Boktjuven

Det första som hände efter att jag fått Boktjuven i min hand var att jag läste en diskussion på nätet mellan två personer som tyckte att boken var oerhört överskattad. De tyckte den hade ett irriterande språk och att den var ointressant och långrandig. Men så läste de inte klart den heller… och lyckligtvis lät jag mig inte avskräckas. Visst, jag har full förståelse för att man kan irritera sig på de upphuggna meningar som förekommer:

Syster Maria.
    Var inte imponerad.

Dessutom är språket kreativt och poetiskt på ett sätt som ibland kan kännas en smula pompöst, men jag tycker om det som helhet. Jag skulle till och med vilja påstå att det är uppfriskande. Och Boktjuven är faktiskt en fantastiskt bra och gripande bok.

Det här är alltså en berättelse om en flicka i Nazityskland. Hon och hennes fosterfamilj hatar inte judar, men det gör man bäst i att hålla väldigt tyst om.

Berättandet har ett stort framåtdriv, med många delvisa avslöjanden i förtid. Ett intressant sätt att få läsaren att vilja läsa vidare och se hur det går.

Det mest spektakulära med boken är att det är Döden som är berättaren. Ett annorlunda grepp, som gör boken lite extra minnesvärd. Men den är framför allt minnesvärd för att det är en bra och gripande berättelse, som visar hur svårt det var att ta avstånd från nazismen under Hitlers skrämmande välde.

BokinfoTitel: Boktjuven
Författare: Zusak, Markus
Förlag: B Wahlströms
ISBN: 9789132154119

Mannen utan öde

I Budapest 1944 blir György, en fjortonårig pojke som råkar vara jude, stoppad av polis på väg till arbetet. Efter en dags väntan, under vilken fler judar anslutit sig till vad som blivit en ganska stor grupp, skickas de iväg på en lång resa. Pojken tillbringar det kommande året i koncentrationslägren Auschwitz, Buchenwald och Seitz. Mirakulöst nog överlever han trots rejält vacklande hälsotillstånd.

Imre Kertész fick Nobelpriset 2002 för ”ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”. Han har skrivit ett flertal böcker om sina egna upplevelser av förintelsen och Mannen utan öde inleder romansviten.

Det första som slog mig när jag började läsa är att György förefaller lika iskallt neutral som Mersault i Främlingen. Till en början hade jag därför fantastiskt svårt att tycka om honom, särskilt när han kyligt berättade om hur det liksom blev så att han plötsligt fick en flickvän utan att bry sig nämnvärt. Men att han fortsätter förhålla sig passiv och neutralt accepterande till händelserna kring honom är just det som är speciellt med boken och som gjort den så uppskattad av många. György använder ofta ordet ”naturligt”. Varje dålighet som sker väljer han att se ur förövarens perspektiv som någonting helt naturligt, under omständigheterna. Han anpassar sig till livet som fånge och hans uppfattning om vad som är ”naturligt” tänjs allt mer, men tycks rymma hur mycket som helst.

Det känns en smula konstigt att läsa en så neutralt hållen skildring av förintelsen, men hemskheterna tränger igenom och lyckas beröra ändå. Sakligheten ger en dokumentär känsla som gör varenda ord trovärdigt.

Språket är bitvis ganska snårigt, som här:

Jag hade nämligen aldrig trott, men så är det faktiskt, att det inte någonstans är lika viktigt med en viss ordning, en viss föredömlighet, jag skulle nästan kunna säga oförvitlighet i livsföringen som just i fångenskap, tydligen.

Något som retar mig är att det ofta är infällt citat på tyska som jag inte alls förstår, eftersom jag inte kan tyska. Jag hade gärna sett dem översatta, om inte annat i en fotnot. Oöversatt polska stör mig inte lika mycket, för den förstår inte György heller. Men tyska kan han rätt bra och då vill jag också förstå!

Nu har jag läst 8 av 107 nobelpristagare. Fortfarande inte många, men det tar sig…

BokinfoTitel: Mannen utan öde
Författare: Kertész, Imre
Förlag: Norstedts
ISBN: 9113003232