The life-changing manga of tidying up – a magical story by Marie Kondo

Jag fick en bok i påskpresent! Jag och Jonas har ju ägnat oss ganska mycket åt att försöka gallra bland våra tillhörigheter och vi har båda hört talas om KonMari och så smått anammat idén om att bara behålla saker som ”sparks joy”. Men vi har inte läst boken själva. Nu har Marie Kondo (KonMari) gett ut en mangaberättelse som går igenom hennes metoder och idag har jag läst den och dessutom testat att organisera om en av mina klädlådor enligt sättet som förespråkas.

Boken handlar om Chiaki som är singel och bor ensam i en liten och ofantligt stökig lägenhet. När en snygg och ordningsam granne flyttar in anlitar hon Marie Kondo för att få städlektioner. Marie börjar med att be henne visualisera sin framtida önskan om hur hemmet och livet ska se ut. När hon vet det får hon börja rensa. Hon ska inte fokusera på det som ska slängas, utan på det som ska behållas. Vad ”sparks joy”? Hon får lära sig att rensa efter kategori, inte efter plats. Hon får såklart lära sig Konmari-vikningar av kläder, så att de förvaras överskådligt stående i små ”paket” i stället för liggande på varandra i högar. Med mera… och självklart blir hon välorganiserad inte bara beträffande prylar utan beträffande sinnet också.

KonMari-metoden har många bra idéer. Boken är en bra introduktion, men kanske en smula enkel. Att Chiaki är singel och utan barn och att hon verkar ha massor av dubbletter av allting gör ju metoden ganska mycket lättare än om man bor med familj (inklusive barn!) och redan försöker ha en minimalistisk approach till prylar. Jag kände mig i alla fall peppad att ta itu med saker och förvaringsmetoder och det är ju positivt. Kul att faktiskt ha läst om KonMari, som jag andrahandsläst om (läst om folk som läst…) på flera ställen.

Den episka läsutmaningen
I min läsutmaning matchade följande:
2. En bok översatt från ett annat språk än danska, norska eller engelska. (Upptagen)
7. En faktabok. (Upptagen)
10. En grafisk roman.
41. En bok skriven av en författare från Asien.

88. En bok du fått i present. (Upptagen)
90. En bok du läser på en dag. (Upptagen)

BokinfoTitel: The life-changing manga of tidying up
Författare: Kondo, Marie

Veganbokprat #6: Vredens druvor av John Steinbeck

Vi hade ett väldigt bra Veganbokprat med god mat på mysiga Fröjdas i Hammarby sjöstad. Det fanns mycket att säga om boken, det är ju inte för inte som den blivit en viktig klassiker.

Mycket kort sammanfattning: familjen Joad blir av med sin arrenderade mark i Oklahoma och ger sig av till Kalifornien för att söka lyckan under depressionen i 30-talets USA. De är långt ensamma om att göra den svåra resan och i Kalifornien hopas desperata arbetssökanden i torftiga läger och tvingas acceptera kortvariga jobb med uselt betalt.

Det är en mastig bok (756 sidor i mitt exemplar) och jag fick lite brått att hinna klart med den till träffen. Men lyckligtvis är den skapligt lättläst. Jag hade nog ändå lite svårt att riktigt komma in i den, då jag tyckte att det var lite segt att halva boken gick utan att de ens kom iväg… Men det är en väldigt bra bok. Den är lite speciell karaktärsmässigt eftersom Steinbeck till och med verkar ha ansträngt sig för att man inte ska komma för nära familjen Joad. Boken handlar om fenomenet och om kollektivet och ingen tillåts riktigt bli huvudperson även om sonen Tom Joad ändå kommer närmast. Jag blir ibland lite frustrerad för att jag vill följa familjen närmare… men det är många kapitel som handlar om situationen rent allmänt. De kan bli lite mer konstnärliga i sin utformning och för det mesta bra, men lite upprepande…

Det är ganska mycket dialog och i originalspråksversionen talar de förstås gammal bondengelska. Jag har läst några utdrag och ångrar lite att jag läste på svenska. Det blir liksom inte riktigt samma sak med någon sorts gammal bondsvenska i stället.

