Kategori: Böcker

Det här är en sån bok som jag troligtvis inte hade kommit på tanken att plocka upp själv. Men jag fick den av Ingela, och det är jag väldigt glad för.

Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.

Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, “Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

Ingela hade fått tipset om boken från en kollega som tyckte att Elsa med sin lillgammalhet påminde om henne. Och ja, jag känner igen en hel del humor och formuleringskonst från när jag och Ingela var yngre. Fast en sisådär 11 kanske, Elsa är verkligen lillgammal/brådmogen.

Jag fattade ganska snabbt att bokens humor var helt i min stil, men jag var inte beredd på allt allvar och den gripande svärtan, som gjorde den till en viktigare bok än jag väntade mig.

Mycket, mycket bra. Jag fick den som pappersbok, men växlade mellan pappersbok och e-bok i mobilen under läsandet.