davids pappa

nu tänker jag skriva med små bokstäver igen, jag har bara råkat känna för det på sistone…

igår hämtade davids pappa oss i arninge efter jobbet. vi åkte till b&w och handlade och sen åkte vi hem, via ursvik faktiskt… så nu vet vi var motionsspåren och sjön finns. åt middag o så, p-o åkte igen i morse efter en natt på luftmadrassen.

idag ska vi ut på stan efter jobbet, se hannibal och så. det blir nog trevligt. helgen lär nog bli jobbig… david ska plugga matte hela tiden.

usch… allt känns så beige ibland. jag blir deppig fast jag egentligen inte har någon giltig förklaring. och så fort jag anar minsta kyla i sättet david ser/tar/whatever på mig får jag för mig att han önskar att jag vore nån annan… o han är deppig så ofta och då blir jag det också… o han känns långt borta… o om han verkar lite gladare när han pratar med ellinor eller nån blir jag typ svartsjuk… (etc, etc, vill inte ens säga allt dumt jag tänker här…) kalla mig larvig, barnslig, egoistisk, vad du vill…

jag har liksom inte rätt att vara ledsen, men det är ju jobbigt att låtsas vara glad… jag försöker säga åt mig att skärpa mig, men jag kan inte hjälpa det…