Restaurang Meze, medicinarspexet 1940 och programspråkstentan

Förra fredagen var jag och Maria på medicinarspex och innan det åt vi på Meze på Vasagatan 6.

Meze Medelhavskök & Bar

Allt om Göteborg beskriver Meze med orden: ”Mycket vitlök och hög mysfaktor på grekisk-turkisk budgetkrog.” Vi tyckte att maten var sanslöst god! Vi åt Beytengan mhamar, yoghurtgratinerade auberginer fyllda med ris och grönsaker. Till det fick vi underbart vitlökssmakande gratinerade potatisskivor. Priset för detta var 109 kr per person. Till efterrätt åt jag friterad camembert (59 kr) och Maria åt sorbet (55 kr). Gott, men väldigt mycket och väldigt sött och klibbigt och mastigt… lite glass till hade nog inte skadat.

Restaurangbesöket var ändå inte alltigenom positivt. Maten var som sagt verkligen god men bemötandet sådär. Vi kom in när det var helt tomt, hälsades välkomna och fick ett bord. När vi väntade på efterrätten hade det blivit fullt och då kom en servitör fram och sa att nu hade vi ju faktiskt suttit väldigt mycket längre än vi var välkomna (1½ timme). Han påstod att vi meddelats en tidsbegränsning när vi satte oss, men det var inte sant. Hur som helst löste det sig med att vi bytte bord. Maria sa faktiskt till om att vi inte alls hört något om en tidsbegränsning och efter det smörade personalen ganska mycket. :) Men det var ändå rätt obehagligt. Det hade varit okej om de meddelade oss att vi hade en ”deadline”, men att påstå att det var vi som gjorde fel och ignorerade det var fruktansvärt otrevligt. Som att vi dumma kunder kommer och inkräktar på deras fina restaurang ungefär – borde de inte tycka att det är bra att vi vill äta där?

Medicinarspexet: 1940 – ett beredskapsspex
För mig var det första gången att se ett Göteborgsspex. Det kändes inte alls som spex, så som jag är van vid att det ska vara. De pratade inte ens på rim och det var ingen som ropade omstart! Överhuvudtaget kändes det mer som farsartad musikal än underfundigt spex. Måste säga att jag föredrar LiSS uppsättningar generellt, men att det var kul att se 1940 ändå.

Programspråkstentan
Nu har jag fått veta att jag tog programspråkstentan också! Så underbart skönt att få lägga kurser bakom sig. Nu har jag bara två tentor kvar någonsin (om jag inte pluggar något nytt): omtentan i Kryptoteknik den 10 april och tentan i IP-rätt i slutet av maj. Mina två andra kurser examineras endast med praktiska moment.

För tillfället känns mina måsten faktiskt mer hanterbara än på länge. Att göra nu:

  • Plugga till tentan 10 april – lite mer än en vecka kvar, lyx!
  • Leta material till grupparbetet i IP-rättskursen.
  • Förbereda lab i kursen språkbaserad datasäkerhet, jag och labbpartnern tar itu med den efter tentan.
  • Pyssla med projektet i webbkursen, långt till deadline.

Fortfarande en del att stå i, men jag har ovanligt lite panik just nu.

Musikalen Cats och Café Kronhuset

I onsdags var vi och såg Cats på GöteborgsOperan! Vi träffades på Chalmers efter skola och exjobb och åkte först in till stan för att äta en bit. Det blev Café Kronhuset där vi åt oss duktigt mätta på bakad potatis med fetaoströra (jag) och grekisk sallad med stora fetaostflak (Jonas). Jag gillade cafét, det har ju en gammaldags atmosfär eftersom det hör till Kronhusbodarna (se även wikipedia). Maten var god och vi avslutade med fika. Vi drack dyrt folköl till maten, men i gengäld var maten ganska billig så det blev ändå under hundralappen per person för mat och dricka.