Angående titeln förekommer den i boken. Här handlar det om hur det blivit för dyrt att ta tillvara den producerade maten, så att den i stället dumpas och förstörs. Det går ju inte att ge den till de svältande, eftersom priserna skulle sjunka då:

Folket kommer med nät för att fiska potatis i floden och vakterna driver dem tillbaka; de kommer i skramlande bilar för att hämta de utvräkta apelsinerna, men fotogensprutorna har varit där före dem. Och de står där och ser potatisen flyta förbi, hör skrikande svin slaktas i ett dike och täckas över med osläckt kalk, ser apelsinbergen sjunka ihop till en ruttnande sörja; och i människronas blick läser man misslyckande; och i de hungrigas blick ligger en växande vrede. I människornas hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga, och i deras hjärtan väntar tunga klasar på skördetiden.

Det är en riktigt upprörande berättelse och det känns förstås hemskt att liknande situationer fortsätter att uppstå på olika ställen i världen. Hemska orättvisor och människor som värderas lägre än arbetsdjur. Måste kanske nämna också att slutscenen är ganska… känd. Mycket speciell. Och inte så tillfredsställande, men det förvånade mig inte.

Den episka läsutmaningen
I min läsutmaning matchade följande:
8. En historisk roman. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
30. En bok på minst 600 sidor.
35. En bok för vilken författaren vunnit Pulitzerpriset.

36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken. (Upptagen)
97. En bok som förbjudits. (Upptagen)

BokinfoTitel: Vredens druvor
Författare: Steinbeck, John

Vego-bokklubben: Kallocain av Karin Boye

Igår träffades Vego-bokklubben över god mat (tre av oss delade på tre pizzor, lyxigt!) på Feca och pratade om Karin Boyes dystopiklassiker Kallocain. Den har faktiskt funnits hemma hos oss länge (införskaffad och läst av Jonas) och jag har tänkt läsa den men aldrig kommit till skott. Perfekt att få en spark i baken!

Kallocain gavs ut 1940 och har undertiteln Roman från 2000-talet. Den målar upp en hemsk värld där individen existerar endast som en kugge i det gigantiska statsmaskineriet och inte förväntas bry sig om något annat än statens bästa. Till och med barnen är statens egendom från åtta års ålder då de lämnar hemmet för att uppfostras till goda medsoldater på statliga institutioner.

Leo Kall är, eller gör sitt bästa för att vara, en oklanderlig medsoldat och åstadkommer en betydelsefull uppfinning som får namnet kallocain. Det är en drog som får människor att avslöja sina hemligheter. Nu blir det möjligt att kontrollera inte enbart handlingar utan även tankar! Så oerhört praktiskt för staten att smidigt kunna få bort människor med fel inställning.

Jag citerar ett stycke där de pratar om den stora arbetsbördan att hantera kallocainförhör med alla som blir angivna av sina medsoldater:

– […] Men vad ska det bli av med alla nya angivelser? Vi kan ju inte ha två tredjedelar av befolkningen i straffarbete!
– Varför inte! sade han glatt […]. Skillnaden är inte så stor, och lönebudgeten blir mindre. Men allvarligt talat, så har det kommit klagomål från finanschefen i staden, och det lär vara likadant överallt. Det betyder att vi av finansiella skäl får lov att rensa bland angivelserna. Ingen kommer att bli häktad mer utan att angivaren lämnar en utförlig skriftlig redogörelse över skälen för sina misstankar. Redan det gallrar. Vidare kommer vi bara att ägna oss åt mer framträdande medsoldater. Vi får kasta hela vår uppmärksamhet på Statens säkerhet, förstår ni. Underordnade poster får finkammas någon gång i framtiden, och turen till rån, stöld och smärre privatmord kommer sist. Vi får gallra, gallra, gallra, men det gör inget, nog får vi arbete för det.
Han återtog sin vandring och brast i skratt, den korta gälla gnäggning som var så karakteristisk för Karrek.

Det som fick mig att fastna för just det stycket var framför allt det underbara uttrycket ”smärre privatmord”, som fångar mycket av essensen i boken.

Givetvis blir det konsekvenser av att människors hemligheter blottläggs. Givetvis får Leo Kall utstå en del kval. Jag går inte in på detaljer nu, men rekommenderar verkligen att du läser boken.

Den episka läsutmaningen
Med denna bok kunde jag bocka av ett par knepiga kategorier i läsutmaningen, även om det känns smått makabert att jubla över att lyckas med den ena…
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
3. En science fiction-bok. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
14. En svensk klassiker. (Upptagen)
21. En dystopi.
47. En bok av en författare som tog sitt liv.

