Dagbok från Tobago – del 2 av 2

Här kommer fortsättningen på förra inlägget:

To 17/1 – Pigeon Point
Vi gjorde en utflykt till den berömda stranden Pigeon Point! Här är sanden vit och vattnet turkost, men strandens skönhet drunknar tyvärr lite i att det är den mest exploaterade stranden på Tobago. Det kostar till och med cirka 20 kr att gå/åka in till den (användande av faciliteter ingår). Restaurangerna är dyra och stranden är ovanligt folktät för att vara Tobago – vi hörde till och med svenska här och var. Badområdet är avgränsat med bojar, man bottnar gott och väl hela vägen ut och precis utanför kör jetski-dårar fram och tillbaka. Faciliteterna inkluderade inte förvaringsskåp, så när jag gått runt och fotat fick vi ha kvar kameran vid våra solstolar (ytterligare en tjuga för att hyra två stycken) och turas om att bada.

Pigeon Point är vackert men exploaterat

Det allra häftigaste på Pigeon Point är att Buccoo Reef ligger precis utanför och att det fanns ett “minirev” precis vid stranden där man kunde vada omkring och titta på fiskar i vattnet och roliga små krabbor i klipphåligheter. Det märkligaste djuret jag såg var nog en ål som attackerade mina fötter upprepade gånger…

När det började närma sig solnedgång promenerade vi bort till Sandy Point, som ska vara bästa platsen för att se solen sänkas i havet. Stranden ligger precis vid flygplatsens landningsbana och där vi satte oss på stranden visade sig vara precis under där planen flög in. Det var mäktigt att se ett plan långt borta vid horisonten sakta växa sig större och slutligen komma rakt mot oss, så det kändes som att det skulle köra rakt på oss, och dundra över våra huvuden. Vi fick se flera plan landa och fick även beundra dykande pelikaner och givetvis den gulfärgade solnedgången.

Gul solnedgång vid Sandy Point

Middagen blev också på turistsydspetsen (Crown Point) efter att vi åkt hem och fräschat upp oss en sväng. Ett exempel på hur intressant det är att åka taxi på Tobago: Första killen vi bad oss köra från Crown Point till Pleasant Prospect ville ha TT$60. Vi nobbade och väntade tills vi kom hem med en chaufför som ville ha TT$12. Tillbakaresan betalade vi TT$30 för.

Middagsrestaurangen var Steak and Lobster Grill på hotellkomplexet Sandy Point Village, där vi faktiskt övervägde att bo när vi hittade ett paketerbjudande. Det som lockade oss dit var dels restaurangens läge vid havet (ofattbart nog såg vi ganska få restauranger med havsutsikt) och att de hade tofu-stroganoff på menyn. Servicen visade sig vara ganska undermålig och tofu-stroganoff fanns inte, vilket vi fick veta först efter många om och men, men vi fick en okej middag till slut i alla fall – med svenskar vid bordet intill.

Sydspetsen bör ses, men vi är väldigt glada att vi inte tog det där paketerbjudandet med hotell där…

Fr 18/1 – Atlantic Adventure
Rundtur på atlantkusten med samma guide som på vår Eco Hike (fast det skulle visa sig att han mest var chaufför den här gången). Ett engelskt par var även med den här gången, så vi fick umgås lite med andra turister också.

Först åkte vi upp till Speyside och tog en båt till Little Tobago med en ny omgång guider. Little Tobago är en ö som är fågelreservat och vi fick se en massa fåglar, däribland Red-billed tropicbird som låg och ruvade på marken alldeles intill oss där vi gick förbi och tittade på dem. Häftigt!

Red-billed tropicbird inom räckhåll

På vägen tillbaka från ön utnyttjade vi det faktum att båten var glasbottnad när vi åkte över Angel Reef och fick se en brain coral som sägs vara världens största, och en massa färgglada fiskar såklart. Vi fick också snorkla och det var riktigt häftigt! Jag såg massor av fisk, många väldigt stora och färgglada. Jonas hade lite problem med utrustningen – skägg är inte ett bra utgångsläge för att få masken att sitta tätt – men jag var desto lyckligare över upplevelsen.

