Hoppa till innehåll

Etikett: nobelpristagare

Visa mig min fiende av V.S. Naipaul

Yay, nu har jag läst årets för mig nya nobelpristagare (kan ju bli nån mer om jag vill) och en bok som prickar av två kvarvarande kriterier i läsutmaningen!

Det här kanske inte är den hippaste boken. Jag reserverade den på biblioteket och när jag hämtade den så… hände inget när jag försökte scanna den i låneapparaten? Den var inte chippad, så jag fick låna den manuellt av en bibliotekarie. Har i modern tid bara hänt mig när datorsystemet var nere en gång… :)

Jag visste ingenting om boken när jag började läsa. Efter prologen blev jag förvånad över att nästa del inte verkade vara en fortsättning. Förstod snart att boken består av tre fristående berättelser plus en kort prolog och epilog. Alla berättelserna handlar om människor som försöker skapa sig ett liv i ett främmande land. Dumt nog tyckte jag bäst om de första två och var snarast uttråkad av den tredje, som utgjorde mer än halva boken.

I En av många möter vi Santosh, en indisk betjänt som följer med sin arbetsgivare när han flyttar till Washington. I det nya landet är allting totalt annorlunda och lönen räcker knappt längre till något.

I Tala om vem jag skall döda möter vi ett brödrapar med ett ojämlikt förhållande. Yngste brodern Dayo ska bli den i familjen som får studera. Han flyttar till London och den äldre brodern följer efter och tar flera jobb för att ta hand om honom under studierna.

Och så är det I ett fritt land där Bobby och en ytligt bekant Linda åker bil genom ett icke namngivet afrikanskt land, koloniserat av britterna, där det nu pågår oroligheter på grund av konflikt mellan kungen och presidenten. Det är för all del säkert en historiskt bra skildring, men jag får inget grepp om Bobby. Jag har ingen aning om vad han vill och har väldigt svårt för att engagera mig.

Läsutmaningen
Denna planerades in i läslistan för att bocka av två kriterier i läsutmaningen.
34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
42. En bok skriven av en författare från Latinamerika.
62. En bok berättad ur manlig synvinkel. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Visa mig min fiende
Författare: Naipaul, V.S.
1 kommentar

Veganbokprat #6: Vredens druvor av John Steinbeck

Vi hade ett väldigt bra Veganbokprat med god mat på mysiga Fröjdas i Hammarby sjöstad. Det fanns mycket att säga om boken, det är ju inte för inte som den blivit en viktig klassiker.

Mycket kort sammanfattning: familjen Joad blir av med sin arrenderade mark i Oklahoma och ger sig av till Kalifornien för att söka lyckan under depressionen i 30-talets USA. De är långt ensamma om att göra den svåra resan och i Kalifornien hopas desperata arbetssökanden i torftiga läger och tvingas acceptera kortvariga jobb med uselt betalt.

Det är en mastig bok (756 sidor i mitt exemplar) och jag fick lite brått att hinna klart med den till träffen. Men lyckligtvis är den skapligt lättläst. Jag hade nog ändå lite svårt att riktigt komma in i den, då jag tyckte att det var lite segt att halva boken gick utan att de ens kom iväg… Men det är en väldigt bra bok. Den är lite speciell karaktärsmässigt eftersom Steinbeck till och med verkar ha ansträngt sig för att man inte ska komma för nära familjen Joad. Boken handlar om fenomenet och om kollektivet och ingen tillåts riktigt bli huvudperson även om sonen Tom Joad ändå kommer närmast. Jag blir ibland lite frustrerad för att jag vill följa familjen närmare… men det är många kapitel som handlar om situationen rent allmänt. De kan bli lite mer konstnärliga i sin utformning och för det mesta bra, men lite upprepande…

Det är ganska mycket dialog och i originalspråksversionen talar de förstås gammal bondengelska. Jag har läst några utdrag och ångrar lite att jag läste på svenska. Det blir liksom inte riktigt samma sak med någon sorts gammal bondsvenska i stället.

