Persona


Bibi Andersson och Liv Ullmann i Persona

Jag är kluven till den här filmen. Å ena sidan tyckte jag inte särskilt mycket om att se den – å andra sidan ger den väldigt häftiga tolkningsmöjligheter.

Alma (Bibi Andersson) är en sköterska som tar hand om skådespelerskan Elisabeth (Liv Ullmann) som har slutat tala – det är förresten väldigt praktiskt om man vill slippa Liv Ullmanns besvärliga brytning. De åker ut till en ö tillsammans och Alma berättar både det ena och det andra för den tysta Elisabeth.

Jag tycker inte alls om att den är så porrig. Varför blinkar det till exempel förbi en erigerad penis i introt? Filmen har givetvis blivit känd på det, men jag tycker det känns som ett väldigt billigt uppmärksamhetsknep. Allt säljs med sex och så vidare…

Eventuellt spoiler, om man vill få tolka själv:
Jag tycker om tolkningsmöjligheten att det som händer egentligen inte alls händer (eftersom jag ändå inte tycker om det…) utan att allt är symboliskt. Att Alma är själen och Elisabeth är kroppen och att allting egentligen handlar om en konflikt mellan kropp och själ. Alma betyder till och med själ på spanska. Det är en tuff känsla när man inser att allt med lite välvilja kan falla på plats i denna tolkning.

FilminfoIMDB: Persona
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1966
Omdöme (1-5): 3

Saraband

En fruktansvärt disappointing* fortsättning på underbara Scener ur ett äktenskap. Johan och Marianne har hunnit bli gamla och de har inte setts på flera år när Marianne får för sig att komma och hälsa på. Jag fattar aldrig riktigt varför, men hon blir kvar hos den numera ensamma tjurskallen som Johan blivit. I närheten bor Johans son Henrik med sin dotter Karin (Ingmar har väldigt ofta karaktärer som heter Karin…) som är en lovande musiker.

Det är Johan och Marianne som är intressanta, men det handlar nästan ingenting om dem. Det som är värt något med Saraband är att se de åldrande Erland Josephson och Liv Ullmann åter gestalta dessa karaktärer. Men det blir liksom ingenting av det. I stället handlar det om Henrik och Karin, som har ett väldigt märkligt förhållande till varandra. Dessutom har Johan ett väldigt märkligt förhållande till Henrik – de hatar varandra, men det hela verkar fruktansvärt onödigt.

Karin spelas av Julia Dufvenius som kommer från Dramaten – och det märks. Jag nästan kreverar när hon mitt bland de härligt naturliga skådespelarna pratar som i ett styltigt kostymdrama. Prettokryst har jag skrivit i mina anteckningar om filmen. Jag vet att det inte är ett ord, men jag tycker det passar ganska bra.

Dessutom hatar jag scenerna i början och slutet då Marianne sitter och berättar för kameran vad som hänt. Bläh!

Om du gillar Scener ur ett äktenskap, gör dig själv en tjänst och låtsas att du inte vet om att Saraband existerar.

* Alltså, allvarligt… jag har slitit mitt hår i flera minuter. Vad säger man på svenska? Jag ville ju uttrycka mig så, men lyckades inte.

FilminfoIMDB: Saraband
Regissör: Ingmar Bergman
År: 2003
Omdöme (1-5): 2

Scener ur ett äktenskap

Scener ur ett äktenskap finns i två varianter; en filmversion på 167 minuter och en TV-version på 299 minuter. Vi såg den kortare filmversionen.

Vilken film! På många sätt är det en ganska klassisk historia om ett misslyckat äktenskap, med den typiskt dålige mannen som tröttnar på sin fru och träffar en yngre kvinna, men den är alldeles för bra för att kunna kallas klyschig. Förtjänsten är absolut Liv Ullmanns och Erland Josephsons som spelar makarna Marianne och Johan – vilka skådespelare! De lyckas verkligen leverera replikerna som är rappa, fyndiga, pretentiösa och känslodrypande om vartannat så att de känns äkta. Under större delen av filmen är det bara de två i bild och det som händer är att de pratar med varandra. Man får inte ens se barnen och älskarinnan, men det känns helt rätt.


Marianne (Liv Ullmann) blir dumpad av Johan (Erland Josephson)

I början av filmen tycker Johan och Marianne att de har ett bra liv tillsammans. I öppningsscenen intervjuas de tillsammans för en tidning och berättar om sina liv. Redan här får jag en väldigt obehaglig känsla av att se dem. När de berättar om sig själva berättar Johan skrytsamt om sina diverse framgångar medan Marianne definierar sig själv helt utifrån Johan och barnen. När hon väl kommer igång och börjar säga något intressant blir hon avbruten på ett eller annat sätt – ”åh, vad snygg du såg ut i den posen, stanna så där så får vi en bild”. Och det återkommer flera gånger att när Marianne pratar är det ingen som lyssnar, utan hon blir avbruten och får höra att hon är dekorativ… Frustrerande!

