Etikett: musik

The Wannadies på Cirkus

Publicerat den 6 mars 2024

Lördag 2 mars var jag på konsert på Cirkus! När jag såg att mina gamla favoriter The Wannadies skulle spela i Stockholm var jag bara tvungen att köpa biljett. Jag har sett dem i min ungdom och jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen att se dem igen.

Det var en toppenkonsert! Och det var roligt att se medlemmarna i bandet som de ser ut idag. Jag har sett Pär i media på sistone (i och med hans medverkan i Så mycket bättre) men jag var inte beredd på att Christina blivit blond och well, 50+. Men det var underbart att se henne och både känna igen och inte känna igen henne på samma gång. Hon hade kvar sin stil och sina moves, fast med blont hår och glasögon liksom. Likaså bröderna Schönfeldt hade blivit mogna herrar, men om jag hörde Pär rätt så var trummisen Erik Dahlgren sjuk och ersatt.

Som alltid när jag är på konsert tyckte jag att sången och pratet hördes för lite och instrumenten för mycket. Varför är det alltid så på konsert? Fick spetsa öronen och missade mycket av mellansnacket.

Jag hade inte koll på om det skulle vara förband eller inte, men när Hök klev in på scenen undrade jag för en sekund om det var någon sorts prank. De såg nämligen nästan ut som ett yngre Wannadies. :) En kille med stort, lockigt hår och en brunett-tjej, samt två ytterligare grabbar som typ hade kunnat vara bröderna S … Men sen presenterade de sig som Hök och de var fina. Sjöng på svenska och var charmigt ödmjuka och tackade publiken för mottagandet av “små schitar från Schellefte”. :) Sångerskan från Hök fick dessutom komma in senare och sjunga String Song tillsammans med bandet – Pär pratade en del om att han inte nådde lika högt i registret längre och att den blivit svår, men att hon var snäll och ställde upp. Det var väldigt fint!

Efter en liten paus kom nästa förband. Jag hörde aldrig om de sa det, men jag har googlat mig fram till att det var Love Rönnlund med band. Båda förbanden körde fyra låtar tror jag och det kändes lagom när man väntade på något annat, tycker jag. Inte kul med förband som kör i evigheter. Jag uppskattar ju sällan sånt jag hör första gången. Väldigt charmigt var att förbanden fick komma ut på scenen igen i slut-tacket!

Ett annat gästspel gjordes av Peg Parnevik, som kom in efter en stund för att “hotta upp” låten Hit. Jag hörde det där om upphottandet, men missade att Pär sen sa att det var Peg Parnevik (har sett och hört det på någons video sen …), så jag satt frågande: vem är det där och varför har hon inga byxor på sig? Jag har inte så bra kändiskoll, haha.

Wannadies är så mysiga! Pär framstår som så känslosam och kärleksfull. Ödmjuk inför sin egen person, men stolt över sina låtar. Charmigt!

Jag hade inte tänkt jättemycket på vilka låtar jag ville höra, väl medveten som jag är om att jag älskar för många Wannadieslåtar för att alla skulle komma med. Men jag var nöjd!

Enligt setlist.fm spelades detta:

Yeah
Friends
Love in June
Might Be Stars
Low Enough
Aldrig ensam (Jonathan Johansson cover)
My Home Town
String Song (with Felicia Selin)
It’s You (It’s You It’s You It’s You)
You and Me Song
Shorty
Hit (with Peg Parnevik)

Encore:
Öm sommarvals
Fiskarna i haven (Idde Schultz cover)
Someone Somewhere

Encore 2:
Never Killed Anyone
That’s All

Förutom coversarna Aldrig ensam och Öm sommarvals (Fiskarna i haven känner jag till och hade hört Så mycket bättre-versionen av) och den nya låten It’s You (It’s You It’s You It’s You) hade jag bra koll på allt. Nya låten fick mig verkligen att associera till Big Fan (där de också sjunger It’s You). Men den var fin. Perfekt för mig med en ny låt + lagom många covers, jag föredrar ju sånt jag redan kan.

Jag var lite extra glad för Shorty. Jag är också kort. :) Men varenda en av originallåtarna gjorde mig glad. Det var extra fint att Pär kallade Someone Somewhere en favorit. Han sa att ingen höll med, men jaaaag gör det!