Angående titeln förekommer den i boken. Här handlar det om hur det blivit för dyrt att ta tillvara den producerade maten, så att den i stället dumpas och förstörs. Det går ju inte att ge den till de svältande, eftersom priserna skulle sjunka då:

Folket kommer med nät för att fiska potatis i floden och vakterna driver dem tillbaka; de kommer i skramlande bilar för att hämta de utvräkta apelsinerna, men fotogensprutorna har varit där före dem. Och de står där och ser potatisen flyta förbi, hör skrikande svin slaktas i ett dike och täckas över med osläckt kalk, ser apelsinbergen sjunka ihop till en ruttnande sörja; och i människronas blick läser man misslyckande; och i de hungrigas blick ligger en växande vrede. I människornas hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga, och i deras hjärtan väntar tunga klasar på skördetiden.

Det är en riktigt upprörande berättelse och det känns förstås hemskt att liknande situationer fortsätter att uppstå på olika ställen i världen. Hemska orättvisor och människor som värderas lägre än arbetsdjur. Måste kanske nämna också att slutscenen är ganska… känd. Mycket speciell. Och inte så tillfredsställande, men det förvånade mig inte.

Den episka läsutmaningen
I min läsutmaning matchade följande:
8. En historisk roman. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
30. En bok på minst 600 sidor.
35. En bok för vilken författaren vunnit Pulitzerpriset.

36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken. (Upptagen)
97. En bok som förbjudits. (Upptagen)

BokinfoTitel: Vredens druvor
Författare: Steinbeck, John
2 kommentarer

Veganbokprat #4: Never let me go med julbord på Koloni

SPOILER ALERT

Den här boken är skriven så att man har väldigt lite information från början och det häftigaste är nog att läsa den utan att veta mer. Men väldigt ofta när det skrivs om boken spoilas det vad det handlar om. Det är för att det är väldigt svårt att skriva något om den utan att avslöja det, så jag valde att spoila även här. Men om du inte redan vet från något annat håll kan du väl sluta läsa nu och börja läsa boken i stället. Den är bra!

Till Veganbokprat #4 föreslog jag att vi skulle läsa något av årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro och så röstade vi fram Never let me go. Vi träffades på Koloni Telefonplan där vi diskuterade boken under inmundigande av deras fantastiska och helt veganska julbord.

Boken utspelar sig i en alternativ version av 1980-90-talets England. Berättaren Kathy berättar i jag-form om sitt liv, och framför allt uppväxten på internatskolan Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy, på ett sätt så att informationen portioneras ut lite i taget. I början säger hon liksom i förbifarten att hon är vårdare av donatorer, men det som inte är jättetydligt om man inte läst det utanför boken är att barnen på Hailsham inte är några vanliga barn. De är kloner som föds upp för organdonation. Just på Hailsham (det antyds att det finns många ställen med olika villkor) får barnen bra utbildning och de har personal som försöker visa för omvärlden att de är människor och inte bara objekt att skörda organ från. Men omvärlden vill inte så gärna lyssna, eftersom organdonationerna räddar så många liv på “riktiga” människor.

Trots att hela klon-och-donation-grejen är något som mest finns med i bakgrunden ägnade vi nästan allt prat åt det. Det går såklart att dra paralleller till veganism och frågan vad som ger människor rätten att bestämma att vissa varelser är våra att utnyttja som vi vill.

Men det boken ägnar flest ord åt är egentligen relationerna. Ruth har en förmåga att skapa drama, då hon är både fantasifull och manipulativ. Hon är en häftig karaktär som jag liksom älskar att hata.

