Gifta i 12 år!

Idag är det 12 år sedan det magiska datumet 070707 då vi gifte oss!

12 år är sidenbröllop eller alternativt silkesbröllop… Vi brukar ju försöka följa det ”temat” på något lagom långsökt sätt och i år valde vi att äta chokladmousse gjord på silkestofu. Det får vi visst göra om fem år igen, då 17 år nog är det mer officiella silkesbröllopet…

Annars har vi faktiskt gjort rätt mycket inför-semester-fix idag också.

Men vi åt god mat! Barnen körde fullt ut på temat ”rund mat” med sojaköttbullar, potatiskroketter och piccolinitomater. Vi vuxna åt oumph och bea i stället för köttbullarna, men sånt gillar inte barnen…

Vi har också sett klart första Harry Potter-filmen, som vi började på igår, och så spelade vi ett parti Monopol.

Dessutom försökte vi ge barnen en lite tydligare bild av vår kommande tågresa genom att rita lite på en karta:

Ganska mysig dag, lite för mycket tvätt att vika bara, hehe. Men nu blir det lättare att packa imorgon, så det fick det vara värt.

Jonas 40 år!

Nu har Jonas fyllt 40 och vi har firat tre gånger.

Första gången var på midsommar när hans föräldrar bjöd oss och Jonas systers familj på lyxig herrgårdsövernattning på Dufweholm i Katrineholm. Då firade vi även att Emma skulle fylla 35 år.

På vägen hem hälsade vi också på mina föräldrar ute på Näsudden, där jag tog årets första dopp med Ava, som tagit oräkneliga dopp redan…

Andra gången var här hemma med Jonas gamla kompisgäng, som numera utökats med respektive och barn.

Tredje gången var också här hemma, på själva födelsedagen. Vi väckte med skönsång på morgonen, men sen var det vanlig jobbdag och vi fortsatte med tårta och presenter på kvällen. Han hade uttryckt önskan om att testa en vegansk bananstubbe, så jag försökte få ihop en sådan… Och han fick diverse presenter, bland annat en Nintendo Switch som har varit mycket populär här hemma sedan dess.

Nu bryter jag min längsta Duolingo-streak

Efter viss vånda beslöt jag att bryta min Duolingo-streak för att minska mina måsten i sommar.

Eftersom jag var nära 365 dagar, det längsta sammanhängande jag hittills nått (pga misstag eller bugg som bröt min tidigare…), bestämde jag mig för att pausa när jag nått detta speciella tal, vilket blev idag. Duolingo tyckte också att det var speciellt:

Jag kör ju tyska, som jag aldrig lärt mig på något annat sätt, och jag kan väl inte påstå att jag kan jättemycket nu, men såklart mycket mer än innan. Det har blivit mycket svårare och jag känner att jag inte alls har koll på grammatiken på samma sätt som jag skulle haft med mer traditionell inlärning.

Jag kör bara Duolingo i appen, trots att jag är medveten om att det är mycket bättre på webben och jag kör bara en kort lektion om dagen. Så visst hade jag kunnat satsa mycket mer, men poängen för mig är att jag ska lära mig nästan utan insats. Fem minuter på toa, typ… det är ju inte så jobbigt och bättre än inget, även om det såklart skulle vara enormt mycket bättre om jag engagerade mig mer. Men jag har annat som prioriteras högre.

Och just nu, eller snart i alla fall, är det dags att prioritera sommar och familjesemester.

Tar nog upp det i höst igen… tror jag. Men jag börjar känna mer och mer att jag borde komplettera med någon mer traditionell grammatikgenomgång och då börjar det plötsligt konkurrera med andra saker på ett sätt som skiljer sig från hur jag använt Duolingo…

—–

Och så lite reklam: Learn a language with me for free! Duolingo is fun, and proven to work. Here’s my invite link: https://invite.duolingo.com/BDHTZTB5CWWKSZNFIGO2MMWM7Q?v=sm

Jogga och kolla fåglar!

Kolla så många fina fågelkompisar jag såg idag under min lunchjogg!