Katter och burtonesque dekor.
Foto: Ingmar Jernberg – Källa: pressbild.com

Så till musikalen då! I fotodagboken finns lite bilder på operan – det var första gången vi såg någonting där. Vi hade jättebra platser, mitten på raden längst fram. Ville vi kunde vi sitta och spana ner i orkesterdiket, men det blev inte för nära. Bra att verkligen se skådespelarna!

Det var verkligen kul att få se ännu en riktigt klassisk musikal. Cats baseras på berättelser av T.S. Eliot och musiken är komponerad av musikalmogulen Andrew Lloyd Webber. Men när man ser Cats bör man vara inställd på att berättelsen egentligen är ganska bristfällig. Det är en massa katter som presenterar sig själva med olika sångnummer i en tävling om vem av dem som ska få födas på nytt. ”Det finns alltså ingen riktig röd tråd” säger Lotta Bergström i sin recension för Hallandsposten. Johan Hilton längtar efter ”mer kött och blod och en större koncentration i det stråk av existentiell svärta som trots allt genomsyrar Cats”. Det senare har jag läst någon annanstans också, så det verkar som att GöteborgsOperans version faktiskt har ännu mindre handling än originalet.


Katja Kortström imponerar.
Foto: Ingmar Jernberg – Källa: pressbild.com

Cats är ändå väldigt sevärd på grund av det härliga myllret av katter på scenen, otroligt duktiga dansare med enormt smidiga kroppar (i dräkter som inte lämnar något till fantasin…) som man inte riktigt kan se sig mätt på. I denna version är handlingen förlagd till ett nöjesfält i stället för till en soptipp som i originalen. Dekoren får mig att tänka på Tim Burton och är en av de bästa sakerna med hela föreställningen, men allra bäst är akrobatparet Katja Kortström och Mattias Andersson. Det finns fler beundransvärda akrobatiska insatser i musikalen, men Katja är särskilt omöjlig att släppa med blicken när Mattias slänger runt henne på de mest omöjliga sätt. Flera gånger får jag hjärtat i halsgropen – han släpper henne mot golvet med huvudet före och det ser ut som ren tur att han får tag i henne innan hon slår i. Han bollar med henne. Hon vänder nästan ut-och-in på sig själv. Det är helt otroligt! Vilket samarbete! Katjas konster hängandes i en ring är också sanslöst fantastiska. Akrobatiken är såvitt jag förstår ny för GöteborgsOperans uppsättning och jag kan bara tacka och ta emot för initiativet!

Och så var det förstås mäktigt att få höra Memories. Vilken tur att vi såg till att få biljetter i tid!

Missa inte heller den charmiga reklamkampanjen med små arga voffsingar:


Jonas och arg jycke.

Järn & Café Flygarns Haga

Igår var Jonas och jag och såg Järn på Studion i Stadsteatern. Den var bra! Redan när gästerna började strömma in i salen för att inta sina platser satt en av huvudrollsinnehavarna på scenen och försökte få tiden att gå in sin ”fängelsecell”. Inte förrän pjäsen kom igång och hon började prata insåg jag att det faktiskt var Maria Hedborg som spelade Epicykel (stavning? s/c?) i Vägen till Gyllenblå! Otroligt kul att få se henne, 20 år senare… hon är bra också!

Pjäsen handlar om en mamma och en dotter som tar upp kontakten efter femton år. Mamman sitter i fängelse för mord på pappan och dottern har vuxit upp med att kalla sin farmor för mamma. Att hitta tillbaka till varandra är inte lätt, men båda behöver de något av varandra – dottern vill ha minnen från sin barndom och mamman vill känna sig levande genom att höra dotterns berättelser från utsidan.

Utöver de båda kvinnorna är de enda skådespelarna två fängelsevakter, en man och en kvinna. Rekvisitan är mycket enkel, så fokus ligger verkligen på karaktärerna. Det är intressant att studera skillnaden i bland annat kroppsspråk mellan de två kvinnorna. Maria Hedborg är underbar som råbarkad fånge och påminner faktiskt mycket om den amerikanska seriemördaren Aileen Wournos i kroppsspråk och framtoning. Mycket sevärt!