För ganska länge sedan nu såg jag och Jonas filmen som är baserad på boken. Eftersom jag har guldfiskminne när det gäller de flesta filmer kom jag inte ihåg särskilt mycket. Jag kom ju ihåg den stora grejen, att de var kloner som föddes upp för organdonation, men inte så mycket detaljer. Jag mindes lite av stämningen mellan vännerna, men inte så att jag kunde sätta ord på konflikterna. Jag var ganska nyfiken på att höra när de andra i bokcirkeln förstod grejen med klonerna och organdonationerna, men många av dem hade fått det spoilat av presentationstexter om boken. Knepigt det där, för man måste ju skriva ganska intetsägande och föga intresseväckande om man inte får ta med det, men samtidigt är det ju synd att spoila!

Jag tyckte i alla fall väldigt bra om boken och skulle gärna läsa mer av Ishiguro. The Remains of the Day ligger ju nära till hands att välja, inte minst för att den skulle låta mig bocka av “34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.” i den episka bokutmaningen.

Den episka bokutmaningen
Med den här boken kunde jag pricka av följande i utmaningen:
3. En science fiction-bok. (om än väldigt lågmäld sf)
21. En dystopi.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
41. En bok skriven av en författare från Asien. (räknas född i?)
64. En bok som är skriven i jagform.
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.

BokinfoTitel: Never let me go
Författare: Ishiguro, Kazuo
2 kommentarer

Bokcirkelbok: Kejsarn av Portugallien med julbord på Kokyo

Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen.

Den andra boken jag var med och diskuterade i Vego-bokklubben blev en jag föreslog: Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, utgiven 1914. En riktig klassiker som jag kände att jag borde ha läst. Jag har ju läst Gösta Berlings saga för länge sedan och hade för mig att jag tyckte den var ganska seg, men jag lät ganska positiv ändå i inlägget om den. Jag har ändå tänkt på den mer som en bok som är kul att ha läst än en bok som är kul att läsa… Jag hade högre förväntningar på Kejsarn av Portugallien och de infriades. På 90-talet såg jag i oklar omfattning (jag och mitt minne) miniserien med Ingvar Hirdwall som Jan i Skrolycka och det jag minns från den är framför allt en stämning som jag ville läsa boken för att få uppleva igen.

Det handlar alltså om Jan i Skrolycka och hans Kattrina, som verkar leva ihop mest av praktiska skäl och sliter och släpar utan några direkta glädjeämnen i livet – ända tills de, till Jans initiala förtret, blir föräldrar. Så fort han får dottern i sina armar händer något med Jan, det är som att en helt ny del av honom väcks till liv. Aldrig har han känt något liknande förut, nej han har nog knappt känt något över huvud taget. Kärleken som väcks till dottern Klara Gulla är omvälvande och fantastisk. Första delen av boken gör anekdotiska nedslag under Klara Gullas uppväxt och det görs tydligt att det finns ett starkt band mellan far och dotter.

När familjen råkar i ekonomiska bekymmer föreslår Klara Gulla (18 år) att hon ska ta anställning i Stockholm och skicka hem pengarna som behövs för att klara knipan. Jan försöker lösa det på annat sätt, eftersom han inte vill vara utan henne ens en kort tid, men när han förstår att hon inte enbart erbjudit sig av självuppoffrande skäl utan för att hon faktiskt vill komma loss och ut i världen går något inom honom sönder. Hon åker iväg och pengabekymren löser sig, men Klara Gulla varken skriver eller kommer hem. På omvägar får de höra att hon råkat i dåligheter. Jan kan inte ta in det utan skapar sig en fantasibild av Klara Gulla som kejsarinnan av Portugallien, som en dag ska återvända till dem. Som kejsarinnans far börjar han titulera sig kejsare och bete sig som en sådan. Han dyker upp på de finare tillställningarna i bygden och kräver tillbörlig respekt.  Och åren går…

Jan är inte stollig, sa hon [Kattrina]. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på’n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.