Filmen visar:

  1. En gråhäger som spatserar runt. Björktrastarna som hörs i bakgrunden var inte lika glada som jag att se den. När den gick åt ett annat håll sen gjorde de utfall mot den…
  2. En sothönefamilj med ungar som vuxit till sig tillräckligt för att faktiskt se ut som sothöns.
  3. En sothönefamilj med ungar som fortfarande ser ut som små rödhövdade troll. ♥

En annan kul grej var att jag idag såg skäggdoppingparet som jag spanat efter förgäves ett bra tag nu. Var så glad när jag såg dem flera gånger och tänkte att jag skulle följa dem (som i social media fast på riktigt!), men sen försvann de. Nu var de där igen, men fortfarande bara två vuxna.

Tur att man har fåglar att skylla på för att man stannar hela tiden…

(PS: Jag såg fler fåglar också, förstås.)

Testar temat Author

Edit: …och jag bytte bort det igen samma kväll…

Nu testar jag ett nytt tema på bloggen. Det heter Author – en smula önsketänkande är väl aldrig fel? :)

Bland annat har det en meny som faktiskt visar var man är någonstans. Det är bra.

Tyvärr är bloggen på svengelska nu eftersom temat behöver översättas. Ska testa det ett tag och så får vi se om jag ska behålla det och översätta det…

Mina fotproblem och test av barfotaskor

Det här blir ett långt inlägg om ett nischat ämne, mest för att jag ska komma ihåg mitt nuläge senare. 

Åh, vad jag har jagat skor. Min högerfot krånglar och är enormt känslig för att ha för trånga skor (det triggar problem som jag ska skriva om strax). Men det har inte varit lätt att hitta skor som är breda nog, för att de som påstås vara breda i regel bara är breda längst fram och sen smalnar av för fort.

Jag har letat både vardagsskor och löparskor, traditionella och minimalistiska, utan större framgång. Jag kan ha mina Lowa-vandringskängor (varma) och mina Teva-sandaler (somriga) + att jag har löparskor som är OK (men inte mer), men jag har inte kunnat hitta något annat som funkar. Jag har verkligen saknat att ha lite lättare vardagsskor.

Igår fick jag hem ett par Joe Nimble relaxToes och provgick lite hemma i väntan på beslut om köp eller retur. I vanliga fall känner jag av det första symptomet efter att ha haft på mig skorna en stund, att det börjar spänna/domna längs utsidan på högerfoten. Men den känslan uteblev. Jag fick plats! Det enda jag retade mig på var att jag kände kanten på sulan med insidan av fötterna, men det var ju lätt löst eftersom det var en urtagbar sula (vilken man uppmanas att ta ur om man vill ha en mer barfota känsla, så inga konstigheter).

Så idag använde jag skorna när jag lämnade Sander.

Än så länge känns det bra. Jag är såklart sugen på att testa dem mycket mer nu, men jag är så rackarns förkyld nu att suget att vila är ännu större…

Fotproblemen – hur jag tror de uppkom

När jag började springa köpte jag för små löparskor. Man ska ju ha större skor till löpning än till vardags, eftersom fötterna sväller och behöver mer utrymme när man springer. Men jag köpte inte stora nog. Först var det inget större problem. Jag sprang nog inte så långt åt gången i början (varvade t.ex. med gång) så jag märkte inte problemen. Och jag var väldigt trögfattad när de började smyga sig på – och snål, jag hade ju redan köpt dyra löparskor!

Till slut fattade jag ju att det inte var riktigt okej att vara jätteöm i tårna efter varje lite längre löppass… Jag minns Kungsholmen runt i maj 2017 som något extremt. Så här skrev jag då:

I Kristineberg domnade högerfoten bort och det blev rätt obehagligt att springa. När det var som värst kändes det som att jag trampade på en pinne i skon – men det var min tå!?!

Men tyvärr var det inte så enkelt som att bara köpa större skor. Jag testade massor och sprang till slut ganska länge i… ytterligare ett par för små skor. Fast nu var det mer bredden som var problemet. Jag fick domningar längsmed sidorna på fötterna när jag sprang. Jag hade mest varit fokuserad på att tårna skulle få plats, men nu visade det sig att bredden var ett minst lika stort problem.

Nästa skoletarvända ledde till någon sorts kapitulation. Jag köpte herrskor (som ska vara bredare än damskor) i storlek 40,5. Det är de skor jag springer i nu. De är väldigt mycket för långa, vilket gör att jag blir klumpig, men tror ni att de är tillräckligt breda…? Jag knyter dem jättelöst för att lätta trycket och jag kan ändå känna det där klämmandet längsmed foten. Men jag får inga stora problem av att springa med dem, det bara känns inte helt hundra.

Fotproblemen – hur de yttrar sig

Det som är himla lyxigt ändå är att problemen håller sig små så länge jag använder skor som funkar. Använder jag andra skor märker jag efter en stunds användning hur det värker, isar, domnar, spänner i foten. Eftersom jag ser till att använda de skor som funkar märker jag egentligen av problemen mest hemma på kvällen sen, mycket mer om jag har använt eller provanvänt skor som inte var bra, men även en del när som helst.

  • Problemområdet är högra delen av höger framfot, mittpunkten skulle jag säga är mellan tredje och fjärde tån, en liten bit in på foten.
  • Den vanligaste känslan är att tårna känns lite frusna och domnade.
  • Vissa kvällar pulserar det i området. Topparna av pulsen kan ibland vara ganska smärtsamma, men korta. Större delen av pulsen är ändå bara lätt smärta.
  • Det kan kännas som att jag har något under foten när jag går. Som att en del av foten inte är jag, eller så.

Jag skulle säga att jag känner någonting dagligen eller nästan dagligen, men att det ändå är lindrigt för det mesta.

Jag har såklart googlat en del och tycker att det stämmer bra in på symptomen man får av Mortons neurom. Men jag är medveten om att Mortons kan vara enormt mycket jobbigare än det jag har. Fast jag tror också att mitt skulle blossa upp mycket mer om jag använde sämre skor.

Barfotaskor?

Traditionellt sett rekommenderas man ju att använda skor som ger foten ordentligt med stöd. Men jag har länge varit lockad att gå åt motsatt håll och testa att bygga upp fotens styrka i stället för att försvaga den, som man ju faktiskt gör när man stöttar den. Jag har också alltid föredragit rymliga, platta skor, så barfotaskor känns inte så extremt för mig.

Men som alltid är det svårt för mig att hitta skor. Barfotaskor har i regel bred tåbox, men tyvärr smalnar de sedan av för fort för att det ska funka med mina fötter (eller i alla fall min högerfot). Jag har försökt köpa sådana tidigare, till exempel när jag kapitulerade och köpte de för stora herrskorna för cirka ett år sedan hade jag börjat med att prova löparskor från Altra, men inte alls kunnat ha dem.

Nu för några veckor sedan fick jag nytt hopp när jag provade min kära kollega Karins Vivobarefoot-skor. Jag upptäckte då också att man får använda skor köpta från Vivobarefoot i 100 dagar och få pengarna tillbaka om man inte trivs i dem. Det kändes ju toppenbra, för är det någonting jag lärt mig om skor är det att jag inte kan veta hur de kommer att vara efter att bara ha provat dem en liten stund och det har förstås bidragit till att jag dragit mig för att köpa nya dyra skor som kanske visar sig vara oanvändbara.

Men det visade sig såklart att Vivobarefoot-skorna jag provade (Stealth II och Kanna) var för smala för mig. Lyckligtvis sa folk på nätet att Vivobarefoot-skor är för smala för dem, men att Joe Nimble funkar, så därför bestämde jag mig för att testa ett par Joe Nimble också, fast jag inte kan returnera dem använda. Däremellan testade jag också en sko från Ahinsa, som verkligen var bred framtill, men ändå jättesmal mitt på.

Jag har faktiskt provat Joe Nimble-skor tidigare. Då var det när jag letade vinterskor, men modellen jag provade då kändes inte helt hundra. Det är möjligt att den var tillräckligt bred, men jag tyckte att jag kände ett tryck på fotens ovansida för varje steg, från snörningen. Så det blev inget köp då och kanske bromsade det mig lite i ivern att prova andra modeller av Joe Nimble-skor…

…men nu är jag alldeles ÅÅÅH Joe Nimble, TÄNK om de funkar överlag, TÄNK om de kan bli min nya räddning, TÄNK om jag kan hitta både promenadskor, löparskor, finskor och vinterskor som jag kan ha…. ja, jätteivrig, alltså. :) Tyvärr är det inte ett veganskt märke, men de har i alla fall många veganska skor. Det som är trist är att de snyggare skorna brukar vara i skinn. Stort önskemål vore ju något mer skinnliknande syntetmaterial. Jag har inget emot att ha de småfula meshskorna jag köpte nu som vardagsskor, men finskor får ju gärna vara… finare. :)

Jag håller verkligen tummarna för att mina relaxToes ska funka. Gör de det kan det ju kanske bli tal om att testa andra sorter också.

Det jag är mest nervös för är att de skor som funkar av de jag haft hittills troligen haft TVÅ framgångsfaktorer, nämligen inte bara tillräcklig bredd utan även så stabil sula att framfoten inte trycks ihop så mycket för varje steg. Med barfotaskor blir det ju en helt annan approach och tja, vi får se helt enkelt. Jag upplever det som att nolldroppet (att hälen inte är upphöjd) gör en hel del för att minska belastningen på framfoten, men jag vet ju inte hur långtidseffekten kommer att vara för mig.

Stärka fötterna?

Tanken är ju att fötterna ska bli stärkta av att gå i barfotaskor, som låter dem jobba ordentligt. Men självklart är det bäst om man också stärker fötterna med lämpliga övningar. Ganska länge har jag faktiskt gjort lite fotövningar då och då, om än inte så strukturerat. Lite tåhävningar på standupmöten (haha, man ser kanske lite konstig ut, men…), lite tåspret och tåknip när jag tittar på film… och det här ska jag försöka trappa upp. Än så länge är jag inte så strukturerad utan gör mest ett slumpmässigt hopkok av sånt jag råkar komma ihåg att jag läst att man kan göra.

Mina fötter idag

Jag har sett en del spektakulära före- och efterbilder från folk som jobbat med sina fötter. Vet inte om jag förväntar mig någon visuell skillnad på mina, men så här ser de i alla fall ut idag. Inte så illa jämfört med många andras före-bilder, men lite skoformade är de väl ändå. Jag har ändå varit relativt snäll mot dem (utöver springet i för små löparskor då…), jag skulle ju till exempel aldrig komma på tanken att gå i högklackat eller andra obekväma skor bara för att det är snyggt enligt vissa. Jag är väldigt mycket ”komfort före allt”. Men uppenbarligen har det blivit allt svårare att hitta den där komforten. Vet inte om min högerfot bara blivit känsligare eller också faktiskt bredare, men det är ju möjligt.

Sander har brutit nyckelbenet

För en vecka sedan ramlade Sander från en klätterställning i Rålis och fick ont i axeln. När de ringde från skolan hade de varit hos skolsyster, som tyckte att det borde kollas upp. Och det hade hon ju rätt i, eftersom det skulle visa sig att nyckelbenet var brutet.

Jonas och Sander tillbringade en sisådär 6 timmar på närakuten och sen kom de hem med Sanders arm i en armslinga. Själva brottet ska bara självläka, men det gör mindre ont om armen hålls stilla. Rådet är att ha armslingan dygnet runt i två veckor och sedan ytterligare två veckor dagtid.

Det går lite upp och ner i hur mycket det märks, men det är klart att det gör ont och att Sander måste ta det lugnare med allt nu och få hjälp med en massa saker.

Tydligen är det väldigt vanligt att bryta nyckelbenet, det är massor av folk som delar med sig av erfarenheter. Han är inte ens först i klassen med det. Men han är i alla fall först i familjen med att bryta något ben överhuvudtaget. Och det kan väl få räcka så med benbrott, tycker jag…

Årets Villervalla-swettisjacka

Barnen har fått swettisjackor från Villervalla som ”sommarjacka” de flesta åren. Ava hade något annat förra året, så hon har nog vuxit ifrån det, men Sander använder sin från förra året flitigt just nu (den syns i detta inlägg från när den var ny). Den har ett hål och fläckar som inte går bort, samt att den är i minsta laget nu. Så när jag hade vägarna förbi en Villervalla-butik passade jag på att slinka in och köpa en ny:

Jättefin, men… de blir liksom tråkigare för varje år? De brukade ha flera glada färger (randiga, t.ex.), nu är de enfärgade i dova, klassiska färger.