53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (Upptagen)

BokinfoTitel: Kallocain
Författare: Boye, Karin

Turtles all the way down

Klart jag blev nyfiken när John Green släppte en ny bok! Jag har tidigare läst The fault in our stars, Looking for Alaska och Paper towns. Länkarna går till det jag skrev om dem på Barnboksprat (har visst inte skrivit om Paper towns). Och alla var synnerligen kompetent skrivna ungdomsböcker, på den nivån att man gärna sätter dem i händerna på inte bara ungdomar man känner utan vuxna också.

Okej, så Turtles är kanske inte riktigt lika drabbande som svårslagna The fault in our stars, men den var också väldigt trevlig läsning. Huvudpersonen är high school-eleven Aza Holmes, som lider av ångest och tvångstankar. Hon fastnar lätt i överväldigande tankespiraler om bakterier som tar över hennes kropp. Vid sin sida har hon sin livliga och karismatiska bästis Daisy, som extrajobbar på en snabbmatsrestaurang och skriver romantisk fanfiction om Rey och Chewbacca i Star Wars.

När en saftig belöning utlovas till den som kan bidra till att den kände mångmiljonären Russell Pickett hittas efter att ha rymt från rättvisan och sina två barn blir Daisy sugen på att prova lyckan som detektiv. Att Aza faktiskt känner en av sönerna Pickett, sedan de åkt på ett läger för barn som förlorat en förälder (Azas pappa, Davis mamma) för flera år sedan, gör det oemotståndligt. Men det blir inte precis okomplicerat när Aza återfår kontakten med Davis och tycke uppstår.

Den som undrar vad titeln syftar på kan läsa mer här: Turtles all the way down (Wikipedia)

Fin bok och fint skildrade psykiska problem.

Den episka läsutmaningen
I utmaningen passar (fetlagda blir det):
6. En kärlekshistoria. (Alltså, den är ju mer än det, men…)
9. En Young Adult-bok.
28. En bok som är utgiven under de senaste tolv månaderna. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform. (Upptagen)

BokinfoTitel: Turtles all the way down
Författare: Green, John

Veganbokprat #5: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg

I landet Egalia äter männen p-piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius till slut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot orättvisan.

Egalias döttrar är en sådan bok som jag länge känt till på avstånd, men jag visste inte mer om den än att den vänder på könsrollerna. Nu röstades den fram i min bokcirkel (inte mitt förslag) och det kändes kul att få stifta närmare bekantskap med denna feministklassiker.

Något av det bästa med boken tycker jag är hur författaren belyser språket och hur mycket av det som utgår från att mannen är norm. I Egalia är det förstås tvärt om. Man säger inte människa, utan kvinniska. Och man säger förresten inte ”man” som generiskt pronomen, utan ”dam”. Alltså säger dam kvinniska. Det tar ett litet tag att komma in i det, men det är ganska roligt. Och allra roligast är kanske begrepp som ”manlig riksdagskvinna”. Det låter ju så knasigt, ändå är det precis sånt vi säger idag fast förstås tvärtom.

Männen i Egalia ska helst vara feta och ha små penisar. För kvinnor gäller inga skönhetsideal med motiveringen att deras kroppar ändrar form naturligt i och med graviditeten. Det vore befängt att försöka styra kvinnokroppens utseende. Männens roll är att sköta barn och hushåll medan kvinnan jobbar och drar in pengar. Fullt naturligt, eller hur? Det är ju mannen som planterar barnet i kvinnan och när hon fött har hon gjort sin insats. Det gäller för mannen att få faderskapsbeskydd, annars kan han bli ensamstående far eller få finna sig i att en annan man uppfostrar hans barn om kvinnan väljer honom i stället.

Det finns gott om exempel i boken på hur samhället prioriterar annorlunda när det är kvinnan som är normen. Det är träffsäkert och ofta humoristiskt. Alla dessa idéer är den stora behållningen av boken, tycker jag. Berättelsen om Petronius blir liksom mest ett sätt att få fram allting. Men det funkar.

En annan kul språklig grej är förresten namntraditionen: kvinnorna heter slagkraftiga saker med schwung, så som Gro, Rut, Lis eller Ba. Männen har pråliga namn, som illustrerar deras dekorativa roll i samhället: Petronius, Baldrian, Fandango, Mirabello, Britobert, Syprian, Lisello…

Och somligt känns ju riktigt aktuellt: några av de djärvare karaktärerna förespråkar att man (dam) i stället för att säga dam ska säga en som generiskt pronomen.

Kul att ha läst den!

Veganbokpratet blev på Feca, strategiskt nog eftersom den restaurangen ligger granne med mitt jobb. Vi var sex personer anmälda, men blev tyvärr bara tre. Men det gick ju det med. Vi åt mumsig pasta och tyckte ganska lika om boken.

Den episka läsutmaningen
Hittade bara en sak att bocka för i den episka läsutmaningen:
13. En klassiker. (kallas ofta feministklassiker)
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Egalias döttrar
Författare: Brantenberg, Gerd

Min julklappsbytesbok: The Jungle av Upton Sinclair

Jag är väldigt glad att jag kom på att ordna ett julklappsbokbyte innan det var för sent. Det måste bli en årlig tradition!

Boken jag fick var en sån där som man ”ska” ha läst, men som jag inte läst. Men nu har jag!

The Jungle av Upton Sinclair handlar inte alls om någon djungel i vanlig mening, utan om litauiska immigrantarbetare i Chicago i början av 1900-talet. De sliter hårt i en fruktansvärd köttindustri och det hör till vardagen att bli lurad och bedragen av såväl arbetsgivare som husförsäljare. Huvudpersonen Jurgis är positiv till en början och beredd att slita hårt för att få till en bra tillvaro för sin älskade Ona och familjen runtomkring. Men motgångarna blir för svåra.

Sinclair skrev romanen baserat på verkliga förhållanden och argumenterade för socialism, vilket märks i boken. Han avslöjade fruktansvärda förhållanden, både för arbetarna och vad gäller matfusk. Boken rörde upp en hel del när den kom.

Jag läste ”an adapted classic”, vilket alltså är en förkortad version av boken. Det är kanske synd att jag inte ärligt kan säga att jag har läst hela, men det är inte bara ett stycke ur boken utan hela är förkortad, så jag tror att det får räcka så. Det var tillräckligt med elände ändå… Men mycket intressant att ha läst den.

Den episka bokutmaningen
I utmaningen kan jag nu bocka för (fetmarkerade ”vinner”):
13. En klassiker.
48. En bok skriven av en författare som då var yngre än 30 år. (äntligen!)
22. En debutroman. (Upptagen)
58. En bok som rekommenderats av en vän. (Upptagen)
88. En bok du fått i present. (Upptagen)
90. En bok du läser på en dag. (Upptagen)
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (Upptagen – och det lär bli svårt att se filmen, som tydligen förlorats.)
97. En bok som förbjudits. (brändes i Nazi book burnings)

BokinfoTitel: The Jungle
Författare: Sinclair, Upton

Magnus Chase and the Hammer of Thor

My name is Magnus Chase. Two months ago I died fighting a fire giant and woke up in Hotel Valhalla as one of Odin’s warriors. Time for a rest? I wish.

Detta är del 2 i fantasyserien om Magnus Chase och jag inser nu att jag läste del 1 under en period då jag hade bokbloggen pausad. Tråkigt, för det hade såklart varit roligt att läsa vad jag skrev om den…

Ettan fick jag i julklapp av Jonas av misstag, kan man säga. Han hade beställt en helt annan bok, men den här låg i paketet i stället (tillsammans med en följesedel med en helt annan persons namn på). Rätt bok kom senare, men han behövde inte returnera den felaktiga, så jag fick den.

I somras fick jag tvåan i födelsedagspresent och läste halva innan jag pausade för alla bokcirkelböcker som var tvungna att hinnas med. Men nu har jag alltså läst ut den.

Böckerna om Magnus Chase är en avslutad trilogi och trean gavs ut nyligen, så jag tänker att jag ska läsa den också. Bland annat för att jag har en punkt i min läsutmaning som är att läsa just en trilogi. :) Och det har man väl gjort när man har läst alla, antar jag, så det får ju bli den tredje boken jag sätter på det.

Jag läser inte speciellt mycket fantasy. Det här är humor-fantasy om nordisk mytologi skriven av en amerikan och det är ju lite kul. I första boken är Magnus Chase en ung uteliggare i Boston, men så blir han indragen i en massa dramatik och… tja, han blir en av de odödliga krigarna i Valhall.

I den här boken är han och hans färgstarka vänner på jakt efter Thors förlorade hammare, för att förhindra att Ragnarök sätter igång.