Till slut kommer Klara Gulla tillbaka, men det blir inte som någon av dem tänkt sig. Och det är så sorgligt alltihop att jag grät en skvätt på slutet. Det blir många känslor: det är så fint med den starka faderskärleken som helt tar över Jan, det är frustrerande att Klara Gulla beter sig som hon gör (och att man får veta så lite om det som hände henne i Stockholm) och det är något visst med relationen mellan Jan och Kattrina, som jag till en början inte gav mycket för.

En väldigt bra bok att välja om man vill läsa något av Selma Lagerlöf, tycker jag.

Vego-bokklubben läste den inför en träff på Kokyo, där det serverades julbord. Några blev sjuka i sista sekund, men vi blev i alla fall tre personer som bokpratade och åt ett väldigt gott, om än inte så traditionellt julbord.

Om någon är intresserad av att ta över mitt exemplar av denna fina pocketbok är det up for grabs. Jag köpte den, men sparar inte böcker.

Den episka läsutmaningen
Den här gången kunde jag välja och vraka bland utmaningar att uppfylla!
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
6. En kärlekshistoria.
13. En klassiker.
14. En svensk klassiker.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.98. En bok som får dig att gråta. (Upptagen)
99. En bok som börjar med en ikonisk mening. (se citatet överst i inlägget)

BokinfoTitel: Kejsarn av Portugallien
Författare: Lagerlöf, Selma
ISBN: 9789174296006
2 kommentarer

Just så-historier av Rudyard Kipling

Just så-historier av Rudyard Kipling är ju verkligen en klassiker. Det var Jonas som lånade den på biblioteket, läste med Sander och rekommenderade att jag skulle läsa den sedan. Så det gjorde jag.

Den innehåller tolv berättelser som “Hur valen fick sitt trånga svalg”, “Hur elefanten fick sin snabel”, “Hur armadillerna kom till” osv. Jag känner igen flera av dem eftersom de figurerar lite varstans i olika tappningar. Det känns till exempel som att jag kanske haft en bok om armadillerna..?

Berättelserna är skrivna på ett väldigt speciellt sätt och de är riktade direkt till läsaren (kan du tro? kommer du ihåg att? etc). Det finns mycket humor och fyndigheter, men ganska mycket våld och otrevligheter också. Författaren har även illustrerat boken och skrivit ganska lustiga bildkommentarer där han berättar om precis allt som är avbildat och ofta återkommer till hur synd det är att han inte får färglägga bilderna (för att de skulle tryckas svartvitt, antar jag).

Exempel på bild och bildtext, ur Hur elefanten fick sin snabel

Det är kul att ha läst dem, men de är väl egentligen mest bra just på det sättet, att de är intressanta, fyndiga och kul att ha läst. Men jag drabbades inte precis av något stort lässug. Kanske hade det passat bättre att ta en berättelse lite då och då snarare än att försöka skynda igenom den innan återlämningsdags.

Den episka läsutmaningen
I den episka läsutmaningen uppfyller boken (åtminstone) följande kriterier:
13. En klassiker.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur.
58. En bok som rekommenderats av en vän.

BokinfoTitel: Just så-historier
Författare: Kipling, Rudyard
1 kommentar

Hundra år av ensamhet

Hundra år av ensamhet handlar om släkten Buendía under många generationer, från det att José Arcadio Buendía tillsammans med sin hustru Ursula i ett sällskap reser ut i vildmarken och grundar byn Macondo. Makarna är släkt med varandra och framförallt Ursula är rädd för vilka konsekvenser det kan ha, eftersom hon hört talas om inavlade barn som fötts med grissvans. Men som tur är för berättelsen så släpper hon på sina spärrar och familjen utökas med tre barn, José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Åren går och släkten växer, med den för läsaren förvirrande traditionen att namn går i arv. Boken inleds med en släktförteckning och det är ju inte utan att man behöver bläddra tillbaka till den ibland…

Det är en släktskröna alltså, men den innefattar också magisk realism på ett mysigt sätt. Man vet att vad som helst kan hända… I början suckade jag en del över att än en gång ställas inför berättelser om halvgalna, egensinniga män som tokar till det för alla, medan deras fruar stoiskt städar upp kaoset och håller familjen på fötter i bakgrunden. Det har man ju sett förr. Men till slut grep boken tag i mig… i omgångar, får jag väl säga, för ibland tappade jag lite fart.

