Etikett: kriminalroman

Box 21

Publicerat den 27 april 2008

Efter att ha läst författarparets första bok Odjuret drog jag mig faktiskt lite för att börja läsa Box 21. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att ha genomskådat berättelsen, att den kändes konstruerad. Kanske var det bara för att de skrev den precis som jag skulle ha gjort det själv? Jag vet inte.

Dessutom är jag inte riktigt överens med deras språk. Värst av allt är att de aldrig markerar vem det är som har ordet i dialogen. Jag hakar upp mig hela tiden och måste tänka efter och räkna repliker för att vara säker på vem som pratar. Det tycker jag är ett misstag. Jag stör mig också på deras omständiga skrivsätt att ideligen vända på meningar – att säga “Klockan, den var åtta” i stället för “Klockan var åtta”. Jag har också svårt för deras sätt att näst intill i det oändliga haka på ord i sina meningar: “Träytan var helt tom, han hade nog aldrig sett den så, möjligtvis när han flyttat dit, det här rummet, han måste haft det i fem sex år.” (Wow, just den här började inte “Träytan, den var helt tom…”)

Men om vi nu bortser från dessa små petitesser: Jag tycker att Roslund & Hellström har lyckats bättre med Box 21. Till och med kriminalkommissarie Ewert Grens känns nu mer som en person och mindre som en karikatyr. Roslund & Hellström har gjort ett bra researchjobb om det vidriga ämnet trafficking och anstränger sig verkligen för att ge en rättvis bild av hur det kan vara att som osäker lettisk tonårsflicka bli lovad bra arbete och bra pengar och sedan luras och kränkas å det grövsta av helt vanliga män.

Ewert Grens och hans kollegor utreder två parallella brott. Lydia Grajauskas var ett traffickingoffer som rymde från sjukhuset där hon vårdades efter att ha blivit misshandlad av sin hallick. Med vapen och sprängdeg tog hon sedan gisslan i ett bårhus och sköt slutligen ihjäl en polis och sig själv. Jochum Lang är Grens gamle nemesis som nu kanske äntligen kan åka fast för ett mord på en knarkbrottsling.

Roslund & Hellström skriver i sitt slutord att de har tagit sig stora friheter beträffande realism i och med att de låtit Lydia Grajauskas fly och hämnas. De flesta traffickingoffer blir så effektivt kuvade att de snart ser sin situation som normal. Männen som betraktar dem som handelsvaror att tjäna pengar på vet hur de ska göra: de slår, våldtar (analt är bäst eftersom det gör mest ont och kränker effektivast), hotar med pistol (döden är ett fingerböj bort, det är effektivt!), spottar och tvingar dem att le mot männen som köper dem, stöna njutningsfullt när de kränks om och om igen. Kanske filmar och fotograferar de övergreppen och hotar med att sprida bilderna i flickornas hemländer. Det starkaste vapnet för manipulation är nämligen flickornas egen skam över att de måste finna sig i kränkningarna.

Författarparets kännetecken kan sägas vara att skapa funderingar kring brottsfrågor. Det finns en hel del sådant i den här boken. Kan ett offer ha en viss rätt att hämnas, även om det innebär att hon begår brott? Om en brottsling gått fri alltför många gånger, spelar det någon roll om han verkligen är skyldig när han väl åker fast? Kan det vara försvarbart att manipulera en utredning för att skydda svaga människor från sanningar som kanske knäcker dem? Vem bryr sig egentligen om en död balthoras rättigheter? Ska man sätta dit en vän och kollega som begår tjänstefel med ett gott syfte?

Box 21 är en ruskigt hemsk historia och den är så spännande att jag glider igenom den och ständigt måste läsa “bara ett kapitel till”. Jag hoppas att författarparet fortsätter att belysa viktiga brottsfrågor och bidrar till att öka medvetenheten kring hemska brott som trafficking. Trafficking finns för att somliga alldeles vanliga män mitt ibland oss har en jävligt sned syn på kvinnor och sex och kommer inte försvinna så länge efterfrågan finns kvar. Hur ofattbart och vidrigt det än är att dessa män vill sätta på unga kvinnor som tvingas till det, så är det alldeles sant. Och mycket i vårt samhälle stöder synen att män skulle ha någon sorts grundläggande rätt att konsumera kvinnor. Och det känns så jävla hopplöst… världen är verkligen ingen fin plats. Fy fan.

Den här boken berör och väcker jobbiga tankar.