Stilen är väldigt intensiv och fyndig. Det är konstant action och massor av finurliga formuleringar. De går från en knivig situation till en annan och jag… blir lite matt, nästan.

Kapitelnamnen ger en liten hint om stilen:

  1. Could You Please Stop Killing My Goat?
  2. Your Standard Rooftop Chase Scene with Talking Swords and Ninjas
  3. My Friends Protect Me by Telling Me Absolutely Nothing. Thanks, Friends
  4. A Cheetah Runs Me Over
  5. My Sword Has a Better Social Life Than I Do

…osv

Jag får lite samma känsla som när jag läser Neil Gaiman faktiskt. Att jag verkligen beundrar hantverket och all research, att det är enormt coolt, men… inte riktigt så engagerande som jag hade önskat? Kul att ha läst och jag vill läsa klart serien, men jag kommer inte ha med böckerna på några favoritlistor.

Författaren Rick Riordan är mest känd för sina böcker om Percy Jackson, som verkar vara ett liknande koncept fast med grekisk mytologi. Det ska bli spännande att läsa trean om Magnus Chase, för det hintas i slutet av tvåan att Percy kommer att vara med i den.

Bokutmaningen
Boken passar in på följande i den episka läsutmaningen:
4. En fantasybok.
54. En bok som är metallicfärgad. (ja, delar av motivet och bokstäverna i titeln i alla fall, räknas det?)
72. En bok där huvudpersonen inte är människa. (inte riktigt, riktigt, väl?)
88. En bok du fått i present.

BokinfoTitel: Magnus Chase and the Hammer of Thor
Författare: Riordan, Rick

Lite ihop av Johanna Lindbäck

Nej, jag vet, jag brukar inte skriva om barnböcker här… men nu ville jag det. Johanna Lindbäck skriver ju oftast ungdomsböcker, men det här är en 9-12-bok, precis som jag tror att den jag skriver på är. Eftersom jag gillar Johanna Lindbäck var jag såklart nyfiken att läsa den här boken i studiesyfte.

Det handlar om Majken som går i 6:an och inte är särskilt intresserad av killar. Det är däremot hennes kompisar och inte minst hennes bästis Tessan, som plötsligt slutar berätta saker för henne. I stället börjar hon hänga massor med den där jobbiga Belinda…

När Majken så smått lär känna den nya, snygga killen som heter Ivan klurar hon ut en plan. Om alla tror att det är något mellan henne och Ivan kommer hon att bli intressant för Tessan igen…

Boken är väldigt bra skriven. Jag blev också lite… jag vet inte, förvånad..? över att den liknar min berättelse på vissa punkter. Jag menar, bara en sån liten detalj som att Majken obsessar över namn… det gör min Milla också! Och Milla är inte heller lika intresserad av killar som kompisarna… plus en sak som jag inte ska spoila som är lite lik… men nej, det är ju inte helt samma story i alla fall som tur är.

Jag har helt klart mycket att lära av JL. Framför allt: dialog! Den är än så länge väldigt outvecklad i mitt utkast och jag måste verkligen jobba med den om det ska bli något. Jag tycker det är svårt, men jag får försöka följa tipset som bland andra JL brukar ge: att tjuvlyssna på folk i rätt ålder. Jag har ju ganska god tillgång till tredjeklassare åtminstone. :)

Angående namnbesattheten är detta bokens första mening:

Ava är ett snyggt namn.

Det tyckte vi var ganska kul, jag och dottern Ava. :) (och jag håller ju med, såklart)

Den episka läsutmaningen:
En fördel med att blogga om boken här är att jag då kan pricka av något i min bokutmaning!
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)
90. En bok du läser på en dag. (kanske liiite fuskigt när det är en barnbok…)

BokinfoTitel: Lite ihop
Författare: Lindbäck, Johanna

Skriva barnbok av Annika J. Nasiell

Som tidigare chefredaktör för Barnens Bokklubb är Annika J. Nasiell en auktoritet inom barnboksbranschen. Mycket därför blev jag nyfiken på att se vad hon har att säga om att Skriva barnbok när jag stötte på boken med just den titeln. Och såklart för att jag tänker en hel del på barnboksskrivande nu, eftersom jag börjat omarbeta ett av mina gamla manus och hoppas få rätsida på det så småningom.

