Helenas dagar Inlägg

Nu jobbar jag från det centralt belägna kontoret igen. Det är 2½ år sedan sist. Genast gör sig en av de största fördelarna påmind: man kan luncha på Andrum.

Andrum!

Jag har precis varit där och sitter nu här med en ytterst välfylld mage och njuter. Jag övervägde ett par olika alternativ när jag gick ut för lunch, men kroppen fullkomligt skrek efter Andrum. Och så är det ofta, så det var ingen överraskning. Egentligen är det svårt att peka på vad jag tycker så mycket om. I sig själva är rätterna knappast fantastiska, jag tycker ofta att de behöver betydligt mer salt och det blir bara halvbra att hälla på det efteråt. Men ändå, helheten är fenomenal! Så många smaker som passar så bra ihop och allt känns rejält, gott och ordentligt. Det oändligt goda brödet, de stora gröna oliverna, den supergoda potatisen, apelsinklyftorna och andra stående inslag är riktigt pålitliga favoriter.

Idag åt jag som huvudrätter mushroom masala (varmrätt på buffén, champinjoner och svartögda bönor i något som smakade kokosmjölk och citrongräs) och sojafärslasagne (fanns som veganskt alternativ bakom disk, riktigt bra gjord som en klassisk lasagne med god vitsås, fast behövde mer salt enligt mig). Sååå gott! Och jag grävde fram tre stora gröna oliver (eller var det fyra?), tog för en gångs skull morotsbrödet i stället för basilikabrödet och det var faktiskt lika gott, åt såklart en massa annat gott från kalla buffén och avslutade med ett gäng apelsinklyftor.

Mmmmm. Mmmmums. Mmmmätt.

Enda nackdelen är väl just det. Att man blir väldigt mätt. För att man äter alldeles för mycket.

(“Man” betyder förstås “jag”, men om jag säger “man” i stället behöver jag kanske inte riktigt erkänna det för mig själv?)

Och förstås att det blir rätt dyrt om man faller för frestelsen alltför ofta.

Men ÅÅH! Att ha möjligheten! Lyx! Mums!