Hoppa till innehåll

Åre: Mullfjället OCH Åreskutan

Tänk att det kan vara så härligt att ha det så jobbigt på semestern…

Först hade jag bestämt mig för att skippa Mullfjället till förmån för Ånn. Men det skavde… Så jag tänkte att jag testar om det går att köra både Mullfjället och Åreskutan (som absolut inte skulle skippas) på samma dag. Ifall inte hade jag ju backupen att köra Åreskutan på söndagen innan tåget hem 16:15 (och sitta vandringssunkig på tåget, om jag nu ens hann till det… inget jag hoppades på att behöva göra, med andra ord).

Mullfjället är ju en bit härifrån, så först gällde att ta sig till Duved. Och självklart handlar det inte om några täta turer så här på sommaren – haha, om jag fått en krona för varje gång det känts uppenbart att vintern är det som verkligen räknas här… ? Jag bestämde mig i alla fall för att ta bussen 07:15. Så det blev att ställa klockan tidigt. När jag vaknade och tittade ut var det som om någon ställt hela byggnaden i ett glas med mjölk. Japp, upp på ett berg tidig morgon i detta..? Det var bara att hoppas att det skulle lätta…

Eftersom hotellfrukosten öppnar 07:30 gick jag först till Ica och köpte en sån där bytta med Alpro Greek Style och granola som alternativ frukost. Bussresan tog en kvart och framme i Duved kände jag mig betydligt mindre daddad än i Åre, beträffande skyltning och så… Spåren verkade starta på andra sidan E14, så… bara att springa över då! ? Lyckligtvis inte så mycket trafik vid 8-tiden en lördagsmorgon. 08:20 hade jag hittat leden efter att ha kliat mig i huvudet en stund.

Led 205 till Mullfjällstoppen började med att man fick klafsa i vått gräs. Redan fuktkänning i skorna. Men det var förstås ingenting mot vad som skulle komma…

Upp i backen.
Dimmigt.

Det var fortfarande dimmigt och det var sjuuuukt brant uppför, men efter grässlänten gick man i alla fall på ordnade grusvägar en god stund.

Fick njuta av vackra ting på närmare håll. :)
Förbi dimman, som låg kvar i dalen.

Grusvägen tog slut uppe dit linbanan ledde. Sen började den riktiga fjällvandringen och den stora utmaningen var nu att det var så himla blött. Till en början mycket lergegga och jag blev med ens orolig för min jacka och kofta, som jag bar över armen. Hade ingen lust att halka och gegga ner dem, så jag packade ner dem i ryggsäcken. Och mycket riktigt, snart var jag glad att jag gjort det…

Sen varvades lergegga med myrmark. Jag insåg hur bortskämd jag var i Ånn, där det fanns spänger överallt. Nu var det liksom bara att klafsa på. Jag har väldigt täta skor, men jag blir såklart blöt när jag kliver ner djupt i gegget. Som djupast var jag ner till knät i gegga. ?

Geggig led.
Gick över en liten bäck.
The hills are alive with the sound of music, a-a-a-ah! Lite den känslan.
Fin stig bitvis.
Älskar porlande bäckar!

Till slut nådde jag toppen! Bortsett från en barnvagnskille och en tjej med hund nere på grusvägarna hade jag inte sett en människa på vandringen, så jag var lite förvånad över att se två sällskap där uppe. Men de gick snart och jag hade en fjälltopp för mig själv. Mäktigt!

Mullfjällets topp 1031 m.ö.h.
Mullfjällstoppen.
Märklig känsla att hålla i snö på sommaren när man är dundervarm och svettig i t-shirt (ok, just då hade jag koftan i några minuter för att jag tänkte att jag skulle bli kall av blåsten på toppen).

Jag såg snö och ett par fjällripor och njöt kort av utsikten innan jag skyndade ner igen. Jag ville nämligen hinna med bussen från Duved 13:15. Vid det här laget visste jag inte om jag skulle klara det, men jag försökte spurta lite.

Jag gick alltså uppför mellan 08:20 och 10:50, alltså 2,5 timme. Startade neråt strax efter 11 och hade alltså två timmar på mig ner (räknar att den sista kvarten behövdes för att gå från leden till bussen). Skulle det gå?! Det går ju lättare nedåt, men det var såklart fortfarande klafsigt och tekniskt. Och att gå nerför där det är jättebrant är också jobbigt.

Fin bit på nervägen – det sitter folk där på klippan.

Eftersom jag redan var geggig blev jag mindre och mindre försiktig med de klafsiga partierna och snart såg jag ut så här:

Mmm, gegg. Sjönk ner till knät…
Klafsimojs!

På tillbakavägen såg jag lite mer folk. De flesta på grusvägarna i början. De hade väldigt rena skor. ?

Väl nere igen hade dimman lättat.
Coolt att ha varit däruppe. Och stretat upp – och ner, ej att förglömmas – för den superbranta grusvägsbacken ungefär i mitten av bilden.

