Bridezilla och jag

Det är en del pyssel inför ett bröllop, även när man försöker göra allt enkelt. Jag får lite mer förståelse för alla hysteriska bridezillas som har panik i två år innan bröllopet – är man hemskt noga med vad man vill ha förstår jag att det kräver en hel del. För min del är egentligen inte själva bröllopet det viktiga. Visst vill jag att det ska bli en rolig och minnesvärd fest (det blir dessutom första gången våra familjer träffas!), men det viktiga är att få vara gift med Jonas. Festen är en kul tillställning för att fira med släkt och vänner, men vi kan vara öppna för kompromisser – och det är tur, för allt vi tänkte från början har nog hunnit ändras minst en gång vid det här laget.

Det är lite svårt att hålla allt så enkelt vi tänkte från början också. Det dyker hela tiden upp mer saker som man kanske skulle vilja ha eller göra trots allt. Jag har upptäckt att det är väldigt lätt att haka på den där föreställningen om att man ska vara så fin som brud. Känna sig fin. Jag har svårt för att känna mig fin och det är inte utan att jag drabbas av lite lätt panik. Klart att jag ska känna mig fin på mitt bröllop! Och så har jag såklart en klänning som exponerar hela axlarna och armarna, utan axelband. Hur kommer det att funka med solbrännan 7 juli? Kommer jag att vara helt kritvit eller kommer jag att ha kritvita axelbandsränder på kräftröda axlar? Jag har blivit så nojig att jag faktiskt börjat sola solarium. Det känns inte alls som jag och… ja, jag måste nog skriva en hel post om mitt första solariebesök, sen när jag har lite mer tid. Ojojoj. Dessutom har jag ambitioner att smörja in mig efter att jag duschat. Det är skittråkigt ju! Och kladdigt. Men det är inte fint med sandpapperssträva knölar till armbågar och rödflammigt torr-irriterade armar. Så det måste motverkas… om jag orkar…

Men bridezilla är det nog ett par snäpp kvar till, ändå…