I setlisten saknas minst en … nämligen Ja må hon leva! Bandet och publiken sjöng för Christina som nyss fyllt år. Och det utgjorde övergång till You And Me Song, som är skriven till Christina. Fint!

Här kommer några filmsnuttar från konserten:

Tack Wannadies! Hoppas få se mer av er! <3

1 kommentar

Musik 2020

Publicerat den 3 januari 2021

Alltså, jag tänkte nästan hoppa över detta inlägg först, men… så tänkte jag att jag skriver väl ett i alla fall då. Men jag har inte mycket att säga, för jag har knappt lyssnat på musik i år. Förra året lyssnade jag ju en del på musik när jag satt på jobbet och lånade BOSE-lurarna där. Vi var också på ett par konserter som inspirerade till musiklyssning.

Min mest spelade låt på Spotify är Vem e som oss av Anis Don Demina. Jag har satt på den åt Sander… Resten på listan är bara helt random saker. Visst, en del kan jag minnas att jag har lyssnat på, annat är bara… jaha? Det har blivit mindre och mindre Sandermusik på mitt konto i alla fall, eftersom han har ett eget. Så nästa år kanske jag inte har godnattvisor alls längre, vem vet…

I år har jag jobbat hemma och har inte ens något bra sätt att lyssna på musik. Det har hänt någon gång att jag kört Spotify på tv:n, men om bara jag ska lyssna måste jag ju ha lurar och jag gillar inte lurar… mm, jag vet, jag är svår.

Så det är så illa musikmässigt i år att jag funderar på att låta den här vara årets låt..?! Eller typ nån musik från Animal Crossing?

Men jag har visslat och sjungit en del? :)

1 kommentar

Musik 2019

Publicerat den 2 januari 2020

I år är mina topplåtar på Spotify:

Hej Bajskorv! – Jimmy Ginsby
Hej Jag Heter Måns – Måns Mildner
Trollmor – Anna Wrangsjö
The point of no return – The Phantom Orchestra

Så ja, början är ju lite… vad ska man säga… hehe… märks det att jag har barn? :)

Men sen kommer en massa Phantom of the Opera. Jag och kollegan Karin har simultanlyssnat på jobbet (fast vi föredrar olika versioner, men skit samma). The point of no return är en favorit, så det är förståeligt att den kommer högst.

Sen kommer även en massa Robyn. Jag och Jonas såg hennes konsert på Sjöhistoriska i augusti, vilket jag alldeles glömt bort i mina årssammanfattningar hittills – eftersom det inte blev av att blogga om det. :( Men det var fantastiskt och jag prepplyssnade en hel del + efterlyssnade ett tag också. Inte minst på Indestructible i både vanlig och akustisk version.

Insåg nu precis också att jag även glömt i årssammanfattningarna att Jonas och jag såg Nouvelle Vague på Nalen också. Det var såå bra! Vi blev ju enormt besvikna när vi såg dem i Göteborg för några år sedan och de inte alls var som vi tänkte. Men vi gav dem en chans till och NU fick vi vad vi ville. Vår favoritsångerska Mélanie Pain var med den här gången och det var förstås en stor del av succén för vår del.

Jag upptäckte Mø (främst låten Blur) och [ingenting] (främst Lisa sa) som jag lyssnat på en del. Karin introducerade mig för Lissie som jag också lyssnade på en del (främst Best Days). Jag lyssnade en del på Billie Eilish för att hon är Avas favorit. Försökte även lite Ariana Grande inför att Ava och jag skulle se hennes konsert i Globen, men fastnade inte riktigt – även om konserten var kul att se ändå. Men Billie Eilish är mer intressant att lyssna på. Upside Down (aka Nicke Nyfiken-låten) av Jack Johnson hamnade måhända pinsamt högt i statistiken. :)

Utöver det syns många gamla favoriter i statistiken också. Säkert!, Frida Hyvönen, Britta Persson, för att nämna några av dem jag lyssnar på många olika låtar av (sen finns massor i en spellista jag brukar köra som är representerade med en eller ett par låtar).

Jag har alltså främst lyssnat via Spotify på jobbet med Bose-lurarna man kan låna där. Ibland är det enda sättet att slippa andra störande ljud och det är ju trevligt att det lett till ett ökat musiklyssnande.