Jag hittade en tunnel under E14, där det visserligen var klafsigt, men hey… Lite mer trafik på vägen nu, så skönt att slippa springa över.

Jag hann till bussen med en halvtimme tillgodo! Phew! Det tog alltså kanske 1,5 timme ner jämfört med 2,5 upp. Såå glad att jag hann med bussen, för huuu vad sent det hade blivit om jag åkt senare och ändå gett mig på Åreskutan… ?

Det enda som var trist var att det inte blev någon geocache. Försökte hitta en på vägen ner, men eftersom den krävde en stunds letande och jag var nervös för att missa bussen gav jag upp den. Gick även en extra sväng i Duved när jag kom ner och misslyckades med att hitta en till. Nåväl!

Sen åkte jag till Åre, använde toan på stationen och köpte falafel precis vid hotellet. Ville INTE gå in på rummet för då hade jag kanske fastnat… Jag var redan mör med värkande kropp!

Så det var väl helt logiskt att välja tuffaste leden upp till Åreskutan? ? Anledningen stavades såklart geocaching. Det fanns en burk längs leden Vertical K som jag gärna ville plita ner mitt nick i. Namnet Vertical K syftar på att det är en kilometers höjdskillnad från starten vid Åre torg (420 m.ö.h.) till målet på Åreskutans topp (1420 m.ö.h.). “Vanliga” längden är 5,6 km. Det är egentligen främst ett löparspår med möjlighet till tidtagning. Någon har sprungit banan på 41 minuter! Herre! Vi kan väl, hrm, återkomma till hur lång tid det tog för mig. Jag fattar inte hur folk pallar springa uppför. Jag tappar all fart direkt när det blir brant…

Vertical K är enkelriktad upp till delmålet Vertical 0,5K vid Mörvikshummeln. Sen går den ihop med led 214 nästan ända upp, de delar på sig en kortis på slutet. Planen var alltså Vertical K upp och sedan 214 ner till dess start vid Fjällgården och sedan gå ner sista biten till Åre by.

Hur som helst. 14:20 startade jag från Åre torg. Och ja, det var tufft. Det blev många pauser för att, ehrm, beundra utsikten.

En mycket liten bit (i sammanhanget nästan obefintlig, faktiskt) sammanföll leden med Trollstigen där barn och andra kan gå på trollspaning. :)

Det gick en massa cykelleder kors och tvärs och tacksamt nog kom det varningsskyltar när en sådan korsade min led. Jösses vad de cyklade… Såg skitläskigt ut! Brant och stenigt!

Cyklist.

Det var väldigt bra skyltat med pinnar med vit färg och man fick också veta varje gång man klarat 1 km eller 100 höjdmeter. Kilometerskyltarna märkte jag faktiskt inte förrän ganska sent, men höjdmetrarna höll jag koll på. Missade dock 900 m och såg den inte på nervägen heller.

En tiondel av höjden avklarad och redan jättejobbigt, haha.
En cykelled… Man ska alltså cykla ner där?! ? Snällt att de vadderat träden i alla fall…
200 höjdmeter sedan start…
300 höjdmeter.

Cachen skulle finnas där det var som brantast, nära slutet på halva leden (alltså 0,5K vid Mörvikshummeln). Men när man ett gott stycke fick dra sig upp med hjälp av rep (riktigt tacksamt att få hjälpa till med armarna faktiskt, de var piggare än benen) och det var en bit kvar till halvan tänkte jag “vad fan, ska det bli ännu värre?”. Och så kollade jag hur långt det var kvar till cachen. Aha, 15 m. :) Himla tur att jag inte missade den! Man kan ju liksom inte ha konstant stenkoll på telefonen när man klättrar så där… Men fy farao vad tråkigt det hade varit att behöva backa.

Brant på riktigt. Kul att ta en cache “i en gran ca 10 meter till vänster om stigen” här… och skitläskigt!
Här kunde man vinka till cyklister i liftar…

Jag kan inte säga annat än att det var skitläskigt att ta sig till cachen och tillbaka. Jag höll mig i diverse växtlighet och närmast kröp… Tur att jag fick syn på den ganska direkt i alla fall. Strax innan och strax efter min geocachingmanöver blev jag omsprungen av löpare (eller ok, inte ens de sprang väl riktigt där…) och jag var väl ganska glad att de inte kom just när jag var ute i bushen. :)

400 höjdmeter!
Enkelriktad led. Tur, som sagt, att jag inte missade cachen…
Uppe vid Mörvikshummeln.

Uppe vid Mörvikshummeln var det mycket liv och rörelse. Det gick liftar dit och folk cyklade, vandrade, sprang och åt på restaurangen. Många fotade sig med ÅRE-bokstäverna och jag klämde in en selfie i en lucka innan jag stretade vidare.