…och jag tycker fortfarande att det är så enormt roligt att det är EPICYKEL! :)

Efter teatern satte vi oss på Café Flygarns Haga men det först efter en tur till bankomaten, då det visade sig att de inte tog kort. Det var synd, men annars var det ett bra café med lite olika typer av bord. Vi fick ett lagom mysigt bås. Fika, mackor och öl gör stället ganska mångsidigt. Tyvärr var mackutbudet lite dåligt just då, allt var nämligen slut. Men menyn såg rätt okej ut i alla fall… Det var jobbigt att få te i ett stort GLAS, jättevarmt och svårt att dricka ur. Muggar är bäst. Jag tog en bit hallonpaj, som enligt min smak innehöll alldeles för lite hallon. Vi gjorde rollpersoner till dejtingrollspelet Breaking the Ice som Jonas nyligen köpt och vi ska spela. Ska bli intressant.

Idag har jag mest pluggat alldeles för ineffektivt. Suck. Borde bli effektiv.

Stan, Pir 31 och Hustruskolan med mamma

Nu har mamma och jag haft två heldagar i Göteborg. Igår var det shopping som gällde och en del fina saker kom vi hem med, även om vi i vanlig ordning inte hittade något av det vi faktiskt letade efter. :) Jag fick i alla fall två linnen (samma sort, olika färg), ett annat festligare linne, två par trosor, ett par strumpbyxor och en svart klänning. Inte helt fel. Lunch åt vi på den vegetariska restaurangen Andrum. Middag åt vi hemma och såg sedan filmen Om jag vänder mig om.

Idag blev det en liten sväng på stan till och mamma köpte en kofta. Min egentliga plan var att ta med henne till Solrosen i Haga, men hon strejkade på att äta på vegetarisk restaurang två dagar i rad och insisterade på att vi skulle äta fisk, åtminstone. :) Dessutom låg det lite för långt borta och vi var lite för trötta, så det blev Restaurang Pir 33, som jag faktiskt varit lite nyfiken på. Den ligger i en båt vid Kungsportsplatsen och beskriver sig själv som ”vinbar och fiskrestaurang”. Nästan bara fisk och skaldjur på menyn, inget vegetariskt. Det var mycket dyrare än där jag brukar äta, men det märktes också på extra-servicen: man fick ett fat lyxigt bröd och när vi suttit ett tag med kaffet efteråt kom servitrisen och erbjöd påfyllning. Ganska länge sedan jag åt fisk, men det fick väl gå då… Vi åt ”stekt rödspätta med blandsvamps [sic!] kompott, skirat smör och kokt potatis” för 155kr, drack varsin liten starköl (35 kr, tror jag) och avslutade med ”jordgubbs [sic!] coupé med lime [sic!] sorbet” (68 kr, mamma) respektive ”marängsviss med kahlua [sic!] och Baileyssås” (82 kr). (Jag har kopierat beskrivningarna från deras hemsida och jösses vad med särskrivningar! Blir till och med missvisande med ”kahlua och Baileyssås”, eftersom det bara var en sås…)

Mamma tyckte att hennes fisk smakade otäckt, varför hon klagade och fick in en ny. Jag tyckte väl att fisken var sisådär intressant egentligen och det var jobbigt att ständigt behöva plocka ben ur munnen. Sånt slipper man om man är vegetarian. :) Svampen var det godaste, men det var inte så mycket av den. Efterrätterna var mycket goda, men snålt tilltagna och dyra! Marängsvissen såg förresten inte alls ut som det jag menar med marängsviss: på tallriken låg en bananbit, ett par glassklickar, en försvinnande liten gräddklick, några maränger, en sån där orange frukt/bär i prasselskal som jag inte minns vad de heter nu och så såsen ringlad över hela tallriken sådär flådigt à la ”jag är kock på riktigt”. Gott, lagom mycket om man är proppmätt som jag var, men inte direkt värt 85 kr i mina ögon…

Det bästa med restaurangen var i alla fall helt klart läget, det var mysigt att sitta på en båt och titta ut över vattnet och allt folk som var ute på lördagsshopping.