Vi har faktiskt en konsert bokad 2020 också. Hela familjen ska gå på ett av Mello-genrepen. :) Får se om det blir något mer…

Lämna en kommentar

Musik 2017

Publicerat den 6 januari 2018

2017 har inte heller varit ett stort musikår… men det har gått lite i perioder. Jag har lyssnat en del på Frida Hyvönen, Säkert! och Radiohead. Frida och Radiohead gick vi ju på konsert med 2017 och jag hoppas på Säkert! till 2018 (det är inplanerat i augusti i alla fall).

Hade hoppats att Dracula på Operan skulle bli en härlig musikupplevelse, så där som när man har gått på musikal och huvudet surrar av musik länge efteråt, men det blev inte så. Det var väldigt mycket… opera… på ett inte så medryckande sätt utan mer “oj vad vi sjungpratar hela tiden så det nästan känns fånigt”. Då var After Dark – This is it mer medryckande i så fall. Deras This is it dröjde kvar på det där mysiga sättet jag ville åt.

Jag har för all del lyssnat på lite gamla godingar också, men under större delen av året har musiklyssnandet varit väldigt lågintensivt.

Lämna en kommentar

Radiohead i Globen

Publicerat den 17 juni 2017

De sa väldigt tydligt att mobilkameror var välkomna, så jag antar att jag får dela med mig av det jag fångade med min?

På kvällen efter skolavslutningen och förskolans sommarfest var det alltså dags för mig och Jonas att gå på konserten med Radiohead i Globen – den första i Sverige på 14 år. Jonas fick biljetterna i julklapp, så han har ju väntat ett tag på att verkligen få presenten.

Vi lyssnade ju på Radiohead på 90-talet (och senare, men fortfarande låtarna från 90-talet) och de skivor jag känner bäst är OK Computer och Pablo Honey. Jag hade The Bends också, men har inte lyssnat jättemycket på den. Som förberedelse till konserten har jag lyssnat in mig skapligt på senaste skivan, A Moon Shaped Pool, men däremellan har de ju släppt en drös skivor som jag inte alls har koll på. Så det blev en del jag inte kände igen på konserten, men de fick också med det viktigaste av det jag önskade. Den enda jag egentligen saknade var Creep.

De inledde med Daydreaming från senaste skivan:

Daydreaming

Jag visste ju att jag kände igen den, men misstog den först för att vara någon äldre låt jag inte hade jättekoll på. Men den är ju från senaste skivan! Har alltså inte sååå bra koll på den skivan, men det här är ju en mysig låt. Och vilken ljusshow!

Vi satt riktigt bra, vi såg scenen lite från sidan och var ju en bit bort såklart, men det är man ju… och vi såg rätt ner till teknikerna och kunde se hur en ljustekniker styrde ljuset genom att röra reglagen i takt till musiken. Riktigt häftigt, jag har inte reflekterat över att det liksom är så… manuellt? Det var ju verkligen som att han var med och spelade, fast hans instrument var ljus.

Sen kom ett par låtar till från nya skivan som jag också bara kände igen vagt. Första gamla godingen var Airbag och då blev det ju Radiohead på riktigt, som det kändes! Med undantag för en underbar Lucky var jag rätt lost ett tag sedan medan de körde sin 2000-talsmusik.

Lucky
(på slutet ser man vår vy mot teknikerna)

Mot slutet klämde de in flera gamla godingar! Underbart! Och de var inte förvrängda till oigenkännlighet eller något, vilket jag verkligen uppskattar, men inte DNs recensent… (Däremot tyckte jag att de förvrängde Burn the witch från senaste skivan lite för mycket…)

Exit music (for a film)
(alltså, kan inte folk bara hålla käften och lyssna..?)

Karma police, allsång och applåder

Karma police var sist ut och det blev allsång, mycket vackert.