Väl i land var det dags för lunch på berömda restaurangen Jemma’s Tree House som låg väldigt fint på stranden i Speyside – och jo, det stod ett träd mitt i huset.

Sista stoppet var vid Argyle Waterfall, där det var betydligt fler turister än vid vårt förra vattenfall… men fint var det ändå och det fanns massor av fiskar i vattnet där vi badade. Väldigt skönt med sötvattensbad!

Sötvattensbad!

Lö 19/1 – Fåglar, Fort Bennett och Kariwak
Dagen började med djur-närkontakt när jag gick upp och tog tag i min kameraväska varpå en pytteliten och urgullig ödla hoppade från den och satte sig på mitt ben! Den satt där en stund, men försvann givetvis lagom tills jag fått fram kameran.

Klockan 8 var vi uppe vid Grafton Caledonia Bird Sanctuary igen för att se morgonmatningen. Vi hade med oss bröd och flera cocricos åt ur min hand. Den här gången passade vi på att prata med mannen som har matat fåglarna varje dag i 14 år – han var intressant. Han stod och vaktade osten som han lagt ut till motmots och andra mindre fåglar, för annars skulle de fräcka cocricos komma och äta alltihop. De gillar även att sno sockervattnet som är avsett för bananaquits…

Cocrico-matning

Fotade lite i omgivningarna på vägen tillbaka och hade en lugn och skön dag fram till solnedgången då vi skyndade till Fort Bennett i Black Rock, men tyvärr kom lite för sent för solen hade redan försvunnit när vi kom fram. Av själva fortet var det inte särskilt mycket kvar, så det var nog intressantare att titta på alla villor på vägen dit – de visar på stora klyftor i samhället. Jättefina kåkar intill fallfärdiga ruckel.

Vi hade en liten incident med en groteskt stor kackerlacka i vårt badrum när vi kom hem för att göra oss iordning till middagen, men det var den enda obehagliga djurupplevelsen hela resan bjöd på (ok, lite myggbett också). Hur som helst kom vi levande därifrån, men inte kackerlackan.

Det blev inga pannkakor denna 19:e, utan buffé på Kariwak Village, som är veganvänligt och odlar egna kryddor. Vi visste inte att det var buffédag och på ett sätt hade det varit roligare att se deras vanliga meny, men buffén var väldigt bra så vi blev nöjda ändå! Och restaurangen var väldigt mysig.

Hem till stugan igen åkte vi i finast taxibil på hela resan, men förstod snart att det inte hade mycket att göra med kvaliteten på resan. Killen var uppenbart påverkad av någonting, körde som en tok, frågade samma saker om igen och pratade inte om annat än party… men vi klarade oss hem helskinnade. Ironiskt att det var vår näst dyraste taxiresa också…

Jag var väl medveten om att det var EFIT och har fortfarande på att-göra-listan att ordna bilderna…

Sö 20/1 – Lugn stranddag
En lugn dag med utflyktsplanerande, strandliv och film. Vågorna var riktigt stora på vår kära strand, det var nämligen så gott som fullmåne och då blir det så, och de kastade runt oss som små trasdockor när vi gick i och upp. Utanför det värsta var det väldigt härligt att ligga och guppa, men vid en omkullvältning skrapade jag ryggen så det sved rejält. Vi hade inte riktigt förstått oss på bästa vågtacklingstaktiken ännu, det vill säga att dyka rakt in i dem (vi testade några dagar senare och det gick mycket bättre).