Bloggvärldens skriverier om ‘Box 21’

BokinfoTitel: Box 21
Författare: Roslund & Hellström
ISBN: 9789164202031

Lämna en kommentar

Flickan som lekte med elden

Publicerat den 8 december 2007

Jag fick slut på läsning på resan mellan Oskarshamn och Göteborg, men löste det genom att äntligen köpa denna efterlängtade (ja, den har funnits länge, men jag har varit snål eftersom jag haft så mycket annat att läsa) bok svindyrt på Pressbyrån i Växjö. Flickan som lekte med elden är en bra fortsättning på Män som hatar kvinnor och nu är det den tuffa och besynnerliga Lisbeth Salander som står i fokus, men Mikael Blomkvist är givetvis också med. Mikael lär känna paret Dag Svensson och Mia Bergman, som håller på att avslöja en stor traffickinghärva. Mia har precis skrivit en doktorsavhandling om trafficking och Dag ska ge ut en bok i ämnet genom Millennium (där ju Mikael arbetar). Men allt går snett – Dag och Mia mördas och ingen mindre än Lisbeth Salander, som Mikael inte träffat på två år, jagas som misstänkt för morden. Mikael är inte övertygad om att hon är skyldig utan har känslan att mordet relaterar till de stundande uthängningarna av högt uppsatta karlar som köpt sex av tonåriga traffickingoffer. Men Lisbeth är förstås ganska bra på att hålla sig undan och hon har alldeles egna planer.

Precis som den första boken är Flickan som lekte med elden en maffig tegelsten, sprängfylld med detaljer. Ibland undrar jag nästan varför Larsson kände sig nödgad att räkna upp ovidkommande detaljer som exakt vad Lisbeth köper på IKEA… men jag kan inte låta bli att gilla det ändå. En sån här bok vill man helt enkelt ha mer av, så det är bra att den inte tar slut så fort – eller, tja, den tar ändå slut ganska fort eftersom den är en sån bladvändare. En annan sak jag inte riktigt ser vitsen med är att beskriva varje dator som används med värden på processorkraft, ram-minne och hårddiskstorlek… sånt lägger man ju inte precis märke till bara av att se en främmande dator, vilket jag genom omnämnandet får intryck av att den aktuella datoranvändaren gör… men Larsson gillade verkligen att nämna märken, modeller och specifikationer och jag kan tänka mig att det kommer att bli väldigt “gulligt” och daterat för framtida läsare.

Jag gillar att Lisbeth är i fokus. Jag gillar inte riktigt Mikael och det faktum att alla kvinnor vill ha honom trots att åtminstone inte jag uppfattar honom som särskilt sympatisk.

Jag hade förväntat mig mer detaljer om traffickingen och vad dess offer får utstå – jag var inställd på riktigt obehaglig läsning, men det blev inte alls mycket av den varan och det behövdes inte heller. Coola Lisbeth räckte så bra och de småglimtar som gavs räckte gott och väl för att sätta fantasin i rullning.

Jag kommer definitivt läsa sista delen, Luftslottet som sprängdes, när den också finns i pocket. Jag ser fram emot det! Millenniumtrilogin är bra underhållning av det mörkare slaget!

» Bloggvärldens skriverier om ‘Flickan som lekte med elden’

BokinfoTitel: Flickan som lekte med elden
Författare: Larsson, Stieg
ISBN: 9789170014833

1 kommentar

Svart fjäril

Publicerat den 20 januari 2007

Anledningen att jag blev sugen på Anna Jansson är väldigt enkel: Hennes (Månpocket-)böcker har snygga omslag! Inte bara det att framsidorna är fina, de har dessutom ett tydligt grafiskt tema och en “författarlogga” – “Anna Jansson” skrivet på samma sätt på varje bok. Bäst av allt är att varje bokrygg har en symbol som representerar boken, i det här fallet samma fjäril som återkommer i olika storlekar på fram- och baksida. Det får mig att vilja samla fler i bokhyllan!

Jag gillar fjärilen på bokryggen och “författarloggan”.
Svart fjäril visade sig vara mycket mer än en snygg yta. Jag tyckte mycket bra om den! Det är en kriminalroman där vi dels följer den stackars kvinna som på grund av sin hemska uppväxt begår mord och anlägger bränder, dels polisen som jagar henne. Huvudpersonen är kriminalinspektör Per Arvidsson, som under handlingens gång både har kärleksbekymmer och får veta mörka familjehemligheter.

På omslaget finns ett citat från Nerikes Allehanda: “Svart fjäril är utan tvekan Anna Janssons hittills skickligast konstruerade roman.” Det var det som fick mig att välja just Svart fjäril och jag håller med om att berättelsen är bra uppbyggd. Själv gissade jag inte upplösningen förrän när ca 25 sidor återstod och till och med efter det fick jag anledning att tvivla. Men jag hade rätt och skämdes nästan för att jag inte tänkt tanken tidigare – alla ledtrådar finns där, snyggt levererade. Ändå är jag förstås glad att det blev som det blev, för om jag gissat det tidigare kanske jag inte hade blivit lika imponerad.

När jag började läsa blev jag rädd för att språket skulle vara för poetiskt och högtravande – det är det på första sidan. Men efter första sidan reagerade jag inte en enda gång på att så skulle vara fallet. Jag tycker om Anna Janssons sätt att skriva.