Nu gick Vertical K ihop med de andra lederna och hade jag kunnat välja en lättare väg upp ända härifrån skulle det ha varit tänkbart faktiskt… Men Vertical K och 214 gick tillsammans nästan ända upp, så då blev det att slutföra VK. Först gällde att knata uppför “trappan till himlen”.

Trappa till himlen.
Lång trappa.
500 höjdmeter från start nåddes i trappan.

Sen var det ganska mycket berg… Inte alltid så tydlig stig, men i alla fall täta markeringar. Typ “här är ett berg, dit ska du, lös det”. Det var bitvis geggigt, men inte på samma nivå som Mullfjället, så det bekom mig inte… Jag var ju redan blöt och geggig och kunde lika gärna blöta och gegga ner mig lite till.

Ser ni de två fjällbäckarna?
Lite snö igen då…
Cyklist på snö.
Passar på att skölja av lite lera.
600 höjdmeter!
700 höjdmeter!

Från femtiden var fjället tömt på cyklar – liftarna stängde ju 16. Över huvud taget var det inte mycket folk. Mötte några sällskap på väg ner och någon löpare som sprang om. Mot slutet tog sig ett par vandrare om också, hehe. De var raskare än jag…

Konjaksstenen – gammal tradition att pausa här för förfriskning, tydligen.
800 höjdmeter… såg som sagt ingen 900-skylt, så var rädd att den skulle dyka upp när jag börjat tro att det inte var så långt kvar. :)
The only väg is UPP!
Äntligen skymtar toppstugan där uppe!
THE TOPP IS NÅDD! Åreskutan, 1420 m.ö.h.
Toppstugan hade hunnit stänga…

När jag kom upp bytte jag några ord med paret som gått om mig på slutet. Strax gick de ner igen och för andra gången denna dag hade jag en fjälltopp för mig själv.

Eller nästan själv… En bit ner fick jag syn på en ren!

En ren!
Åreskutans topp, 1420 m.ö.h.

Det hade tagit mig 3,5 timmar att komma upp. Inga 41 minuter precis alltså… Jag tog en snabb kopp te och mulade i mig två polarkakor innan jag började nedstigningen 18:20. Hur lång tid skulle det ta? Jag var sugen på något sött… Skulle jag hinna köpa chokladjätten på Ica, som stängde 21..? Eller kanske en Fanta på Max, som stänger 22..? 21 kändes optimistiskt med tanke på hur lång och teknisk vandring jag hade framför mig.

18:20 letade jag upp led 214 och började gå nedåt… Tog några minuter att hitta den. ?
En korp, tror jag.
Kvälligare ljus på väg ner.

Bortsett från en cyklist strax ovanför Mörvikshummeln såg jag inte en människa på vägen ner från toppen till halvpunkten (alltså Mörvikshummeln). Väl där såg jag några som flög runt i såna där segelskärmar (som säker heter något coolt). Märkligt att befinna sig ovanför dem! Det kom ett par löpare också. Men uppe mot toppen var det allt bra ensamt så sent och varje gång jag halkade till tänkte jag att det vore hemskt trist om något gick snett så att man blev strandad så långt från civilisationen…

Ingen kö för att fota ÅRE nu…
ÅRE och jag.

Sen var det ju alltså dags för en helt ny väg ner. Och den började med en grusväg med ytterst modest lutning. Haha! Snacka om enklare väg än jag gått! Efter ett tag blev det mer skogsstig med inslag av gegg och vissa branta partier. Men ändå väldigt snällt jämfört med Vertical K såklart.

Åre by närmar sig så sakteliga.

Leden tog ju slut vid Fjällgården och sen var det vanliga bilvägen sista biten ner till Åre torg där jag startat 7 timmar tidigare… Det tog mig alltså 3 timmar ner, jämfört med 3,5 timmar upp, så ingen jättestor skillnad. Kom ner 21:20 så Ica hade stängt, men jag var inte ens sugen på att äta något längre. I stället hade jag en god stund fantiserat om en iskall Fanta från Max… och det fick jag! Den satt fint.

Jag var såå trött. Allt värkte och ömmade. Fötterna såg konstiga ut efter att ha varit blöta och geggiga i skorna hela dagen. Jag hade skavmärken på nyckelbenen efter min skittunga ryggsäck. Det blev ingen brevskrivning vid det söta bordet på rummet den här kvällen heller… Bara dusch och stupa i säng.

Jag klarade det! Men det är nog det jobbigaste jag gjort faktiskt. Och det var såpass jobbigt att jag kanske litegrann ibland glömde bort att njuta. ?

Min mobil räknade steg åt mig. Måste vara mitt nya rekord (och detta mestadels i superbrant terräng dessutom!):

Nu känner jag mig i alla fall ganska färdig med bergsbestigning på ett tag… Men sååå nöjd att ha klarat av det!

Publicerat iVardagsliv

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *