Box 21

Efter att ha läst författarparets första bok Odjuret drog jag mig faktiskt lite för att börja läsa Box 21. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att ha genomskådat berättelsen, att den kändes konstruerad. Kanske var det bara för att de skrev den precis som jag skulle ha gjort det själv? Jag vet inte.

Dessutom är jag inte riktigt överens med deras språk. Värst av allt är att de aldrig markerar vem det är som har ordet i dialogen. Jag hakar upp mig hela tiden och måste tänka efter och räkna repliker för att vara säker på vem som pratar. Det tycker jag är ett misstag. Jag stör mig också på deras omständiga skrivsätt att ideligen vända på meningar – att säga “Klockan, den var åtta” i stället för “Klockan var åtta”. Jag har också svårt för deras sätt att näst intill i det oändliga haka på ord i sina meningar: “Träytan var helt tom, han hade nog aldrig sett den så, möjligtvis när han flyttat dit, det här rummet, han måste haft det i fem sex år.” (Wow, just den här började inte “Träytan, den var helt tom…”)

Men om vi nu bortser från dessa små petitesser: Jag tycker att Roslund & Hellström har lyckats bättre med Box 21. Till och med kriminalkommissarie Ewert Grens känns nu mer som en person och mindre som en karikatyr. Roslund & Hellström har gjort ett bra researchjobb om det vidriga ämnet trafficking och anstränger sig verkligen för att ge en rättvis bild av hur det kan vara att som osäker lettisk tonårsflicka bli lovad bra arbete och bra pengar och sedan luras och kränkas å det grövsta av helt vanliga män.

Ewert Grens och hans kollegor utreder två parallella brott. Lydia Grajauskas var ett traffickingoffer som rymde från sjukhuset där hon vårdades efter att ha blivit misshandlad av sin hallick. Med vapen och sprängdeg tog hon sedan gisslan i ett bårhus och sköt slutligen ihjäl en polis och sig själv. Jochum Lang är Grens gamle nemesis som nu kanske äntligen kan åka fast för ett mord på en knarkbrottsling.

Roslund & Hellström skriver i sitt slutord att de har tagit sig stora friheter beträffande realism i och med att de låtit Lydia Grajauskas fly och hämnas. De flesta traffickingoffer blir så effektivt kuvade att de snart ser sin situation som normal. Männen som betraktar dem som handelsvaror att tjäna pengar på vet hur de ska göra: de slår, våldtar (analt är bäst eftersom det gör mest ont och kränker effektivast), hotar med pistol (döden är ett fingerböj bort, det är effektivt!), spottar och tvingar dem att le mot männen som köper dem, stöna njutningsfullt när de kränks om och om igen. Kanske filmar och fotograferar de övergreppen och hotar med att sprida bilderna i flickornas hemländer. Det starkaste vapnet för manipulation är nämligen flickornas egen skam över att de måste finna sig i kränkningarna.

Författarparets kännetecken kan sägas vara att skapa funderingar kring brottsfrågor. Det finns en hel del sådant i den här boken. Kan ett offer ha en viss rätt att hämnas, även om det innebär att hon begår brott? Om en brottsling gått fri alltför många gånger, spelar det någon roll om han verkligen är skyldig när han väl åker fast? Kan det vara försvarbart att manipulera en utredning för att skydda svaga människor från sanningar som kanske knäcker dem? Vem bryr sig egentligen om en död balthoras rättigheter? Ska man sätta dit en vän och kollega som begår tjänstefel med ett gott syfte?

Box 21 är en ruskigt hemsk historia och den är så spännande att jag glider igenom den och ständigt måste läsa “bara ett kapitel till”. Jag hoppas att författarparet fortsätter att belysa viktiga brottsfrågor och bidrar till att öka medvetenheten kring hemska brott som trafficking. Trafficking finns för att somliga alldeles vanliga män mitt ibland oss har en jävligt sned syn på kvinnor och sex och kommer inte försvinna så länge efterfrågan finns kvar. Hur ofattbart och vidrigt det än är att dessa män vill sätta på unga kvinnor som tvingas till det, så är det alldeles sant. Och mycket i vårt samhälle stöder synen att män skulle ha någon sorts grundläggande rätt att konsumera kvinnor. Och det känns så jävla hopplöst… världen är verkligen ingen fin plats. Fy fan.

Den här boken berör och väcker jobbiga tankar.

Bloggvärldens skriverier om ‘Box 21’

BokinfoTitel: Box 21
Författare: Roslund & Hellström
ISBN: 9789164202031

Odjuret

Efter att ha läst om Odjuret hos Hans Persson blev jag väldigt nyfiken och såg till att få med boken i nästa omgång av “köp 4 pocket betala för 3” från Akademibokhandeln i Nordstan.

Odjuret handlar vad som händer när en pedofil som sexmördat småflickor rymmer från sitt fängelsestraff. När jag tar del av pedofilens inre tankar om tilltänkta offer ryser jag verkligen av obehag. Författarna skriver i slutordet att de hittat på mycket till berättelsen, men att de önskar att de hittat på mer. Att det inte fanns människor som tänker så om barn, men att det gör det. Det är verkligen otäckt att tänka på. Det nästan svartnar för ögonen på mig då pedofilen riktar in sig på en liten femårig flicka vi fått lära känna och tänker på henne som en hora. Han tänker så uppenbart fel och vidrigt – tänk det finns folk som tänker så! Författarna får fram det på ett skakande sätt.

Berättelsen utgår från en väldigt klassisk hämndsituation, men slutar inte med det. Händelserna placeras realistiskt i ett trovärdigt nutida Sverige och allt får konsekvenser. Kan man verkligen ta lagen i egna händer och avgöra att ett liv är värt mer än någon annans?

Jag tycker att boken är bra, men jag kommer inte riktigt överens med språket. Jag hakar ideligen upp mig på stilistiken med långa meningar som jag ibland uppfattar som otydliga, konstig ordföljd (“Plötsligt, det gnisslade, från dörren.”) och speciell kommatering (både i form av riklig sådan snarare än nya meningar och i form av helt okommaterade uppräkningar). Det dröjde innan jag kom in i boken, men visst vande jag mig till slut. Språket är helt klart välvårdat och formuleringarna är ämnade att vara som de är, det handlar inte om några misstag.

Jag kan heller inte skaka av mig känslan av att alltihop är konstruerat för att illustrera frågeställningarna. Inte för att det egentligen gör något, frågeställningarna är väl värda att illustreras. Men jag skulle hemskt gärna vilja veta vad det är som får mig att känna så och hur jag kan undvika det själv i mitt skrivande! Varför “genomskådar” jag berättelsen?! Är det jag som blivit blasé av att ha funderat för mycket på berättelsekonstruktion?

En anledning att jag ville läsa boken är för att den sades innehålla skildringar av fängelselivet och på den punkten behövde jag inte bli besviken. I min egen roman jag arbetar på nu hamnar en person på häktet och därför suger jag åt mig allt som har med sådant att göra. Dessa delar var därför särskilt intressanta för mig.

Det är viktigt och vågat att skriva om pedofili och sexmord på barn. Boken är väl värd alla hyllningar den fått och den ger en skakande läsupplevelse man inte lär glömma i första taget. Författarna vet vad de talar om, eftersom Hellström både blivit sexuellt utnyttjad som barn och suttit i fängelse. Jag har redan köpt författarparets andra bok, Box 21, för detta vill jag ha mer av.

BokinfoTitel: Odjuret
Författare: Roslund & Hellström
ISBN: 9164201376