är inte precis någon upplyftande historia, men jo, till slut tyckte jag faktiskt om den.

Boken har nu fått vandra vidare med Bookcrossing.

BokinfoTitel: Barabbas
Författare: Lagerkvist, Pär
ISBN: 9100474770

Sagan om den okända ön

Jag kände att det var dags för någon nobelpristagare igen, så jag köpte två böcker från Bokbörsen. Den ena var denna lilla (38 sidor!) bok av José Saramago, Sagan om den okända ön. Som namnet antyder är det en saga (för vuxna) och det börjar med ett besök hos kungen:

En man kom och knackade på kungens port och sade, Ge mig en båt. Kungens hus hade många portar, men just den här var porten för petitioner. Eftersom kungen tillbringade all sin tid sittande vid porten för gåvor (för de gåvor man gav honom, alltså), spelade han ovetande var gång någon kallade från petitionernas port, och det var först när det ständiga slamret av portkläppen i brons blev mer än notoriskt, ja, skandalöst, och störde grannarnas frid (folk började muttra, Vad är det för kung vi har som inte svarar) som han gav order till förstesekreteraren att gå och ta reda på vad den bönfallande som inte kunde hålla tyst ville. Då kallade förstesekreteraren på andrasekreteraren, denne kallade på den tredje, som skickade förste adjutanten, vilken i sin tur skickade den andre, och så vidare hela vägen tills mannen nådde städerskan, vilken, eftersom hon inte hade någon mer att skicka, gläntade på petitionernas port och frågade i springan, Vad är det du vill.

Efter många om och men får mannen faktiskt en båt och städerskan beslutar sig för att hon hellre vill städa båtar än slott, så hon följer med honom. Mannen vill hitta en okänd ö, trots att alla säger till honom att det inte längre finns några okända öar.

Boken är humoristiskt skriven och på ett sätt mysig att läsa, fast på ett annat sätt galet irriterande. Ni ser ju hur dialogen vävs in i texten, utan annan markör än stor bokstav. Det blir faktiskt riktigt jobbigt när det är en längre dialog, som ofta är fallet:

Städerskan väntade på honom vid landgången, men innan hon hann öppna munnen och förhöra sig om hur resten av dagen hade förlöpt för honom, sade han, Oroa dig inte, jag har med mig mat åt oss båda, Och sjömännen, undrade hon, Det kom ingen, som du ser, Men du gjorde väl upp med dem att de skulle komma åtminstone, frågade hon igen, De sade till mig att det inte fanns några okända öar längre, och att även om de fanns tänkte de inte slita sig från friden i sina hem och det goda livet på linjefartygen för attt ge sig ut på havsäventyr i sökandet efter något omöjligt, som om vi fortfarande var kvar i det grymma havets tidsålder, Och du, vad svarade du, Att havet alltid är grymt, Du berättade inte för dem om den okända ön, Hur skulle jag kunna berätta för dem om en okänd ö när jag inte känner till den…

…osv, det kommer lika mycket till innan punkt.

Det är nog tur att boken inte är längre än den är, för även om den är lite småmysig är det jobbigt att läsa sån text.

Nu får boken resa vidare med bookcrossing.

BokinfoTitel: Sagan om den okända ön
Författare: Saramago, José
ISBN: 91-46-17500-8

Nobelpriset 2011 till Tranströmer

Förra året satt jag vid datorn och väntade på meddelandet om att Mario Vargas Llosa skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. I år var jag mitt uppe i flyttstök och nåddes av nyheten om Tranströmers vinst först i efterhand genom andra som varit bättre bevakare än jag.

Tomas Tranströmer skrev lyrik som ryms i en enda samlingsvolym. Den och alla separata verk var väldigt svåra att hitta i butik åtminstone strax efter kungörandet, men däremot gick det bra att låna en elektronisk version på biblioteket, så nu har jag läst lite Tranströmer i mobilen. Smidigt!

Jag är ovan vid att läsa lyrik. Jag är van vid att läsa skönlitteratur, från pärm till pärm med ett ordentligt driv i läsandet. Det är inte optimalt att läsa lyrik på det sättet. Samtidigt är jag inte harmonisk nog att läsa mer njutningsfullt och portionsuppdelat. Jag saknar att fångas av kontinuiteten i en roman.

För att jag ska vilja räkna en bok som läst vill jag ha läst ALLT. Jag har inte läst hela Tranströmers samlingsvolym, men jag läste hela Mörkerseende (som alltså tidigare givits ut som fristående bok), som vid en första anblick såg ut att tilltala mig mest. Jag har även bläddrat runt i resten av samlingsverket och läst lite här och där.

Jag hastar igenom texterna, fastnar för somliga partier och tråkas ut av andra som inte talar till mig. Ibland hittar jag guldkorn, bland annat detta stycke (som är från just Mörkerseende) som jag sett citeras på andra ställen också, så uppenbarligen tilltalar det fler än mig:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Och det här (ur Sanningsbarriären) kanske många kan känna igen sig i:

Den här kvinnan köper och köper saker
för att kasta i gapet på tomrummen
som smyger bakom henne.