Efter restaurangbesöket gick vi en sväng till min institution så att mamma fick se var jag håller hus någonstans om dagarna (eller ja, vissa dagar…). Sen var det dags för teater!

Vi såg alltså Hustruskolan av Molière på Stadsteatern. Det var en farsartad liten historia om en man med en plan: han tog för många år sedan ett fattigt litet flickebarn och satte henne i ”hustruskola”, för att få sig en perfekt hustru: dum, snäll, trogen, dyrkande. Men så råkar det komma en yngling ivägen, såklart…

Jag tycker det var roligt att se den, men lite jobbigt att skådespelarna fånade sig såpass mycket. På det sättet var det en väldigt billig komedi, för det enda som lockade publiken (fast inte mig) till skratt var när de hojtade till, använde ett fånigt tonfall eller något liknande. Billigt och enligt min mening inte kul. Då uppskattar jag mer lustigheter i dialogen och visst fanns det några sådana, men jag vet ändå inte om jag egentligen tyckte att det var så mycket komedi över det hela. Snyggt med dialog på rim, i alla fall.

Tyvärr hade vi ganska dåliga platser, vi satt på andra raden på balkongen på sidan. Det gick ganska bra, men efter ett tag blev jag ganska stel i nacken och det slutade med att jag vred hela kroppen i stället och satt ganska konstigt. Men vad gör man inte, det är kul att gå på teater!

Nu ska vi sova och i morgon åker mamma hem och min älskling kommer äntligen tillbaka!

Bio + fira 2 med Andrum & AktÖr

Igår var vi på bio med Jonas L och Julia och såg Charlie and the Chocolate Factory. Söt film, kul att ha sett den och så var det ju dessutom sista tillfället vi kunde utnyttja ICAs rabattkuponger.

Idag har jag och Jonas firat att vi varit tillsammans i två år på måndag! Vi kommer givetvis steka pannkakor då också, men vi ville göra något mer och har därför varit på vegetarisk restaurang och teater! Mysigt! Måndag kommer nog, utöver pannkakorna, också innebära en spökvandring i Göteborg som vi såg lappar om på stan idag.

Andrum Vegetarisk Restaurang & Café på Östra Hamngatan 19 alldeles nära Brunnsparken är den andra vegetariska restaurang vi provat i Göteborg. Solrosen fick riktigt bra betyg och denna var inte heller pjåkig. Dels hade de en rad smörgåsar och någonting de kallade burgare, men som mer var som mackor (Jonas åt en sån), och så hade de buffé med ”kall och varm mat”.

Det blev lite förvirrat först eftersom det var oklart vad som ingick i de olika erbjudandena. Dessutom specificerades inte ”varm mat” mer än att det fanns potatisgratäng till. Hur som helst så tog jag något som kallades ”en stor tallrik”, vilket innebar att man fick fylla tallriken en gång med den varma och kalla maten. Till det fick man även en bit bröd, men inte kaffe. Jonas däremot tog hamburgare med en liten salladstallrik och då ingick det kaffe. Priserna låg kring 60-70 kronor och det var 5 kronors helgtillägg. Den varma huvudrätten visade sig vara en röra med någon slags veggobitar i, tyvärr med lite sötsuraktig sås vilket inte är det bästa jag vet men det var helt okej i alla fall. I salladsbuffén fanns mycket gott.

Vet inte hur mycket de brukar variera maten, men jag antar att olika rätter serveras olika dagar så det kan säkert vara spännande.

Vi avslutade med fika, jag tog en god hallonpaj för 23 kronor och Jonas en mindre god chokladboll, som nästan bara var smör, för 15 kronor. Kaffet kostade också 15 kronor.

Lokalen var helt okej och rymlig. Det fanns en uteservering för varmare dagar, men Östra Hamngatan är förstås en ganska stor väg… Toaletten hade vitt, ordinärt kakel med vissa kakelplattor utbytta mot speglar, det var coolt.