Alla låtarna:
1. Daydreaming – A Moon Shaped Pool, 2016
2. Desert island disk – A Moon Shaped Pool, 2016
3. Ful stop – A Moon Shaped Pool, 2016
4. Airbag – OK Computer, 1997
5. 15 step – In Rainbows, 2007
6. Myxomatosis – Hail To The Thief, 2003
7. Lucky – OK Computer, 1997
8. Pyramid song – Amnesiac, 2001
9. Everything in its right place – Kid A, 2000
10. Bloom – The King Of Limbs, 2011
11. I might be wrong – Amnesiac, 2001
12. Separator – The King Of Limbs, 2011
13. Weird fishes/Arpeggi – In Rainbows, 2007
14. Idioteque – Kid A, 2000
15. The numbers – A Moon Shaped Pool, 2016
16. Exit music – for a film – OK Computer, 1997
17. Bodysnatchers – In Rainbows, 2007

Extranummer:
18. You and whose army? – Amnesiac, 2001
19. The daily mail – singel, 2011
20. Burn the witch – A Moon Shaped Pool, 2016
21. Paranoid android – OK Computer, 1997
22. Street spirit (Fade out) – The Bends, 1995

Extra extranummer:
23. Fake plastic trees – The Bends, 1995
24. Karma police – OK Computer, 1997

Recensioner

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, DN (betyg 3 – av 5 antar jag, men det var inte alls tydligt)

Hah! Det här var den första recensionen jag läste och jag kände som att vi är från olika planeter, jag och Nicholas. Och att jag aldrig skulle kunna vara recensent om man ska tycka att det är dåligt av en artist att “ge publiken det den vill ha”. Och han uttrycker sin tacksamhet över att slippa Creep! Alltså…

Men det dunkla ljuset slår snart ut i en lotusblomma av vacker laser och Thom Yorke släpper sin ödsliga röst lös i Globen. Bandmedlemmarna — i synnerhet den eviga långluggen och fantastiska gitarristen Jonny Greenwood – liksom attackerar sina instrument. Som var det räddningen från flygplanskraschen, den slutgiltiga undergången.
Det är omöjligt att inte imponeras av bredden i låtmaterialet. När bandets diskografi rullas ut så här framför fötterna på oss ser man också den förmodade anledningen till att Radiohead – till skillnad från, säg, Oasis – fortfarande existerar. Det är ett band som alltid velat framåt. När andra britpop-skepp sjönk sköt Radiohead ut sig med en framtidsraket. De har inte landat än.

Per Magnusson, Aftonbladet (betyg 4 – eh, det är ju otydligt här också vad skalan är)

Så pianon spelas i valstakt och blåa Stanley Donwood-färgexperiment projiceras över scenen, rytmerna viner iväg på dubbla trumset av Philip Selway och Clive Deamer medan Colin Greenwood får basen att dåna som om den felprogrammerats hos ljudteknikern för att skaka om publiken i Johanneshov, bandets hårdrockstendenser lyser igenom ordentligt emellanåt, Jonny Greenwood använder en fiolstråke för att skapa gitarreko, Ed O’Brien står sådär typiskt avslappnat med sin gitarr att det ser ut som att kompisarna bara repar lite framför tusentals personer, och Thom Yorke dansar sådär skakigt som bara han kan.

Özgür Kurtoglu, GAFFA (betyg 4 av 6 – wow, skalan framgick!)

Bilder
» Rockfoto, Elin Bryngelson

Lämna en kommentar

Nu älskar jag också Säkert! Däggdjur är briljant.

Publicerat den 25 februari 2017

Jag har ju alltid varit positivt inställd till Annika Norlin/Säkert!. Gillat på ett konceptuellt plan, men kanske inte på ett emotionellt. Det jag lyssnat mest (eller minst lite) på är när hon sjöng på engelska som Hello Saferide, albumet Introducing…Hello Saferide. My best friend (damn, I wish I was a lesbian… no damn jedis or hobbits this time…) är ju fin och Highschool stalker (I was driving round your Mum’s house, she makes great coffee, you know…). Men de är mer roliga och gulliga än sådär att jag verkligen älskar dem, liksom..? Av hennes svenska låtar känner jag nog igen Vi kommer att dö samtidigt du och jag mest sedan tidigare. Åh… nu känner jag igen Någon gång måste du bli själv (du är inte så fin, men det är nåt med dig…) också… ja, jag lyssnar lite gammalt medan jag skriver. Det är ju DEN!