Må 21/1 – Biltur norrut
Vi hyrde bil! Jonas fick köra i vänstertrafik på smala, slingrande vägar upp längs karibiska kusten. Vi stannade strax innan Castara vid en utkiksplats och när vi skulle åka igen startade inte bilen. Alls. Den var helt död. Efter diverse krångel fick vi hjälp och lärde oss hur man satte fast kabeln till batteriet som envisades med att hoppa loss så fort det kom ett litet gupp (det vill säga så fort man körde). Men utöver det lilla bekymret gick det väldigt bra…

Planen var att testa stränderna längs kusten, men vågorna var fullkomligt monstruösa och det var ingen som badade någonstans. Det gjorde oss inte så mycket, det viktigaste var att få se dem. Det var faktiskt ganska bra att komma vidare lite snabbt, annars hade vi säkert inte hunnit så långt.

Vi åt lunch vid Englishman’s Bay där vågorna vräkte högt upp över stranden, förbi restaurangen och ut på parkeringen. Det var tokigt… men det var väldigt fint där annars. Vi köpte med oss “tamarind balls” som efterrätt och smakade dem på vårt nästa stopp vid Parlatuvier, men de var riktigt äckliga… starka, söta och salta på en och samma gång. Parlatuvier hade en lång pir och en massa fiskebåtar och vi parkerade alldeles utanför en skola där barnen mässade i kör.

Englishman’s Bay

Bloody Bay såg vi bara från bilen (såg ingen nerfart och guideboken beskrev den som otäck…) och sedan körde vi strax igenom det lilla samhället L’Anse Fourmi. Kolonialismen har onekligen gett ön en ganska intressant blandning av ortsnamn… oj, jag glömde ju nämna att vi åkte igenom Moriah också, det ni!

Vi blev väldigt förtjusta i Charlotteville, som är en relativt stor “stad” för Tobago. Det var väldigt mysigt, lugnt och vackert med höga berg i soldis runtom byn. Vi satte oss på ett café som guideboken tipsade om och njöt för fulla muggar. Sedan gick vi runt lite – upp längs en slingrande väg förbi bostadshus av varierande kvalitet, sedan bort längs en grusväg mot Pirate’s Bay. Vi började fantisera om att sitta i Charlotteville och författa böcker…

Hustittning i Charlotteville

På hemvägen åkte vi tvärs över ön genom regnskogen mot Roxborough på atlantsidan. Mörkret föll medan vi åkte, så vi såg inte särskilt mycket regnskog utan hade fullt sjå att se vägen med hyrbilens undermåliga lysen. Atlantkusten var sen mycket mer vältrafikerad, vilket såklart var lite otäckare, och vi blev omkörda av bussen typ åtta gånger… men sen kom vi till öns bästa väg, Claude Noel Highway, och då blev det bättre.

Innan vi körde hem fortsatte vi till sydspetsen och Canaan där vi handlade på öns bästa mataffär.

Nyttjade även bilen för att ta oss till resans kanske bästa restaurangbesök på Mélange där vi fick underbar callaloo-soppa (görs på spenatliknande dasheen) till förrätt, sedan en himmelsk pastarätt och till sist frukt till efterrätt. Allt var sååå gott, men tyvärr var vi där väldigt sent och blev väldigt ensamma kvar till slut, medan personalen satt och gäspade… (Vi frågade faktiskt om de fortfarande serverade mat när vi kom!)

Det var väldigt roligt med en bildag! Kul bara att åka och beundra den vackra kustlinjen och den imponerande täta regnskogsvegetationen i egen takt. Vi trodde att vägarna på karibiska sidan skulle vara sämre, men de hade tydligen förbättrats för bara ett par år sedan.

Ti 22/1 – Tokiga vågor
Vi hade bokat en utflykt som inte blev av på grund av havets vildsinthet. I stället gick vi ner till vår strand och tittade på spektaklet. Hela stranden täcktes av invällande vågor och bara att gå på den innebar att bli gå i vattnet och nästan vräkas omkull emellanåt… Att gå ut i själva vattnet var inte att tänka på.