Nästa Jansson-bok jag är sugen på heter Drömmar ur snö och jag var väldigt nära att köpa den sist jag bokshoppade. Två saker fick mig att avstå genom kombinerad verkan: det enda återstående exemplaret var lite kantstött och dessutom var omslaget inte lika fint. Det var till och med katastrofalt dåligt: på ryggen försvann titeln i en svart illustration, så att man bara kunde läsa “Drömmar”! Hur kan man göra så!? Men jag kommer nog läsa den snart ändå…

» Anna Janssons hemsida

BokinfoTitel: Svart fjäril
Författare: Jansson, Anna
ISBN: 9170013403

2 kommentarer

Isprinsessan

Publicerat den 26 december 2006

(För statistikens skull sätter jag datumet till då jag läste ut boken. Det är lite viktigt för mig att den hör till 2006 som den ska. Fast jag skrev detta 2007-01-12.)

Med Läckbergs Isprinsessan inleder jag officiellt mitt projekt att läsa svenska spänningsförfattare (andra än John Ajvide Lindqvist, som jag skulle ha läst ändå…). Det var länge sedan jag läste deckare i någon större utsträckning, men jag har blivit sugen på nytt. Mest för att jag sedan NaNo lite mer på allvar är wannabe-svensk-författare själv.

Isprinsessan är Camilla Läckbergs debutroman och handlar precis som efterföljarna om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström. Isprinsessan själv är Ericas barndomsvän Alexandra, som hittas mördad i badkaret i ett iskallt hus. Det ser ut som självmord, men de som känner Alexandra vet att hon inte kan ha tagit sitt liv. Erica Falck börjar rota i fallet för att skriva en artikel och en roman om Alexandra och dessutom får hon ihop det med Patrik Hedström.

Jag får inte riktigt vad jag väntar mig. Isprinsessan är mycket såpa och ganska lite kriminalroman (ordet står tryckt under titeln, jag har lagt märke till att den här typen av romaner ofta kategoriseras väldigt tydligt på detta vis). Karaktärerna är schablonartade och deras liv till brädden fyllda med drama. Erica är otäckt utseendesfixerad i de mest omöjliga situationer och känns som Bridget Jones, fast utan den skämtsamma tonen (hon jämförs till och med med sin engelska kollega).

Läckberg gör ett bra jobb med att skapa en rejäl härva av söndertrasslade människoöden och peka misstänksamma fingrar åt alla möjliga håll i persongalleriet. Det skulle kunna vara spännande, men jag tycker att mycket faller med att Läckberg undanhåller viktig information så oerhört fult som hon gör. Två gånger hittar Erica viktiga papper som hon läser och drar slutsatser utifrån, utan att vi får veta vad det stått. Dessutom återkommer hon ständigt till dessa papper i vansinnigt irriterande formuleringar i stil med “med tanke på vad som stod i papperet var hon väldigt nyfiken på Julias svar”. Det är inte snyggt, det blir inte spännande, det är bara oerhört billigt och lamt. Dessutom är huvudpersonerna riktigt dumma flera gånger: det finns en väldigt trolig förklaring x till fenomenet y, men de väljer att räkna upp alternativen u, v, w, z och blundar totalt för x. De bortser från en uppenbart viktig detalj med stor hint-potential, men som nämns tidigt i förbigående så att även jag som läsare missar den – trots att jag gissat rätt ändå och blev riktigt förbluffad när det hänvisades tillbaka till “hinten” som jag fick bläddra tillbaka och leta länge efter (det är svårt att uttrycka sig effektivt utan att spoila!).

Jag är väldigt inne i skrivande och korrläsande just nu, vilket är på både gott och ont. Det kan vara jobbigt när korrläsarblicken envisar sig med att vara påslagen och gör att jag stör mig enormt på varenda litet småfel. Språket är väldigt enkelt och det är omöjligt att inte vilja peta i det. En del skumma detaljer smyger sig också in, med motstridiga beskrivningar som att ett par glas beskrivs som osköljda för att sedan plötsligt vara sköljda ett par meningar senare.

Jag blir heller inte klok på perspektivet, som tycks vara någon blandning mellan den allvetande berättaren och alternerande huvudpersoner. Nåja… det kanske inte är viktigt.

Jag tyckte det var väldigt intressant att läsa Camilla Läckberg och anledningen att hon blev först ut är att jag tycker om hennes blogg Deckarmamma. Hon är en oerhört uppskattad författare och vem vet, kanske är hennes övriga böcker bättre. Jag kan tänka mig att läsa fler, särskilt Stenhuggaren som nominerades av Svenska Deckarakademin till bästa svenska kriminalroman 2005 (Inger Frimansson vann med Skuggan i vattnet, som står i min bokhylla och väntar på att bli läst), eftersom det låter lovande. I vilket fall som helst tycker jag det är intressant i rent studiesyfte att bekanta sig med de svenska författarna.

(Men varför, varför är författarnamnet på omslaget pixligt? Hur svårt kan det vara?)

BokinfoTitel: Isprinsessan
Författare: Läckberg, Camilla
ISBN: 9170013926

Lämna en kommentar