Betyget blir bra, men om jag får välja föredrar jag nog Solrosen. De har riktigt god mat, bra salladsbuffé, mysigt läge i Haga och så serverar de starköl på tapp.

Sen begav vi oss mot Masthuggstorget och föreställningen S-men & the rainy day dreams of a hero. Föreställningen beskrivs som 50% dans, 50% teater, 100% manlighet. I praktiken innebar detta att den bestod av två enaktare på temat manlighet.

I S-men får man alltså dans levererad av två män, även om dansen nästan är för alternativ för att kännas som dans. Jag kommer snarare att tänka på det en av mina dramakurser på gymnasiet kallades: kroppen som uttrycksmedel (med den fina förkortningen KRUT). För här får vi allt möjligt: discoaktiga moves, hund- och gorillaimitationer, krälande över golvet, videobildspel, armbrytning, robotspasmer, inomhusregn och av- och påtagning av kavaj. Det kanske låter märkligt, men när man sitter där kan man ganska lätt dra paralleller till just manlighet, eller varför inte mänsklighet, och känna igen tävlingsbeteende, uppmärksamhetssökande, osäkerhet med mera. Intressant. Många i publiken reagerade ofta med skratt, men varken Jonas eller jag tyckte att det var roligt på det sättet. Kanske hade scenerna gett starkare, allvarligare effekt om de bemötts lite mer seriöst.

I The rainy day dreams of a hero är det bara en kille kvar på scenen, nämligen dansken Morten Steensgard. Som tur är pratar han engelska, danska är svårt. :) När vi kom in efter pausen satt han redan på scenen i en vit soffa och blängde på oss. Över hela scenen stod text skriven i långa slingor, text som vi snart insåg var monologen som levererades. Snyggt! När publiken stillats förkunnar han att det är hans födelsedag och att gästerna snart anländer. Sen levereras en rad känslofyllda scener, med ångest, ensamhet och sårbarhet. Skickligt och uttrycksfullt.

Teater

Igår borde jag verkligen ha pluggat… men tiden gick. Först var jag på lunchgympa, sen kom jag hem och skulle bara äta och se ett avsnitt av Scrubs… varpå jag såklart somnade och när jag vaknade var det inte lång tid kvar tills det var dags att träffa Jonas och hoppa på bussen in till stan. Där såg vi teaterföreningen katharsis uppsättning av Oscar Wildes pjäs En idealisk äkta man. Alltid roligt med teater, det händer ju inte så ofta att man går på det, och jag blev verkligen ännu mera taggad att göra verklighet av våra (”vi” som i jag, Ellinor och Maria) planer att sätta upp nån pjäs…

Jag har ont i handlederna… särskilt den högra. Jag tror att jag har fått ”musarm”. Det är dåligt… Nu har jag i alla fall investerat i ett handlovsstöd till datorplatsen, kan det inte bli bättre då?

Nu ska jag banne mig förstå Taylors formel i flera variabler, så det så!

Teater i Vadsbro

I söndags bar det av hemhem till Nyköping, där jag genast satte mamma i arbete med att hjälpa mig sy om min D-Groupklänning, så den sitter bättre… duktig mamma! Vid 13.30 blev jag upplockad av Maria och Ellinor och förd till ”dagis Vesteräng”, alltså hem till Marias familj. Nästan hela familjen var engagerad i teaterföreställningen som vi sen fick se, men lillasyster Karin var det inte och fick därför leka dagisfröken under den tid som teatergänget förberedde föreställningen. Sen hämtades vi av Rickard, Marias före detta pojkvän, som körde oss till teaterlokalen. Vi bjöds på varm, kryddad cider, riktigt mumsigt! Pjäsen hette Trassel och handlade om en minister som hade fuffens för sig på ett hotellrum och trasslade till saker onödigt mycket för sig. Marias uppgift var att öppna och stänga ett fönster. :)
I pausen bjöds vi på kaffe, macka och kakor, mycket trevligt. Föreställningen var jättebra, rolig och med bra skådespelare. Blev sugen… vi pratade om att starta en egen amatörteaterförening här i Linköping till hösten. :)