Katakana

Nu kan jag faktiskt hiragana hyfsat bra, så nu är det bara att börja lära sig katakana. Vi har i läxa till på måndag att lära oss de två första raderna och det har jag faktiskt lyckats med.

“De två första raderna” kanske kräver en förklaring, eftersom den alfabetiska ordningen inte är helt självklar, vilket Julia kommenterar i mitt hiragana-inlägg. De japanska stavelsealfabeten hiragana och katakana är uppdelade i rader enligt följande:

Alltså, förutom en del oregelbundenheter så är de sorterade i kolumner efter vokal och rader efter konsonant. Ytterligare fler kombinationer kan fås genom att sätta två streck på k, s, t, och h-raderna, som då i stället blir g, z, d, och b. h-raden kan även prydas med en ring och bli p. Dessa modifikationer tycks inte påverka alfabetsordningen. Dessutom kan man kombinera i-raden (vertikalt nu alltså) med y-raden och få kombinationer som kya, sho, byu osv. Då skrivs y-tecknet lite mindre än vanligt.

Vokaler kan bli långa genom att man stoppar dit ytterligare ett vokaltecken, men hur det görs är inte helt självklart. Till exempel så förlängs e med i (ett vanligt nybörjarord att känna till är sensei för lärare, men egentligen är det alltså sensee…) och o med u.

Konsonanter kan bli dubbeltecknade genom att man stoppar in ett lite mindre tsu framför den (alltså tex matsute=matte). Märkligt. Kan bli svårt att se skillnad på vanliga och mindre tsu i handskrift.

Jag kan alltså hiragana nu och vad gäller katakana kan jag a i u e o ka ki ku ke ko och därmed även ga gi gu ge go. Alltid något.

Katakana sägs vara svårare att lära sig eftersom det mest är “raka streck huller om buller”. Hiragana är lite mjukare och rundare och kanske lättare att se skillnad på tecknen i. Båda ska på något vis vara förenklingar av kanjitecken och enligt obekräftad källa ska detta vara tydligare gällande katakana, vilket såklart kan vara en fördel.