Boktjuven

Det första som hände efter att jag fått Boktjuven i min hand var att jag läste en diskussion på nätet mellan två personer som tyckte att boken var oerhört överskattad. De tyckte den hade ett irriterande språk och att den var ointressant och långrandig. Men så läste de inte klart den heller… och lyckligtvis lät jag mig inte avskräckas. Visst, jag har full förståelse för att man kan irritera sig på de upphuggna meningar som förekommer:

Syster Maria.
    Var inte imponerad.

Dessutom är språket kreativt och poetiskt på ett sätt som ibland kan kännas en smula pompöst, men jag tycker om det som helhet. Jag skulle till och med vilja påstå att det är uppfriskande. Och Boktjuven är faktiskt en fantastiskt bra och gripande bok.

Det här är alltså en berättelse om en flicka i Nazityskland. Hon och hennes fosterfamilj hatar inte judar, men det gör man bäst i att hålla väldigt tyst om.

Berättandet har ett stort framåtdriv, med många delvisa avslöjanden i förtid. Ett intressant sätt att få läsaren att vilja läsa vidare och se hur det går.

Det mest spektakulära med boken är att det är Döden som är berättaren. Ett annorlunda grepp, som gör boken lite extra minnesvärd. Men den är framför allt minnesvärd för att det är en bra och gripande berättelse, som visar hur svårt det var att ta avstånd från nazismen under Hitlers skrämmande välde.

BokinfoTitel: Boktjuven
Författare: Zusak, Markus
Förlag: B Wahlströms
ISBN: 9789132154119