Vid något tillfälle under läsningen kände jag mig smått förlorad och hade läst utan engagemang i lite för många sidor, så då googlade jag efter sammanfattningar av boken för att få lite erinranshjälp. Jag hittade en så skön snubbe som kallar sig skalman och som på ett mycket ambitiöst sätt har refererat hela boken (finns fler inlägg, men det där innehåller lejonparten) för Svenska B. Han har skrivit riktat till Cecilia, som måste vara läraren. Och jag blev väldigt full i skratt, för ungefär vid den delen av boken jag segade mig igenom skrev han:

Okej nu lackar jag helt på att alla har samma namn alltså jag kan knappt hålla ordning på dom alla döper sina barn till samma namn som dom har eller någon annan har aaaaaaaaaaaaaaaa fett svårt att hålla koll på vem som är barn till vem och sånt.

I feel you skalman, I feel you…

Och lite senare:

jaaaaaaaa du Cecilia i det här kapitlet får vi se att Macondo har blivit mycket mer betydelsefullt. man tycker nästan det är skönt när lite folk dör så att man slipper hålla koll på dom.

:D

Det blev rätt mysigt att nästan ha lite bokcirkelfeeling med skalman, jag fortsatte att läsa hans text så långt som jag kommit även senare i läsningen.

Vad är grejen med ensamheten, då? Jo, familjen tycks ha en förbannelse över sig som gör att de är oförmögna att vara lyckliga tillsammans. Även när de lever sida vid sida isolerar de sig. Och de är väldigt bra på att ställa till det för sig själva och för varandra – de drar sig inte för att beröva sina släktingar kärlek när möjligheten dyker upp. Så det är ju rätt mörkt egentligen och boken rymmer mycket dåligheter av olika slag. Men kanske smittas man lite av Ursulas hopp att någon Buendía till slut ska bli lyckad..?

Jag lånade boken på biblioteket och det fanns ett par olika utgåvor att välja mellan. Valet var inte alls svårt, jag gillade verkligen omslaget och den rejält rundade ryggen på mitt exemplar. Den syns i bilden av lånehögen här:

Gabriel García Márquez levde 1927-2014, Hundra år av ensamhet gavs ut 1967 och författaren fick Nobelpriset i litteratur 1982.

BokinfoTitel: Hundra år av ensamhet
Författare: García Márquez, Gabriel
2 kommentarer

Nätternas gräs

Den här boken valde jag att läsa för att Patrick Modiano fått Nobelpriset, såklart. Eller egentligen valde jag Lilla smycket, men den stod inte i bibliotekshyllan där den borde. Det gjorde däremot den här. Modiano som Modiano, tänkte jag, på det där sättet man kan göra när man egentligen mer bryr sig om vad man kan bocka av genom att läsa boken än om själva boken… Nu kan jag ju inte jämföra med Lilla smycket, men jag är i alla fall glad att jag läste denna.

Jag kände mig nog en aning skeptisk först, då boken trots sitt lilla format kändes ganska långdragen. Man får veta så lite. Det handlar om en man som letar efter Dannie, kvinnan han älskade i sin ungdom. Allting med Dannie var mystiskt och till slut försvann hon spårlöst. Nu har han sin gamla anteckningsbok till hjälp när han går runt på minnesvandringar i Paris. Han har skrivit om platser de besökt, om Dannies besynnerliga bekanta, om sina biografiska bokprojekt och allt möjligt i en salig blandning.