Hur som helst. Jonas tyckte att jag skulle lyssna på nya skivan Däggdjur och spelade några låtar för mig. Jag är ju värdelös på att tycka något första gången jag hör en låt, så jag tyckte väl just ingenting. Men nu har jag lyssnat själv. Ganska… mycket. Den första låten jag älskade var Dian Fossey, om att förändras efter att man fött barn. Sen fattade jag Allting flyter, vilken perfekt låt för alla introverta! Och Grottorna om en kompis som växer ifrån en. Och Snooza är mysig. Annika Norlin har ju bjudit in kompissångare till Däggdjurskivan och det har väl tagit mig lite längre tid att gilla låtarna med andra röster, men jag är på god väg. Egentligen är det ju rätt fantastiskt att få höra Jakob Hellman igen, jag trodde att …och stora havet skulle bli allt jag nånsin hörde av honom. Och jag gillade ju Isolation Years väldigt mycket när det begav sig, kul att han därifrån är med.

Jag känner lite samma grej som med Frida Hyvönen, att det blir så mycket närmare på svenska.

Attans att vi missat att boka biljett för att se Annika i april…

Här är alla texter och lite kommentarer.

1 kommentar

Frida Hyvönen på Vasateatern

Frida Hyvönen på Vasateatern

Publicerat den 19 februari 2017

Fotograf: Elin Berge (bilden du ser i toppen av inlägget, om du inte läser i någon läsvy som plockar bort den, förstås…)

I fredags kom mormor och morfar för att ta hand om barnen efter middagen så att jag och Jonas kunde åka in till Vasateatern och uppleva en mycket efterlängtad konsert med fantastiska Frida Hyvönen. Jag gillar ju verkligen hennes skiva Kvinnor och barn med dess drabbande texter och smäktande melodier och eftersom det var just den som skulle spelas kändes det hela som ett mycket säkert kort. Utöver den fantastiska musiken var Frida precis så bra på mellansnack som jag hade fått bilden av att hon skulle vara. Hon ackompanjerades av Linnea Olsson på cello och sång och Amanda Lindgren på… lite av varje! Vi stod så att vi såg Amanda bra för det mesta och det var fascinerande att studera henne när hon i en och samma låt spelade kornett med ena handen och elektroniskt trumkomp med den andra, samt sjöng ibland (ja, jag kollade upp vad instrumenten omnämndes som på nätet, jag hade nog gjort bort mig annars och skrivit trumpet och trumgrej). Hon spelade klarinett och kanske något mer också, fast inte samtidigt. De var i alla fall riktigt bra alla tre.

Men vi är möjligen lite gamla nu, för vi hade nog tyckt att sittplats hade varit fint… men vi gick inte under av att vi såklart glömt öronpropparna i alla fall, det var faktiskt bara njutbart ljud.

Lämna en kommentar

Musik som är 2016

Publicerat den 2 januari 2017

Förra året skrev jag att jag hade slutat sammanfatta årets musik. Det känns bra att jag i år faktiskt har litegrann att säga på den fronten.

Början av året var nog inte så musikrikt för min del. Ava sjöng i Musickidz förstås, men även där var hösten bättre än våren då de åter igen sjöng en låt av Laleh: Bara vara mig själv. Och jag har lyssnat en del på originalet också. Jag känner att jag kanske borde lyssna ännu lite mer på Laleh? För jag gillar det jag hört. Laleh får vara med på ett litet hörn i denna musiksummering i alla fall.

Jag har litegrann lyssnat på gamla favoriter också, men ingenting som riktigt känns som att det har fastnat på 2016…

Men det var i november som det verkligen hände grejer! Två grejer på en gång, BAM!

Jag fick nys om att Radiohead ska göra sin första konsert i Sverige på 14 år den 9 juni 2017. Biljettsläppet var den 4 november 2016 och då onlineköade jag minsann och fick skapligt bra platser till mig och Jonas. Han fick biljetterna i julklapp, så jag försökte vara lite hemlig med att jag började försöka lyssna in mig på deras senaste skiva, A Moon Shaped Pool. Tyvärr har det ju kommit några skivor sedan jag lyssnade på dem senast, så det finns ju lite väl mycket att lyssna ikapp egentligen. Men jag hoppas att konserten bjuder på lite gamla godingar också. Dvs från albumen OK Computer (1997), The Bends (1995) och Pablo Honey (1993)… Möjligen lyssnade jag lite på Kid A (2000) också, men de har släppt fem (5!) skivor som jag inte har koll på, mer än att jag börjat lyssna på den senaste alltså. Får lyssna igenom och se om jag känner igen något… Men för år 2016 blir det låten Burn the Witch från A Moon Shaped Pool som känns 2016.

