Japanskans verbändelser

Idag ska jag alltså lägga japanskan åt sidan i en vecka (vilket inte alls bådar gott) och satsa på matten (som faktiskt är viktigare trots allt). Som avslutning tänkte jag visa lite exempel från det japanska språket.

När jag läste exempel från finska, men framförallt från indianspråket kekchi, fascinerades jag mycket över sättet att haka på ändelser i stället för att använda t.ex. grundform och hjälpverb, som vi tenderar att göra i svenskan. Sen valde jag att läsa ett språk som fungerar på det sättet och är fortfarande fascinerad, men fascinationen glider mot uppgivenhet… det blir ju så konstigt! Det blir så svårt att uppfatta formen jämfört med att använda ett tydligt hjälpverb…

I princip har japanskan två typer av verb, ru-verb och u-verb. Därtill finns två oregelbundna, kuru (komma) och suru (göra). Som exempel för ru-verb tar jag taberu (äta) och u-verb iku (gå/åka). Med dessa ska vi t.ex. kunna bilda dessa nya “grundformer” som sen alltså ska böjas efter tempus och sammanhang:

Potential form (kunna göra)
taberu -> taberareru
iku -> ikeru
kuru -> korareru
suru -> dekiru

Passive form
taberu -> taberareru
iku -> ikareru
kuru -> korareru
suru -> sareru

Causative form (låta ngn göra)
taberu -> tabesaseru
iku -> ikaseru
kuru -> kosaseru
suru -> saseru

Causative-passive form (tvinga ngn göra)
taberu -> tabesaserareru
iku -> ikasareru
(utom u-verb som slutar på su:
hanasu (= tala) -> hanasaserareru)
suru -> saserareru
kuru -> kosaserareru

Det känns nästan fånigt…

En annan sak man måste kunna är honorific och extra-modest verbs. Det vill säga verbformer som 1) uttrycker vördnad för utföraren 2) uttrycker blygsamhet och används om talaren själv. Dessa former påminner inte ett dugg om grundformen. Om vi ser på våra exempelord…

	Honorific	Extra-modest
taberu	meshiagaru	itadaku
iku	irassharu	mairu
kuru	irassharu	mairu
suru	nasaru	itasu
(ja, iku/kuru är samma)

Spännande språk, va?

3 kommentarer

Ika

Finskans uppbyggnad är jag ju MYCKET väl bekant med. Den dag lär knappast komma när jag verkligen behärskar den finska grammatiken, men det trösterika är att även de som har finska som modersmål slarvar. Till en början var jag helt förfärad över hur dessa så kallade experter blankt struntade i att lägga till possesiva suffix (exempel: kynä är det finska ordet för penna. om pennan är min lägger man till ett -ni på slutet, är den din lägger man till ett -si, o.s.v. Dessa små ändelser kallas possesiva suffix). Jag var rätt upprörd över det tills jag vande mig – och själv slutade använda possesiva suffix i talspråk.

Det krångligaste i finskan måste ändå vara räkneorden. Jag hoppas för din skull att japanskan har ett enklare system för räkneord.

Inte är det konstigt att man har svårt med finskan (och japanskan) eftersom språket fungerar enligt en helt annan logik än man själv är van med. Jag hävdar ju att jag har svårt att få upp läshastigheten när jag läser finska texter eftersom alla ord är så långa jämfört med hur det är i svenska, engelska, norska, danska och tyska texter. fast numera går det nog snabbare att läsa på finska än vad det gör på tyska. :)

# 21 maj 2006 Svara
KawaiiKawaii

Jag läser Japanska lite på egen hand och måste hålla med om att det är nog ett av de svåraste språken jag stött på.

Tycker det bör tilläggas dock att japanska är mycket svårare att läsa som roomaji än med japanska+kinesiska tecken. När man väl lärt sig katakana/hiragana och börjar lära sig kanji känns det som det blir mycket lättare att läsa Japanska, man förstår också lite bättre varför språket är uppbyggt som det är.

# 7 oktober 2006 Svara
Helena

Jo, det är absolut lättare att läsa japanska om man har koll på kanji. Problemet är ju förstås att det är ganska svårt att FÅ koll på kanji… :) Och fast jag kan hiragana och katakana har jag svårt att få upp någon snabbhet i läsandet, särskilt med tanke på att det inte ens är mellanrum mellan orden, vilket gör det svårt att identifiera nya ord.

# 7 oktober 2006 Svara

Japanskans verbändelser

3 kommentarer

Lämna ett svar Avbryt svar