Till slut får man faktiskt veta mer än jag vågade hoppas på. Det hade mycket väl kunnat vara en sån där berättelse som man knappt vet vad den handlar om ens när den är slut. Men jag kände nog att jag fick tillräckligt. Och bokens besynnerliga stämning stannade kvar hos mig en stund och gör sig påmind nu när jag tänker på den också. Så det blir ett ganska bra betyg!

BokinfoTitel: Nätternas gräs
Författare: Modiano, Patrick
1 kommentar

Att titta ut genom fönstret

Det blev alltså inte en enda nobelpristagare under 2016. Ivrig att väga upp detta 2017 har jag i slutet av januari redan läst två och påbörjat en tredje. Ärligt talat kanske det får räcka för året sen. Så har jag något kvar till kommande år. :) Och för att detta projekt ändå till viss mån känns som duktigläsning och jag värdesätter ren nöjesläsning.

Jag bestämmer i alla fall att denna får räknas, trots att det bara är en liten Novellix-bok. Det handlar om en pojke som spelar om idolbilder med sin bror och som en dag blir hemskickad tidigt från skolan och blir vittne till hur pappan överger familjen, allt skildrat på ett påfallande vardagligt vis.

BokinfoTitel: Att titta ut genom fönstret
Författare: Pamuk, Orhan
Förlag: Novellix
ISBN: 9789175891736
2 kommentarer

The Noodle Maker

Känns trist att jag inte skriver om böcker här längre, så nu gör jag det åtminstone litegrann men helt kravlöst. Något är i alla fall bättre än inget.

Jag har läst en nobelpristagare igen, det blev The Noodle Maker av Ma Jian. Det gick rätt trögt, tyvärr. Det var inte det att den var dålig, men jag hade hoppats på en roman och det var mer en novellsamling med en ramberättelse. Det gör det svårare att hålla uppe motivationen, tycker jag. Berättelserna var både fascinerande och lite sega… Ma Jian skildrar ju Kina och samhället känns helt bisarrt som han beskriver det.

I ramberättelsen umgås en “professional writer” och hans vän “the professional blood donor”. Hela grejen med den professionella blodgivaren, som ger blod i en massa andra människors ställe med fejkade papper, är ganska störande. Men värre blir det. Delberättelserna är skribentens historier om människor som löst hänger ihop och figurerar så smått i varandras berättelser. Kanske är den mest obekväma berättelsen den i början om likbrännaren som skickar in sin mor i brännugnen. Det är nog den jag minns mest i alla fall, så här efteråt. Eller kanske den om pappan som försöker överge sitt efterblivna barn, för att få tillåtelse att försöka skaffa en son (ett barn per familj-grejen, ni vet). Jag minns även den jag läste sist, som handlade om en mans otillåtna vänskap med en talande hund (!), men den var mest seg, tyckte jag.

I övrigt: synen på The Party som allsmäktig gudomlighet, tumult vid inflytande från väst, en del otrevligheter om manligt/kvinnligt, olyckliga människor.

I stort sett alla mina läsupplevelser känns bra efteråt och så även denna. Men jag behöver läsning som suger tag i mig lite mer, skapar lite mer driv… det tar så lång tid att läsa ut böcker annars, eftersom jag bara läser lite här och där, jag sätter mig aldrig planerat ner och bara läser. Det blir inte av så ofta om jag inte verkligen bryr mig.

BokinfoTitel: The Noodle Maker
Författare: Ma, Jian
Lämna en kommentar

[Läst 2013] Brinnande livet av Alice Munro

Den här boken läste jag 2013 och jag lägger in den 2018 bara för att jag vill få in den i min lista. Skriver något kort bara för att jag vill ha den där.

Läst pga Nobelpriset. Novellsamling, vilket inte riktigt är min grej egentligen. Minns bara oformulerbara fragment. Tror inte jag direkt älskade, men det var kul att ha läst.

BokinfoTitel: Brinnande livet
Författare: Munro, Alice
Lämna en kommentar