Heltäckande vågor på Grafton Beach

Vi träffade en amerikan-tobagonian som stod och pratade amerikansk politik och en massa annat med oss en lång stund. Det var häftigt att prata med en (nästan) infödd som man faktiskt förstod utan ansträngning! :) Han tog oss sedan med till baren längre bort på stranden och bjöd oss på drinkar innan han slutligen försvann.

Hemma testade vi poolen uppe vid stora villan (det var inga gäster där) och såg solnedgången från den maffiga verandan med utsikt över både Black Rock och Plymouth.

On 23/1 – Buccoo Reef Tour
Utflykten blev som tur var av nu i stället! Och den var underbar! Båten avgick från turiststranden Store Bay och vi satt uppe på taket och njöt av utsikten mot den vackra stranden med Pigeon Point och allt. Sen klättrade vi ner och beundrade Buccoo Reef genom båtens glasbotten. Vid nästa stopp fick vi snorkla och nu funkade det bra både för Jonas och mig. Härligt!

Snorkling!

Till sist badade vi i Nylon Pool, en grund pool med korallsand som bildats mitt i havet. Häftigt!

En grund pool mitt i havet

Vi passade på att testa badandet vid Store Bay när vi kom tillbaka, eftersom vi hade god tid på oss innan vi skulle bli hämtade av vår utflyktschaufför. Det var bra sandbotten, men mycket folk.

Vi blev körda till Mt Irvine Beach där vi åt vegi roti med potatis, channa (kikärtor!) och pumpa för andra gången på resan.

Lagom till solnedgången promenerade vi bort mot Black Rock och Fort Bennett igen. Vi såg en underbar regnbåge när vi kom till Turtle Beach och tog ett dopp i regnet. Men det var grusigt, fort djupt och strömt, så det blev kvickt. Vi såg den oanmärkningsvärda solnedgången från lusthuset vid Fort Bennett och beundrade svalor, pelikaner och kolibrier.

Regnbåge och Turtle Beach

Vi noterade en rolig sak angående djuren: Strax innan solnedgången när vi gick igenom Black Rock var mängder av tuppar och höns ute och gal och kacklade så det stod härliga till. När vi gick tillbaka, strax efter solnedgången, var de spårlöst försvunna och i stället skällde och ylade hundar precis överallt. Schemalagda oväsentimmar?

Kvällens middag blev på det ganska tjusiga Shirvan Waterwheel – och vi fick gratis taxi både dit och hem! Tyvärr lyckades serveringspersonalen (bland annat en albinoservitör) få oss att känna oss som ufon för att vi inte ville äta kött eller fisk, så vi kunde inte riktigt njuta av besöket.

To 24/1 – Avsked
Sorgligt men sant, sista dagen på Tobago. Vi skulle få skjuts till flygplatsen vid 17-tiden och innan passade vi på att ta ett sista dopp på stranden och äta en riktigt bra lunch på The Fish Pot. På flygplatsen träffade vi det engelska paret igen, de som varit på atlantkustturen med oss.

Redo att åka :(

Allt med flygresan var lite sämre på hemresan… Maten var småtrist och vi satt precis intill ventilationssystemet som lät så mycket att vi inte kunde se (ok, höra) film och som totalt torkade ut ögonen på oss och därtill gjorde allt kallt och blåsigt. Det var väldigt tråkigt att åka ifrån Tobago…

Fr 25/1 – London
I London kunde vi faktiskt lämna väskorna på stationen den här gången och tog sedan en promenad via Buckingham Palace, parken med alla fåglar och ekorrar, Big Ben & Houses of Parliament, Trafalgar Square och Piccadilly Circus.

Dags för vinterkläder igen

Vi åt en underbar lunch på ett italienskt ställe och fikade sedan på Caffè Nero innan det var dags att bege oss till Heathrow och flyga hem till ett gråkallt och regnigt Göteborg där allt i lägenheten kändes ovant men ändå välbekant.

Och så var en underbar resa slut. Jag kan varmt rekommendera Tobago!

Relaterade inlägg:
» Dagbok från Tobago – del 1 av 2