Boken är liten och lättsam, kort och snabbläst. Den innehåller en del skrivövningar som jag inte gjorde (…ja, jag erkänner…), men som det finns linjerade sidor i för att göra. Det kunde jag såklart inte ha gjort eftersom jag lånade boken på biblioteket (fast nu tänkte jag just att det kunde ha varit rätt kul om någon fyllt i den före mig!), men jag tror inte att jag skulle ha skrivit direkt i boken även om jag ägt den.

Annika J. Nasiell går igenom skrivandets grunder på ett trevligt sätt med barnboksvinkling och bjuder dessutom på citat från riktigt tunga författarnamn, som Astrid Lindgren, Peter Pohl, Mårten Melin och Lisa Bjärbo.

Trevlig läsning som passar bra om man behöver en lättbegriplig snabbguide till skrivande.

Den episka bokutmaningen
I den episka bokutmaningen hittar jag följande som passar:
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
7. En faktabok. (Upptagen)
73. En bok om böcker eller läsning.
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)
En är ju bättre än ingen!

BokinfoTitel: Skriva barnbok
Författare: Nasiell, Annika J.

Veganbokprat #4: Never let me go med julbord på Koloni

SPOILER ALERT

Den här boken är skriven så att man har väldigt lite information från början och det häftigaste är nog att läsa den utan att veta mer. Men väldigt ofta när det skrivs om boken spoilas det vad det handlar om. Det är för att det är väldigt svårt att skriva något om den utan att avslöja det, så jag valde att spoila även här. Men om du inte redan vet från något annat håll kan du väl sluta läsa nu och börja läsa boken i stället. Den är bra!

Till Veganbokprat #4 föreslog jag att vi skulle läsa något av årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro och så röstade vi fram Never let me go. Vi träffades på Koloni Telefonplan där vi diskuterade boken under inmundigande av deras fantastiska och helt veganska julbord.

Boken utspelar sig i en alternativ version av 1980-90-talets England. Berättaren Kathy berättar i jag-form om sitt liv, och framför allt uppväxten på internatskolan Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy, på ett sätt så att informationen portioneras ut lite i taget. I början säger hon liksom i förbifarten att hon är vårdare av donatorer, men det som inte är jättetydligt om man inte läst det utanför boken är att barnen på Hailsham inte är några vanliga barn. De är kloner som föds upp för organdonation. Just på Hailsham (det antyds att det finns många ställen med olika villkor) får barnen bra utbildning och de har personal som försöker visa för omvärlden att de är människor och inte bara objekt att skörda organ från. Men omvärlden vill inte så gärna lyssna, eftersom organdonationerna räddar så många liv på ”riktiga” människor.

Trots att hela klon-och-donation-grejen är något som mest finns med i bakgrunden ägnade vi nästan allt prat åt det. Det går såklart att dra paralleller till veganism och frågan vad som ger människor rätten att bestämma att vissa varelser är våra att utnyttja som vi vill.

Men det boken ägnar flest ord åt är egentligen relationerna. Ruth har en förmåga att skapa drama, då hon är både fantasifull och manipulativ. Hon är en häftig karaktär som jag liksom älskar att hata.

För ganska länge sedan nu såg jag och Jonas filmen som är baserad på boken. Eftersom jag har guldfiskminne när det gäller de flesta filmer kom jag inte ihåg särskilt mycket. Jag kom ju ihåg den stora grejen, att de var kloner som föddes upp för organdonation, men inte så mycket detaljer. Jag mindes lite av stämningen mellan vännerna, men inte så att jag kunde sätta ord på konflikterna. Jag var ganska nyfiken på att höra när de andra i bokcirkeln förstod grejen med klonerna och organdonationerna, men många av dem hade fått det spoilat av presentationstexter om boken. Knepigt det där, för man måste ju skriva ganska intetsägande och föga intresseväckande om man inte får ta med det, men samtidigt är det ju synd att spoila!

Jag tyckte i alla fall väldigt bra om boken och skulle gärna läsa mer av Ishiguro. The Remains of the Day ligger ju nära till hands att välja, inte minst för att den skulle låta mig bocka av ”34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.” i den episka bokutmaningen.

Den episka bokutmaningen
Med den här boken kunde jag pricka av följande i utmaningen:
3. En science fiction-bok. (om än väldigt lågmäld sf)
21. En dystopi.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
41. En bok skriven av en författare från Asien. (räknas född i?)
64. En bok som är skriven i jagform.
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.

BokinfoTitel: Never let me go
Författare: Ishiguro, Kazuo