Texterna är både korta, klatschiga betraktelser och mer novellartade längre stycken. Det är trevligt att ha hela samlingsvolymen och jag kommer kanske att bläddra lite mer i den innan jag plockar upp nästa roman.

BokinfoTitel: Mörkerseende
Författare: Tranströmer, Tomas

Den stygga flickans rackartyg

Jag kan inte påstå att jag var överdrivet sugen på att läsa Mario Vargas Llosa, men jag blev väldigt positivt överraskad av Den stygga flickans rackartyg. Jag hade dock svårt att ta den till mig i början. Huvudpersonen Ricardo faller handlöst för den sensuella men känslokallt beräknande Lily när de båda är tonåringar i Miraflores i Lima. Hon avvisar honom och försvinner ur hans liv, men lyckas på något sätt dyka upp igen där han befinner sig på olika platser i världen och gång på gång upprepa samma visa; han deklarerar sin brinnande kärlek, hon är likgiltig, hon låter honom njuta av henne korta stunder för att sedan svika honom och fly med någon som har det enda hon verkligen värdesätter i livet: makt och pengar. Jag kunde inte riktigt sympatisera med Ricardo till en början och jag retade mig på att han kallade det kärlek när det verkade som att det viktiga var att erövra henne fysiskt snarare än känslomässigt, med tanke på att han inte lät hennes likgiltighet stå ivägen. Men i takt med att berättelsen kompliceras och sveken radas upp får jag lättare att acceptera hur han fastnat för henne, hur han gång på gång dras ner i träsket som är att älska henne, trots att han försöker värja sig. Hon är sannerligen ingen enkel människa att älska och själv älskar hon ingen.

Jag blev rejält indragen i boken och kan konstatera att det här bokåret fortsätter vara fantastiskt bra.

BokinfoTitel: Den stygga flickans rackartyg
Författare: Vargas Llosa, Mario
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113038209

Of mice and men

”Guys like us, that work on ranches, are the loneliest guys in the world. They got no family. They don’t belong no place … With us it ain’t like that. We got a future … because I got you to look after me, and you got me to look after you.”

Ett omaka par kringvandrande arbetare i 1930-talets Kalifornien kommer till en ny farm för ett nytt tillfälligt jobb. George är finlemmad och förståndig, Lennie är enorm och efterbliven. Lennie är from som ett barn och stark som en oxe, vilket ständigt försätter honom i nya knipor som George måste reda ut. Livet skulle vara så mycket enklare för George om han slapp hålla reda på Lennie, men de har bara varandra och de drömmer om en bättre framtid tillsammans. När de bara har jobbat ihop tillräckligt med pengar ska de köpa sig en liten gård där de ska odla grödor som är deras egna.

Den stora drömmen får nytt liv när de träffar gubben Candy på den nya farmen. Han har en hel del pengar undanstoppade och eftersom han inte längre duger till mycket vill han gärna finansiera den lilla gården mot att han får bo där tills han dör. Det fattas bara lite pengar. De behöver bara jobba en månad på farmen för att allt ska kunna gå i lås.

På farmen finns även den ilskne Curley, bossens son, och dennes fru som ständigt söker sig till de andra männen. Där finns andra arbetare och där finns Crooks, den svarte stallarbetaren.

Åh, vilken bok. Den är inte lång, varenda ord finns där av en anledning. Berättandet är sparsmakat, men ändå levande, med tidsenliga dialektala uttryck som det främsta kännetecken. Den är en typisk nobelpristagarbok på så sätt att den samtidsskildrar på ett effektivt sätt och stilen är inte helt olik Hemingways (sparsmakad text om burdusa män) även om jag uppfattar den som mer sympatisk och känsloengagerande än de Hemingwayska texter jag hittills tagit del av.

Ensamhet och utstötthet är centralt i boken. Alla är på något sätt ensamma och oönskade. Vänskapen mellan George och Lennie, trots att George framställer också den som oönskad, är den djupaste relationen som finns i den hårda miljön. Lennie verkar vara den ende som förmår hysa några varmare känslor, som han riktar mot de små djur som han så gärna vill klappa. Arbetarna driver runt, var och en för sig, till olika farmer där de arbetar en tid för pengar som de blåser på horor och alkohol. Curleys icke namngivna fru är ensam kvinna i männens tuffa värld och arbetarna vill inte ha med henne att göra av rädsla för att hamna i trubbel med Curley. Crooks är den ende mörkhyade, som är hänvisad att sova i ett rum ute i stallet i stället för tillsammans med de andra arbetarna, på grund av sin hudfärg.

Stämningen i boken är olycksbådande, med en strimma av hopp och en smula värme. Karaktärerna är levande och lätta att känna för. Jag tycker att boken är enormt fin och rörande.

(Fast jag retade mig på denna utgåva, som har en sammanfattning och instuderingsfrågor till varje sektion innan sektionen börjar. Man får verkligen akta sig för att inte råka se någon mastodontspoiler.)

BokinfoTitel: Of mice and men
Författare: Steinbeck, John
Förlag: Pearson Longman
ISBN: 0582461464