Det där om könskvotering

Nu har jag lite tid över och tänkte hålla mitt löfte att skriva mer om mina tankar kring könskvotering. När det gått så lång tid känns det nästan som att jag borde ha hunnit komma fram till något vettigt, men så är inte fallet… jag har helt enkelt inte haft tid. Jag är heller inte den sortens människa som gärna ger sig in i politiska diskussioner, vilket det här väl kan sägas vara. Dessutom är jag ju faktiskt helt oinsatt i ämnet och jag vet heller inte exakt hur Lars Einar Engström menar att kvoteringen ska gå till. Kommer man t.ex. själv att veta att man blivit inkvoterad? Kommer ens arbetskamrater veta det?

Min spontana reaktion är hur som helst precis den Julia skriver om: klart man inte vill bli inkvoterad någonstans, hellre vald. Vilken respekt kan man förvänta sig få som inkvoterad?

Å andra sidan skriver Lina: Det är ju redan så att män kvoteras in ganska ofta, även om det inte är uttalad kvotering så väljs de eftersom de är just män, och kvinnor väljs bort på samma sätt. Kvotering till kvinnors fördel är väl bara ett sätt att motverka denna “dolda kvotering”?

I ett vidare perspektiv kan det säkert vara bra med kvotering om man nu tror på att det löser problemen på sikt. Och problemen är alltså att kvinnor motarbetas och väljs bort i rekryteringsprocessen på grund av att de är kvinnor. Huruvida det faktiskt hjälper är ju svårt för mig att säga, eftersom jag inte har några exempel att lära av, men det känns spontant ändå som att man får “offra” de första som inkvoteras. För, som sagt, Engström konstaterar själv i sin bok att “ärvd makt följs ofta av förakt. Det man inte gjort sig förtjänt av ska man egentligen inte ha.” Och det är väl lite samma sak? Hur ska man känna självförtroende i sin yrkesroll när människor i omgivningen föraktar en för att man i deras ögon inte hör hemma där? Jag hör ofta att kvinnor måste kämpa hårdare än män för att bevisa att de duger, måste man inte kämpa ännu hårdare som inkvoterad kvinna?

Googlande i ämnet leder mig bland annat till ett blogginlägg hos Linda Skugge, som sätter fingret på ett orosmoln beträffande kvoteringen: kan det bli så att man måste anställa någon som inte är helt lämplig, bara för att man måste ta en kvinna?

På min utbildning, civilingenjör IT, är andelen kvinnliga studenter låg. Ännu lägre på hela sektionen, som även innefattar datateknikinriktningen. Jag har själv varit med i sektionens festeri under ett år då 5 av 15 var tjejer. Det var ovanligt hög andel kvinnliga medlemmar. När vi intervjuade kandidater till året efter var endast tre av 15-20 sökande tjejer. Vi tog in två av dem, för dessa två tyckte vi var lämpliga. Om det inte finns lämpliga kvinnliga kandidater måste det ju få bli fler män som kommer in, eller hur? Man kan väl inte behöva tillsätta alla kvinnor som råkar finnas till hands, bara för att det ska vara så?

Vart jag försöker komma är att om fördelningen är ojämn på utbildningarna så är den säkert det i arbetslivet också. Engström vill “införa en policy som slår fast att det ska vara lika många kvinnor som män på chefsposter” (se artikel). Ska detta gälla överallt, även där det inte finns lämpliga kvinnor? Givetvis vore det ju fint om alla miljöer var jämnt könsfördelade, men så är det ju faktiskt inte.

För mig finns det många tveksamheter kring detta. Jag får kämpa lite för att inte glida in på ett sidospår nu och prata mer allmänt om taskig kvinnosyn, för det är ju trots allt det som allt bottnar i. Men nu var det bara kvotering jag skulle skriva om den här gången och så här ser mina funderingar ut just nu.