Innan allt faller sönder får vi också en scen (ja, filmen är väldigt tydligt uppdelad i scener – de har till och med undertitlar) där Johan och Marianne bevittnar sina vänners äktenskapliga gräl. Det är riktigt obehagligt och trots att Johan och Marianne tycker att de själva har haft bättre tur med sitt förhållande förstår man att det inte är sant. Och sen faller givetvis bomben och den perfekta fasaden rämnar…

Det här är en strålande film som gör ont att se på. Jag hatar Johan, som är så fruktansvärt vidrigt elak, och blir frustrerad på Marianne för att hon överhuvudtaget vill ha honom och för att hon inte har vett att hålla sig borta från honom när hon förstått vad han går för. Men ingenting är så enkelt som jag vill att det ska vara, för så är det ju sällan i verkligheten. Och den här filmen känns ovanligt äkta.

Väldigt, väldigt, väldigt bra!

FilminfoIMDB: Scener ur ett äktenskap
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1973
Omdöme (1-5): 5

Fanny och Alexander

Ett lååångt familjedrama av Ingmar Bergman – den finns i en lång (5 timmar) och kort (3 timmar) variant och vi valde givetvis den långa för att få se allt.

Filmen börjar hemma hos familjen Ekdahl på julafton 1907 där hela stora familjen samlas och vi möter en lång rad brokiga karaktärer. Fanny och Alexander är barn och märks inte särskilt mycket i början, men när deras far dör blir deras framtid oviss. Modern fattar sedan ett beslut hon kommer att ångra.

Berättelsen är olustig och berörande och en smula långrandig – ibland reagerar vi när en tant sjunger tokigt länge eller när högläsningssekvenser pågår i all evighet. Men det är ju inte någon modern actionrulle med hetstempo direkt, så det passar ganska bra på sitt sätt. Man bör ha sett den för att den är klassisk och för att den är värd det.

FilminfoIMDB: Fanny och Alexander
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1982
Omdöme (1-5): 4

Viskningar och rop

Nej, det här är inte min nya favorit av Bergman. Jag gillade den inte alls. Vi följer främst tre systrar, varav en är döende, och en tjänsteflicka som vårdar den döende systern, i porr-röd herrgårdsmiljö. Visserligen fångas ångesten väl, men jag tycker inte att jag lär känna karaktärerna och jag fattar verkligen inte varför filmen är full av påtagligt erotiska scener mellan systrar och tjänsteflickan. Vad tusan håller de på med? Och det stör mig att Liv Ullmann ska föreställa svensk men inte låter svensk… åååh, det är så mycket som stör mig med Viskningar och rop. Usch.

FilminfoIMDB: Viskningar och rop
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1972
Omdöme (1-5): 2

Hets

Ingmar Bergman skrev tidigt i sin karriär manus till denna film om en tyrannisk gymnasielärare som kallas Caligula. Vi får följa eleven Jan-Erik som pressas hårt av Caligulas pennalistiska metoder och föräldrarnas krav och oförståelse. Det blir för mycket för honom och han revolterar genom att tillbringa mer och mer tid med Bertha, en flicka han precis börjat träffa, när han egentligen borde plugga till examen. Bertha är inte helt lätt att ha att göra med – det kommer fram att hon är livrädd för en man i hennes närhet, men hon vill inte prata om det.


Jag tycker filmen är riktigt bra. Det är en allvarlig historia som samtidigt rymmer en hel del humor och kreativt, underhållande språkbruk. Rektorn säger i ett tal till studenterna att skolan har ”en ärlig, uppriktig vilja att dana er till goda, dugande, nyttiga samhällsvarelser”, och en lärare använder det underbara uttrycket ”jäklar i min lilla låda”. Därtill är fotot riktigt snyggt och för tankarna till film noir.

FilminfoIMDB: Hets
Regissör: Alf Sjöberg
År: 1944
Omdöme (1-5): 4

Smultronstället

Den åldrande Isak Borg ska utnämnas till jubeldoktor i Lund och tar bilen dit med sonhustrun Marianne som sällskap. Platser och människor längs vägen får honom att blicka tillbaka på sitt liv och inse vilken kylig människa han varit.


Victor Sjöström som Isak Borg | Biltur med liftare | Ungdomskärleken med smultron

Filmen är både rolig och dramatisk, med ett härligt persongalleri. Jag gillar doktorns otäcka mardrömmar, sonhustruns rättframhet och doktorns gamlingsgnälliga relation till sin hushållerska. Det är också kul att se en gammal person i en huvudroll, för en gångs skull.

Jag tyckte verkligen om den och är nu mer sugen än någonsin på att se fler filmer av Ingmar Bergman.

FilminfoIMDB: Smultronstället
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1957
Omdöme (1-5): 4