Det var också i november jag blev inspirerad att testlyssna på Frida Hyvönens nya skiva Kvinnor och barn. Jag hade inte hört talas om henne förut och har fortfarande inte lyssnat på något av hennes äldre, engelskspråkiga material. Men hur det nu var så fastnade jag verkligen för hennes svenska skiva. Varje låt är som en novell, fantastiska berättelser förpackade i musikaliska konstverk. Jag och Jonas ska på en av hennes konserter i februari, det ser jag fram emot. Det är Kvinnor och barn som allra mest känns som musiken 2016. Varenda låt på skivan är fantastisk.

Det finns goda förutsättningar för att dessa favoriter kan komma med på nästa års summering också. Plus att jag blivit sugen på att kolla upp några gamla favoriter som ju såklart släppt nytt, till exempel Britta Persson. Men mitt problem är ju fortfarande att det inte finns så många bra tillfällen att lyssna på musik. Men det går i alla fall när jag sitter vid datorn, som nu (har lyssnat på Radiohead och Frida Hyvönen medan jag skrivit detta).

Lämna en kommentar

Film och musik 2013

Publicerat den 2 januari 2014

Film

Hmm. Det har inte blivit så mycket film i år. Kolla:

Film 2005-2013

2005 138
2006 183
2007 171
2008 168
2009 113
2010 60
2011 36
2012 73
2013 10

Dessa har jag sett, enligt vad jag har kommit ihåg att registrera, i alla fall. Sen har jag ju mer eller mindre aktivt sett en herrans massa (delar av) barnfilmer utöver dessa också. Inom parentes betyget jag satte:

The Big Chill (4/5)
Mio min Mio (3/5)
Mun mot mun (4/5)
Thumbsucker (4/5)
Gun Hill Road (4/5)
The Magic of Belle Isle (3/5)
50/50 (3/5)
Red Riding Hood (3/5)
Askungen (4/5)
Modig (4/5)

Inte så mycket film, nej. Däremot har vi faktiskt sett första säsongen av två Netflix-serier, Orange is the new black och Hemlock Grove. Det kanske räknas lite? Det har känts enklare än film, avsnitten är mer lagom långa och när man väl valt en serie behöver man inte fundera på vad man ska kolla på…

Och jag har ju spelat Skyrim en hel del. Lite friare, man kan ju sluta när som helst. Känns så trist att inte lyckas se en hel film, eller en halv eller vad man nu bestämt sig för.

Bäst? Tja, det blev ju inga filmfemmor, men om jag hade betygsatt serierna skulle Orange is the new black ha fått en femma. Av filmerna har jag svårt att se någon riktig favorit faktiskt.

Musik då..?

Det blir inget särskilt inlägg om musik 2013. Det har varit en alltför liten del. Jag tror knappt alls att jag aktivt lyssnat på musik jag valt själv och om jag försöker minnas någon låt som känns 2013 så är den enda jag kan komma att tänka på Vargsången, eftersom den har blivit Avas nattningssång och den som lägger henne måste sjunga den. Det är viktigare än att läsa bok, tycker hon.

Lämna en kommentar

Musik 2012

Publicerat den 3 januari 2013

Musik har tyvärr inte varit så stort 2012 heller… Det enda stora relaterat till hemmalyssning som hände var att vi gick på konsert med First Aid Kit och i samband med det lyssnade jag mycket på deras musik på Spotify. Men sen blev det liksom inte av och det enda jag hade med Spotify att göra var det månatliga mailet som berättade att jag betalat 99 kr för premiumtjänsten i en månad till. Till slut sa jag upp det.

Utöver det är de största musikhändelserna musikalerna Jesus Christ Superstar (och här är ett till inlägg om det) och La cage aux folles.

TILLÄGG 2013-01-04: Åh, glömde ju Somebody that I used to know! Den gillade jag. Först covern med många gitarrister och sen den med Gotye.

Lämna en kommentar